(Allas veckotidning okt 2013)

 

 

En ungdomlig midsommarförälskelse ledde Simona in i ett sju år långt helvete. När hon äntligen lyckades ta sig ur det blev hon sviken på nytt. Den här gången av samhället, som inte ville ge henne någon hjälp.

 

TEXT OCH FOTO:

STEFAN LUNDBERG

 

 

Efter en svår uppväxt som barn i en problemfamilj var Simona Broanders självkänsla redan i botten. Hon tyckte inte att hon var något värd och hon hade alltid gjort vad som krävdes av henne för att vara till lags och få den kärlek hon så väl behövde.

Det var då, på den där midsommarfesten, som hon mötte mannen som hon blev så förälskad i. Hon var 22 år och han sjutton år äldre. Men hon fångades av hans charm. Han var så trevlig och romantisk. Den där klassiska typen som alla kvinnor brukar falla för.

– Men det var något med hans ögon som gjorde att min första impuls var: Nej! Inte han. Jag visste ju att jag alltid brukade välja fel killar, säger Simona.

Och redan från början fanns det indikationer på att han kanske inte var den där trevliga pricken som det från början verkade. Den diffusa varningssignalen viftade hon dock snabbt bort. Sen gick allt fort. Redan på festen blev de ett par. Ett par månader senare förlovade de sig och så blev det bröllop.

Han tog sedan snabbt kontroll över henne. Äktenskapet förvandlades till ett inferno av misstänksamhet, svartsjuka och falska beskyllningar. Simona beskriver hur det utvecklades till en psykisk misshandel som blev allt värre och värre och till sist gick överstyr.

– Som 16-åring drabbades jag av en hjärntumör som ledde till att mitt närminne försämrades. Jag kommer inte alltid ihåg vad jag sagt och gjort och det utnyttjade han och beskyllde mig för saker som jag inte hade gjort. Det var otäckt.

För att inte gå i fällan då han kom med sina beskyllningar började Simona skriva små kom-ihåg-lappar för att hålla reda på sådant som hon sagt och vad hon hade gjort.

– Men samtidigt som jag led och mådde dåligt inbillade jag mig att vi hade det bra. Att vi var kära i varandra och att hans kontrollerande bara berodde på att han tyckte så mycket om mig. Mitt dåliga självförtroende gjorde helt enkelt att jag inte tyckte att jag var värt ett bättre liv, säger Simona.

Det lilla konditoriet på Värmdö utanför Stockholm, där vi sitter och pratar, tycks ha en bra dag. Serveringen är full av folk. Slamret av porslin, barnskrik och kafégästernas högljudda sorl gör det svårt att samtala, men på sin eftertänksamma gotländska berättar Simona tålmodigt och intensivt sin historia. Om det destruktiva äktenskapet som långsamt bröt ned henne.

Hon berättar hur maten alltid skulle stå på bordet klockan 17 när han kom hem och hur hon varje dag tvingades att ta bussen till jobbet under förevändning att det var så farligt att åka bil. Men hon förstod att det i själva verket handlade om att hon inte skulle kunna hitta på något på vägen. Hon berättar också hur också hur hon klädde sig i fula säckiga kläder då hon gick ut för att ingen annan man skulle se efter henne och göra hennes man arg. Något eget umgänge kunde hon inte ha utan träffade bara deras gemensamma vänner.

– Han ville ju att det bara skulle vara vi två. Jag vågade absolut inte ha någon som helst kontakt med någon annan man eller ens titta på någon annan. Först ett år efter skilsmässan vågade jag för första gången möta en annan mans blick, berättar Simona.

Och hon minns hur han, när hon efter flera år äntligen lyckades bli gravid, blev svartsjuk på hennes mage.

- ”Graviditet är ingen sjukdom”, sa han och jag fick jobba och slita lika mycket som alltid. Och när vår lilla dotter kom var det hon som tog för mycket av min uppmärksamhet.

Simona blev inte utsatt för någon fysisk misshandel men de psykiska övergreppen var nära att knäcka henne. Som när hon inte fick sova på nätterna innan han fått rätt svar på alla sina frågor och beskyllningar.

– Det där är ju en välkänd tortyrmetod, säger Simona.

Att hon ändå stannade kvar så länge berodde på att hon, som själv upplevt så många svek i sin barndom, inte kunde förmå sig till att själv svika ett löfte.

– Jag hade ju lovat inför Gud och hela församlingen att jag skulle leva med den där mannen resten av mitt liv. Och har man lovat så har man lovat, säger Simona.

Att hon till slut ändå blev fri är till stor del hennes mammas förtjänst.

– Hon upptäckte att det var något på tok och började ge mig små antydningar om lediga lägenheter och att jag kanske inte hade det så bra.

Till sist insåg hon själv vad hon måste göra. Efter sju års terror fanns det inte längre någon återvändo. En dag när han var på jobbet packade hon sin väska, tog sin lilla dotter och gav sig i väg. När han kom hem var hon borta.

– Jag sökte min tillflykt hos en väninna, som lät mig bo hos henne en tid. Han ringde flera gånger men hon vägrade låta honom tala med mig. Och jag vet att hade jag tagit telefonen skulle han ha övertalat mig att komma tillbaka, berättar Simona.

Hon visste också att han hade respekt för väninnan och förstod att hon skulle larma polisen om han försökte något.

I det läget var Simona så långt ned i botten hon kunde komma.

– Jag hade ingen ork kvar. All kraft hade runnit ur mig, säger hon och berättar om hur hon en morgon hörde hur hennes, då 18 månader gamla, dotter var ute i köket och åt kattmat.

– Jag försökte hindra henne men upptäckte att jag inte kunde röra mig. Det var en mycket traumatisk upplevelse.

Senare skulle Simona få beskedet av en läkare inom psykvården att hon drabbats av posttraumatisk stress.

Väninnan, som från början bara varit en ytlig bekant och själv märkt av sjukdom efter en wipsplash-skada blev hennes räddning och en vän för livet.

Själv orkade hon inte på lång tid ta tag i sitt eget liv, men till sist lyckades hon ändå skaffa en lägenhet i Norrköping där hennes mamma bodde. Hon flyttade dit och började långsamt sin mödosamma väg tillbaka till ett värdigt liv.

Hon bestämde också snabbt att inte välja några genvägar med hjälp av mediciner.

– Jag har alltid varit emot mediciner så när läkarna i Norrköping ville att jag skulle börja äta en massa piller protesterade jag direkt. Och när jag ändå lät mig övertalas att en gång ta en antidepressiv tablett och upptäckte hur skönt det kändes bestämde jag mig för att aldrig mer göra om det. Alla varningsklockor ringde på en gång, säger Simona.

Hon gick sedan sina egna vägar för att komma på fötter igen. Hon läste massor av självhjälpslitteratur och hon anslöt sig till Frideborgs kvinnoverksamhet, en grupp för misshandlade kvinnor.

– Där fick jag hjälp att förstå vad det var jag egentligen hade varit med om och hur jag skulle undvika att hamna i samma situation igen, men mina trauman fick jag bearbeta själv.

Att hon inte skulle få någon hjälp av myndigheterna blev hon snart på det klara med.

– Ingen ville hjälpa mig i min rehabilitering. ”Inte vårt bord sa både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och skyllde på varandra, säger Simona.

Istället tvingades hon ta ut ett förskott av sitt arv för att på eget bevåg kunna gå en kurs i stresshantering. Försäkringskassan gav först klartecken men när hon sedan börjat kursen drog man in halva hennes sjukersättning med motiveringen att hon nu var så frisk att hon orkade med en kurs.

Simona insåg nu att samhället inte tänkte hjälpa henne.

 I sitt nya bostadsområde, Hageby, i Norrköping fick hon istället kontakt med Tony Eglund och Mats Jonsson, som båda arbetat i projekt för att hjälpa människor i kris att reda ut sina liv. Simona blev genast involverad i verksamheten och blev, med sin bakgrund och sina erfarenheter, ett stöd för andra. Samtidigt som hon så sakta fick tillbaka sitt eget liv.

– Vi kramades mycket och gav varandra kärlek, det viktigaste av allt, säger Simona, som i dag har som yrke att hjälpa andra människor.

Hon har utbildat sig till massör och friskvårdskonsult och är i dag verksam i Norrköping.

– Det har blivit mitt livselixir att få hjälpa andra människor och få ett leende tillbaka. Och jag känner att människor blir trygga hos mig och märker att jag har förståelse för deras problem. Jag vet ju att man kan resa sig igen till och med ur en sådan situation som jag var i, säger hon.

Det viktigaste för Simona är att hon fått tillbaka tron på sig själv. I dag grubblar hon inte längre varje dag på det hon gått igenom. Men helt kommer hon nog aldrig att glömma.

– Så fort det händer någonting som påminner mig om honom så kommer mardrömmarna tillbaka, säger hon.

 

Tillbaka

 

Home