(Göteborgs-Posten febr. 2013)

 

 

 

 

I 30 år plågades hon av ständig värk innan hon lärde sig leva med sin smärta. I dag jobbar Anna Evertsson som smärtcoach och hjälper andra att bemästra det onda.

 

Av Stefan Lundberg

Text och foto

 

 

”Jag lider av smärtan, men jag är inte smärtan!”

 Så lyder ett av många visdomsord som Anna Evertssons satt upp på sin sovrumsdörr.

Anna var bara åtta år när hon drabbades av värken. Det började med en njurbäckeninflammation. Så kom smärtan krypande genom kroppen.

Ingen kunde förklara varför.

– Växtvärk, sa en del. Och skolsköterskan sa att jag måste gå barfota mer, säger Anna, med ett skratt.

Vi sitter med var sin kopp kaffe i det stora ljusa allrummet på familjens hästgård i Långås utanför Falkenberg. I hagen utanför fönstret går de två vita welshponnierna Lisa och Putte tillsammans med islandshästen Blakkur. På gårdsplanen framför den röda hallandslängan med sina vackra blå dörrar vaktar labradoren Nemi.

– Djuren har betytt allt för mig och varit min räddning när jag haft det jobbigt. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i stallet och gråtit och berättat för hästarna. säger Anna.

Hon har ont nu också. Men det syns inte och hon säger inget. Hon fokuserar på annat istället. Sånt som är bra. Det är genom mental träning och positivt tänkande som hon tagit sig igenom sina svårigheter. Och det är också det hon nu vill dela med sig av då hon som smärtcoach tar emot sina klienter. De kan vara säkra på att hon vet hur de har det. Hon har ju själv gått igenom samma sak.

Man kan spåra sorgen i hennes ord då hon berättar om hur hon som ung hästtjej inte ville ge upp sin ridning trots att det gjorde så hon inte kunde ha fötterna i stigbyglarna. Och hur hon på grund av värken inte orkade leka med sina kompisar utan istället drog sig undan och blev sittande ensam hemma.

– Den enda jag kunde leka med var en hjärtsjuk flicka, som också var tvungen att ta det lugnt, berättar Anna.

Ännu värre blev det på högstadiet. När Anna var 15 år hade smärtan blivit så svår att hon var tvungen att ta morfin mot värken.

– Studierna blev lidande. Jag hade svårt att koncentrera mig och kunde läsa en sida fem gånger utan att ta till mig innehållet. Det var skittufft!

Men ridningen ville hon inte släppa. När hon var elva år hade hon fått en egen häst i julklapp. – Mamma, som själv hade ridit, förstod att en häst nog skulle vara bra för mig, trots allt.

  Men värken tilltog. Det gjorde mer och mer ont att sitta på hästen. Till sist var det så smärtsamt att tårarna kom då hon red.

– Då insåg jag att det inte gick längre, säger Anna.

 I flera år tvingades hon avstå från ridningen.

Gymnasieutbildningen till undersköterska och sedan ett tungt jobb inom långvården var inte heller världens smartaste val för en kvinna som redan har ont i kroppen.

– Sjukskrivningsperioderna blev fler och längre och till slut var jag helt isolerad här hemma.

Hon var 20 år då hon träffade sin man Martin och tillsammans började de sitt nya liv då de för 16 år sedan köpte sin gård. Men det som skulle ha blivit Annas dröm blev istället något av en mardröm. Hon gick sysslolös, plågades av värken och kunde inte rida på sin älskade häst som gick därute i hagen. Då var det frustrerande att se grannen rida förbi utanför fönstret.

– Jag blev deprimerad, tyckte illa om mig själv, började tröstäta och gick upp i vikt.

Anna tappade till sist helt tron på sig själv. Vågade inte gå ut, åkte inte och handlade och svarade inte i telefonen.

Men paradoxalt nog var det motgångarna som blev hennes räddning.

Vändningen kom då hon gått upp så mycket i vikt att hon sökte sig till Viktväktarna. Där lyckades hon så bra att hon fick börja jobba som konsulent. Hon var på banan igen.

– Det var ett fantastiskt lyft. Hela min personlighet förändrades. Jag började läsa självhjälpsböcker och i en anteckningsbok skrev jag upp allt positivt som hände. Allt jag vågade göra som jag inte gjort förut, säger Anna.

Och när nästa motgång kom lyckades hon vända även den till en framgång.

– Jag hade börja rida igen och det tog Försäkringskassan som intäkt för att jag kunde minska min sjukskrivningsgrad. ”Kan Du rida så kan Du också arbeta mer”, tyckte man.

Arbetet hos Viktväktarna omfattade bara 25 procent så Annan var tvungen att byta jobb.

– Allt rasade och jag tyckte att jag var tillbaka på ruta ett igen.

Men när en utredare på Försäkringskassan föreslog att Anna, som själv lärt sig hantera sin smärta, borde försöka hjälpa andra människor med samma problem tog hon honom på orden.

Hon gick en coachutbildning i Göteborg och startade sedan sitt företag Smärtcoachen. Där tar hon emot och hjälper andra som lider av smärta och som genomlevt samma helvete som hon själv.

Hon lär ut sina metoder och berättar hur hon själv lyckats hantera det onda.

– Det som är helt avgörande är tankarna. Fokusera inte på smärtan utan tänk istället på möjligheterna och det som är bra

Och hennes positiva tänkande återspeglas överallt i huset.

”Ändra Dina tankar och Du ändrar Din värld” kan man läsa på ett budskap som hänger från taket i köket.

Själv har Anna inte blivit fri från sin värk. Den finns där som en ständig följeslagare, men hon har försonats med den.

Ett par gånger i veckan lägger hon westernsadeln på welshponnyn Lisa och spränger fram över de öppna fälten kring hemmet på Månsagård i Långås.

För, som ett av budskapen på hennes sovrumsdörr säger:

Det gäller ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig!”

 

-------------------------------------------------------

Namn:Anna Evertsson

Ålder:40

Bor: Långås

Yrke: Smärtcoach

Familj: Maken Martin, dottern Josephine, 24, sonen Leon, 11

Intressen: Hundar och hästar

 

 

Tillbaka

 

Home