(Hemmets Journal april 2012)

 

 

 

Afrika är inte bara sol och värme. På kvällarna kommer kylan krypande och då blir det farligt för små nyfödda barn. De undernärda och lågviktiga afrikanska bebisarna är extra känsliga och kan dö av nedkylning. Men den svenska sjuksköterskan Birgitta Wingsjö-Bergström, 66, kom på en lösning.

 

Av Stefan Lundberg

 

Foto: Stefan Lundberg, Staffan Bergström, Tommy Söderlund (Gotlands Tidningar)

 

 

I en pampig lägenhet på åttonde våningen i ett av Halmstad högsta hus, med storslagen utsikt över Kattegatt och Bjärehalvön, sitter Birgittas Bergströms väninnor och stickar och syr. De gör små söta mössor, som skall värma och kanske rädda livet på nyfödda barn i Tanzania där Birgitta just nu arbetar som volontär.

Den här dagen har syjuntan samlats hemma hos Maj Lis Svensson. Det är hon som bor i den fina takvåningen. Hit har också Anita Stenberg-Carlsson, Gerd Carlsson, Birgit Bengtsson, Ingbritt Grahn och Ing-Britt Andreasson kommit. Ann-Marie Rane, kunde inte vara med i dag, men också hon ingår i syjuntegänget som hållit ihop i över 60 år.

– Vi började träffas och handarbeta ihop redan då vi slutade skolan 1949 och sedan har det bara fortsatt, säger Anita, som tillsammans med Gerd och Ing-Britt varit med ända från början.

Med flinka fingrar låter de sex kvinnorna sina färgglada garner formas till små mössor. Det går snabbt. De har nyligen skickat iväg några hundra mössor och redan ligger flera nya färdiga på bordet framför dem. Det är stickade mössor och mössor sydda av fleece. Man klipper remsor av fleecefiltar, syr ihop till tuber och kapar dem i längder lagom stora för att passa ett litet barnhuvud.

– Det här är det tjusigaste vi gjort i den här syjuntan, säger Anita och väninnorna nickar instämmande

Men det är inte bara i Halmstad som stickorna går för de afrikanska barnen. Också i Birgitta Bergströms hemtrakter på Gotland produceras det babymössor för fulla muggar. Där är det Birgittas stavgäng som antagit utmaningen.

 Varje gång Birgitta varit hemma på besök har hon återvänt till Tanzania med en kappsäck full av mössor. Förra året blev det 2000 stycken och vid hennes senaste Sverige-visit, för några veckor sedan, kunde hon packa kappsäcken med ytterligare 1500 mössor.

Bland både mödrar och vårdpersonal i Tanzania är hennes initiativ mycket uppskattat.

– Det är så jättehärligt att se glädjen hos dessa mammor när vi sätter mössor på deras barn. Men de förstår inte riktigt hur det går till. Att det sitter några kvinnor någonstans, långt borta i en annan del av världen och gör det här, säger Birgitta, då hon just är på språng tillbaka till Afrika efter ännu ett besök i hemlandet.

Birgitta Wingsjö-Bergström är utbildad operationssköterska och har arbetat inom vården i hela sitt liv. Hennes man, Staffan Bergström, är gynekolog och professor i internationell hälsa och under flera år bodde och arbetade de båda i Moçambique där Staffan var chef för kvinnokliniken i Maputo och Birgitta arbetade som operationssköterska.

Efter fem år återvände de till Sverige och har under de senaste åren bott i Staffans föräldrahem på Gotland. Men då Staffan för en tid sedan tillfrågades om han ville ta hand om ett projekt för att sänka mödradödligheten i Tanzania bar det iväg till Afrika igen. Sjuksköterskor och barnmorskor utbildas nu för att kunna utföra förlossningar med kejsarsnitt och lägga ryggmärgsbedövningar på de blivande mödrarna. Birgitta bestämde sig för att följa med som volontär och är nu delaktig i projektet.

– Vi arbetar i ett område där det bor sju miljoner människor men där det bara finns en gynekolog på två och en halv miljon invånare.  

Många av de blivande mödrarna i Tanzania dör för att man inte har tillgång till kejsarsnitt. Mellan 7000 och 10 000 mödrar dör varje år i samband med förlossning och barnen som föds är ofta små och undernärda med en kroppsvikt på under 2 500 gram. De har svårt att hålla kroppstemperaturen. Mammorna lindar därför ibland in sina nyfödda i tygstycken för att skydda dem från kylan.

– Det är inte alltid så varmt därnere som många tror. Kvällar och nätter kan bli kalla, särskilt i områdena nära Kilimanjaro, och efter förlossningen förlorar barnen 25 procent av sin kroppsvärme. Eftersom det i många områden inte heller inte finns något varmvatten så tvingas man dessutom tvätta de nyfödda i rinnande kallt vatten.

– Om huvudet blir för kallt kan barnen dö, förklarar Birgitta, som fick sin idé till mössprojektet när hon tillsammans med sin man besökte en liten förlossningsklinik på landsbygden i Tanzania.

Där såg hon hur mödrarna lindade sina barn i tygskynken så att bara ögon, näsa och mun stack fram och så att barnen knappt kunde röra sig.

Men hon fick också se något ovanligt.

– Det var en mamma som hade satt en liten värmande mössa på sin baby istället. Det var då jag insåg att det här kan ju jag fixa, säger hon.

Den där mamman hade själv köpt en mössa till sitt barn, vilket de flesta dock inte har råd med. En liten mössa till ett barn kostar lika mycket som vad en städerska i Tanzania tjänar på två dagar.

Så Birgitta bestämde sig för att göra en insats.

– Jag åkte hem och klippte sönder min mans fleecepläd och började sy mössor. Efter en stund hade jag tillverkat 36 mössor av pläden.

Då kom hon att tänka på alla sina väninnor hemma i Sverige. De skulle ju kunna hjälpa till.

– Jag skickade ett mail till stavgänget i Valleviken på Gotland, som jag brukar gå stavgång med. Jag förklarade problemet och fick dem genast med på noterna. Bara ett par dagar senare hade de redan ett tiotal mössor färdiga, berättar Birgitta.

Därefter gick budkavlen vidare till kompisen Maj-Lis och hennes syjunta i Halmstad, där Birgitta bodde under några år. Även i det gänget kom mösstillverkningen genast igång.

Nu levereras mössor på löpande band. Mössor som är som små konstverk i sina vackra, brokiga färger och som delas ut på förlossningsklinikerna i trakterna kring Dar es-Salaam där Birgitta och hennes man bor och verkar. Behovet är omättligt i ett område där det föds mellan 200 och 300 barn i månaden.

Men de stickande damerna i Halmstad, Maj-Lis och hennes kompisar förtröttas inte.

– Vi fortsätter så länge Birgitta är kvar i Tanzania och kan se till att hjälpen verkligen, kommer fram, säger de medan stickorna virvlar i luften och högen av vita, blå, rosa och turkosa mössor växer.

Birgitta själv har inte heller några planer på att ge upp. Även hon sitter och stickar och syr mössor på kvällarna. Om tre år tar Staffans och hennes projekt i Tanzania slut men till dess tänker hon se till att de små nyfödda barnen får värmande mössor att sätta på huvudet.

– Men jag har sagt till på skarpen att man absolut inte får ta betalt för mössorna på förlossningsklinikerna. Så fort jag får veta att någon tar så mycket som en shilling för en mössa kommer de inte att få fler, säger Birgitta bestämt.

 

FAKTARUTA

Tanzania

42 miljoner invånare

1,6 miljoner barn föds varje år

 Drygt fem barn per kvinna föds

15 % av de nyfödda väger under 2 500 gram

56 av tusen födda barn dör

 

Tillbaka

 

Home