(Göteborgs-Posten april 2012)

 

 

I 30 år har de träffats regelbundet på söndagarna, ett gäng mogna damer i Halmstad, för att ägna sig åt det roligaste de vet. Och då handlar det inte om någon vanlig syjunta. Nej, de här tuffa tjejerna, mellan 48 och 71 år, älskar att spela innebandy. Och ibland kan det gå riktigt hett till.

 

Av Stefan Lundberg (text och foto)

 

 

 Ljudnivån är hög. Klubborna slamrar mot golvet och upphetsade rop studsar mot väggarna när den vita bollen ibland rasslar till i målets nätmaskor.

 Vi befinner oss i idrottshallen vid Kyrkskolan i Söndrum utanför Halmstad. Matchen är i full gång och tempot på topp. Här är det ingen som tappar flåset den höga medelåldern till trots. Men de mest brutala tacklingarna försöker man undvika och höga klubbor är bannlysta. I det här gänget är man inte så noga med att räkna mål och hålla reda på vem som vinner.

– Vi tycker om ett snyggt spel och fina passningar. Det är det som är vinsten, säger Ulla Jönsson, 71.

Hon är en av de nio som varit med längst i ”Tuffa Bäckagårdsnian” som laget kallas i folkmun efter villaområdet där allting startade en gång.

Ända sedan början av 80-talet har dessa ”hårdhudade” damer träffats på söndagarna för att spela innebandy. Strax före halv sju på kvällen börjat de droppa in, byter om till de blå matchtröjorna från Gekås i Ullared. De sätter upp sargarna kring planen, plockar fram mål och klubbor och drar på benskydden. Så delar de upp sig i lag och matchen är i gång.

– Det hela började egentligen med att vi var två grannfamiljer i villaområdet som spelade badminton tillsammans. När min väninna skadade sig skulle vi försöka hitta någon annan sport där hon kunde fortsätta spela.

Det var den gamle Halmia-målvakten Rolf ”Kubben” Johansson, gift med Ullas väninna, som kom med idén. Han berättade att man börjat med en ny skojig grej på fotbollslagets träningar. Det var innebandy, eller landhockey som man kallade det då.

 På den tiden var det inte så många som visste vad innebandy var, men kvinnorna i bostadsområdet tyckte det lät kul. Ulla och hennes kompisar plockade ihop ett lag. I början var det också Halmia som sponsrade det nybildade innebandylaget med klubbor och bollar. Varje söndag, tio veckor på våren och tio på hösten, år efter år, har man träffats för att spela i skolans idrottshall. I början var även männen med. Men intresset bland de manliga deltagarna svalnade och till sist fick man inte ens ihop spelare till ett eget lag.

– Då fortsatte vi kvinnor på egen hand. För oss har innebandyn blivit som ett gift och skulle gubbarna komma i dag och tigga om att få vara med igen så hade vi sagt nej! Det blir så mycket allvar och prestige när de är med, förklarar Lena Nyman, 64, som varit med i gänget sedan 1988.

För tjejerna i ”Tuffa Bäckagårdsnian” har söndagskvällarna blivit heliga. Det skall mycket till för att någon skall utebli från den traditionella söndagsmatchen med efterföljande bastubad.

– Blir man någon gång sjuk och inte kan vara med och spela så går man ofta hit ändå och sitter bredvid och hejar på, inflikar Inga-Lill Andersson, 69, som också vill skicka med en liten efterlysning.

– Om det finns något mer innebandylag med kvinnor i vår ålder någonstans så skulle det vara kul att mötas i en match.

Men visst finns det en och annan som höjer på ögonbrynet inför dessa nio mogna damer som ägnar sin fritid åt en så tuff sport som innebandy. Och visst har även medlemmarna i ”Bäckagårdsnian” ådragit sig en del blessyrer under årens lopp.

– Det har hänt ibland att vi fått åka upp till akuten med revbensbrott och handskador eller för att sy ihop någon liten skråma. Men några allvarligare skador har vi hittills inte råkat ut för, säger Lena, som minns hur försäljaren i sportaffären den där gången hade lite svårt att hålla sig för skratt då hennes 40-årige son kom in för att köpa ett par handskydd till sin mamma som spelade innebandy.

Efter 30 år har innebandydamerna blivit ett väl sammansvetsat gäng. Det sociala är väl så viktig som det sportsliga och det är inte vem som helst som släpps in i laget. När någon lämnar gänget, vilket är mycket sällsynt, sätts ersättaren under luppen och väljs ut med stor omsorg. Man skall fungera, inte bara på bandybanan utan också i den sociala gemenskapen. Senast i fjol lyckades dock en ny lagmedlem ta sig in i gänget. Det var Helene Svensson, en ung jänta på 48 år, som därmed blev yngst i laget.

Man känner varandra utan och innan och stöttar varandra i vått och torrt. På somrarna, när bandyklubborna ligger på hyllan, spelar man golf och gör utflykter tillsammans. Senast var det författarinnan Birgit Sparre som stod i fokus. Efter att alla läst Sparres ”Gårdarna runt sjön” bar det iväg till berättelsens miljöer kring sjön Åsunden i Västergötland.

I sommar skall Vendelsö utanför Varberg få besök av det pigga innebandygänget.

Men årets stora begivenhet är ändå den traditionella julfesten. Den liknar ingen annan julfest och inleds med bastubad och en öl innan det är dags för glögg och pepparkakor och ibland till och med en liten gammeldansk. Allt serverat på en duk som breds ut på golvet i omklädningsrummet.

Den gemenskapen och framförallt de rafflande innebandymatcherna vill de tuffa damerna från Bäckagård inte släppa i första taget.

– Så länge vi orkar kommer vi att fortsätta, säger de.

 

Faktaruta:

 

”Tuffa Bäckagårdsnian”

Sport: Innebandy

Antal spelare: Nio

Kön: Damer

Åldrar: 48-71 år

Aktuell: 30-årsjubileum  

 

Tillbaka

 

Home