(Allas veckotidning febr 2013)

 

 

 

Två wienerbrödsälskande tanter och en halvdöd man på en parkbänk. Det är huvudpersonerna i en annorlunda liten bok som just kommit ut. Frilansjournalisterna Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Mymmel Blomberg tröttnade på alla blodiga och våldsamma kriminalromaner och skrev en ”antideckare”. Själva kallar de sin bok för en promenadroman. Och titeln ”Inget märkvärdigt har hänt” säger det mesta.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: CHRISTEL LIND

 

 

Iris och Sigrid är två grånande damer som nått pensionsåldern. De sitter på caféer och betygsätter wienerbröd och tar stärkande skogspromenader medan de i maklig takt filosoferar över livet. De bor i var sin lägenhet i sin lilla småstad. Sigrid med katten Pilatus och Iris tillsammans med sin talande beostare Wislawa som besitter den märkvärdiga förmågan att kunna deklamera både Fröding och Shakespeare.

”Inget märkvärdigt har hänt” är en roman som tar det med ro. Ingenting för den som jagar rafflande mordgåtor med lik i varenda garderob. Men ett fynd för den som längtar efter verklig och jordnära vardagsdramatik och har tröttnat på kriminalare som dricker årgångsviner och lyssnar på klassisk musik.

– Vi tror att människor i dag har ett allt större behov av det enkla och genuina. Det behövs en trend som tar ner saker och ting till ett lite lugnare plan och det är det vi har försökt göra med vår bok. Vi har skapat en helt ny genre. Promenadromanen, säger Angelica och Mymmel när vi träffar dem hemma i Mymmels vackra gamla lägenhet i Halmstad.

Angelica och Mymmel lärde känna varandra då båda för några år sedan tilldelades tidningen Hallandspostens kulturpris.

– Vi kände att vi fick fin kontakt och jag föreslog att vi skulle göra något kul tillsammans, säger Angelica.

”Varför inte skriva en bok om ett par tanter i Halmstad till exempel”, fick hon ur sig då de båda några månader senare på nytt strålade samman på en gata i stan.

– Det är dags att slå ett slag för tanten och visa att en kvinna i 70-årsåldern också är en normal människa som har känslor och kan bli kär, känna avundsjuka och bli arg.

Mymmel var inte sen att nappa på idén. Hon gick hem och började skriva och det dröjde inte länge förrän det plingade till i Angelicas mailbox hemma i den lilla byn Nädhult några mil norr om Halmstad där hon bor.

Bokens första sidor var klara. Mymmel hade skapat Iris. Hon sitter på ett café och dricker kaffe och äter wienerbröd medan hon väntar på Sigrid.

Rad efter rad, kapitel efter kapitel mailas texterna mellan Halmstad och Nädhult allteftersom berättelsen om de två grånande damerna utvecklas. Hela romanen med sina 184 sidor har tagit två år och tre månader att skriva.

Det var ett lustfullt projekt som fick ta sin tid. Både Angelica och Mymmel hade andra uppdrag att tänka på för sitt uppehälle och ibland fick de båda författarkollegerna vänta ganska länge på varandras texter. Man hade ingen deadline att ta hänsyn till.

– De första 30 sidorna stafettskrev vi under ett års tid innan vi insåg att det var dags att styra upp det hela och börja arbeta lite mer strukturerat, säger Mymmel.

Författarduon började då träffas en dag i veckan för att fortsätta skrivandet tillsammans. Det blev ”tisdagarna hos Mymmel” med ett disciplinerat skrivande från klockan 10 på förmiddagen och till 16 på eftermiddagen, med avbrott för lunch och fikarast.

– Vi började med att läsa våra texter högt för varandra, satt sedan och skrev i var sitt rum, ropade idéer till varandra och mailade texterna fram och tillbaka. För varje gång det kom en ny text förändrades också förutsättningarna. Och det var inte alltid så lätt att ta vid där den andra slutat då man själv hade tänkt sig en helt annan utveckling. Då gällde det att försöka anpassa sig och inte låsa fast sig vid ett visst händelseförlopp, säger de båda författarna.

Texterna vävdes samman och båda tycker att de hittat en gemensam ton i boken utan avslöjande skarvar.

– Bara den som känner oss båda väl kan möjligtvis ana sig till var den enas text slutar och den andras börjar.

Under en av sina skogspromenader hittar Iris och Sigrid en halvdöd man på en parkbänk.

Han heter Karl och har en lustig jordgubbsmössa på huvudet. En sådan där toppluva i form av en jordgubbe som på 80-talet var så populär på barn.

– En dag såg jag en stor fullvuxen man som hade just en sådan där mössa på sig. Det såg så kul ut att jag tog med det i boken, berättar Mymmel.

 Tanterna förbarmar sig över Karl och berättelsen tar en avgörande vändning. Den stillsamma promenadromanen får ett stänk av detektivhistoria då de båda tanterna, med en gammal tågbiljett, ett matkvitto och ett gulnat fotografi som enda ledtrådar, ger sig ut på jakt efter den nyvunne vännens försvunna ungdomskärlek.

– Men de här damerna är inga detektiver. De är bara lite allmänt nyfikna och vill veta.

I skumpande landsvägsbussar, gnisslande tåg och lånade bilar tar de sig från by till by för att söka efter Karls förlorade kärlek, men var helst ett värmande café dyker upp tar passionen för kaffe och wienerbröd överhand.

På samma sätt reste författarduon Mymmel och Angelica för att göra research på de platser som Iris och Sigrid besökte. Och kärleken till caféliv och wienerbrödsmumsande har de fyra numera gemensamt.

I boken förekommer ett flertal caféer i Halmstad med omnejd, men om gator och platsangivelser i hemstaden pekas ut med stor exakthet så har författarna däremot varit noga med att ge sina fikaställen fingerade namn. På samma sätt har de valt att inte ange de riktiga adresserna där bokens personer bor. Gatunumren finns helt enkelt inte i verkligheten.

– Vi vill också poängtera att de båda tanterna, Iris och Sigrid, inte är Mymmel och jag, även om de lånat drag av oss liksom av andra i vår bekantskapskrets, säger Angelica.

Och historien om Iris och Sigrid har ingen förankring i det verkliga livet även om både Mymmel och Angelica förstås öst ur sin egen fatabur.

– Allt är bara ”hittepå”, som Angelica säger och hon är säker på att det inom alla människor finns en historia som skulle kunna berättas i bokform.

”Inget märkvärdigt har hänt” är en riktig ”må bra-bok”. En bok att läsa i lugn och ro när man känner att livet snurrar på lite för fort.

Men vad är då en promenadroman? Jo, en berättelse utan mord, men med vardagsdramatik. Med en gnutta filosofi, men med glimten i ögat.

Att Iris och Sigrid kommer att dyka upp igen det kan Mymmel och Angelica redan nu lova.

En ny bok är på gång.

– Men hur lång tid det kommer att ta innan den är färdig har vi ingen aning om…

---------------------------------------

 

FAKTA:

 

Angelica Ahlefeldt-Laurvig

Ålder: 54

Gör: Kulturarbetare, författare, kulturjournalist

Bor: Nädhult, Kinnared

Familj: Man och två döttrar och hunden Kaksi

Aktuell: Med promenadromanen ”Inget märkvärdigt har hänt”

 

 

Mymmel Blomberg

Ålder: 61

Gör: Kulturarbetare, författare, fotograf

Bor: Lägenhet i Halmstad

Familj: En dotter

Aktuell: Med promenadromanen ”Inget märkvärdigt har hänt”

 

 

Andra må bra-böcker

 

Mymmels boktips:

”Sommarljus … och sen kommer natten”  av Jon Kalman Stefansson

”Ut och stjäla hästar” av Per Pettersson

”Nancytrilogin” av Elsie Johansson 

           

Angelicas boktips:

"Pappan och havet" av Tove Jansson

"Berättelsen om Pi" av Yann Martel

"Den oefterhärmlige Mulla Nasruddin" av Idries Shah

 

Tillbaka

 

Home