(Allas nov. 2011)

 

 

Med en treårig dotter och två nyfödda tvillingar tyckte Malin och Jörgen att de var världens lyckligaste familj. Men familjeidyllen blev kort.  Efter bara ett par månader togs barnen ifrån dem. I sju veckor tvingades de leva utan sina små efter att felaktigt ha anklagats för barnmisshandel.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: CHRISTEL LIND

 

 

Sorgen och chocken över det som drabbade familjen har ännu inte lagt sig då vi träffas i det nyrenoverade, hundra år gamla, huset i Halmstad där Malin Almkvist och Jörgen Olsson bor sedan åtta år.

Tvillingarna Olle och Alva, som hunnit bli tio månader, har just vaknat efter sin förmiddagslur, storasyster Ella, 4, sitter och spelar dataspel och huskatten Smilla sträcker vällustigt ut sig på kökssoffan. En familjeidyll som kan tyckas självklar för vilken småbarnsfamilj som helst. Men inte för Malin och Jörgen.

Tänk Dig att någon kommer och tar Ditt nyfödda barn, anklagar Dig för att ha misshandlat det och berövar Dig den första viktiga tiden med Din baby. Det var precis det som Jörgen och Malin råkade ut för.

– Socialmyndigheterna stal inte bara våra barn utan även en del av våra liv. Det går aldrig att komma över, säger de.

Vi sitter och pratar om de fasansfulla dagarna ett knappt år tidigare då glädjen över den oväntade tvillingfödseln förbyttes i förtvivlan och smärta.

Det var tio år efter att Malin och Jörgen träffades och blev ett par och tre år efter att deras dotter Ella föddes.

 När Malin blev gravid igen tyckte hon själv att hon blev väldigt stor men vid det första ultraljudet var det, enligt barnmorskan, inget som tydde på en tvillingfödsel. Det var först när Malin inför ett fostervattenprov senare fick genomgå ännu en ultraljudsundersökning som hon fick det överraskande beskedet: Hon hade två små barn i magen!

Efter en svår och långdragen förlossning, som slutade med kejsarsnitt, kom Alva och Olle till världen.

– Vi var överlyckliga! Det var nästan för bra för att vara sant, säger Malin och Jörgen.

Jörgen som själv är tvilling och Malin som också har tvillingar i släkten.

När Malin kom hem från BB med sina båda nyfödda handlade det till att börja med mest om de praktiska, men ändå roliga ”problemen”. Behövdes det en ny bil nu? Skulle allt köpas i dubbla upplagor? Barnsängar, kläder, leksaker. Och hur gör man med barnkammare? Skall de ha var sitt rum?

Men efter en kort tid kom oron krypande. Oron över att allt inte stod rätt till med lilla Alva. De märkte att de båda tvillingarna var väldigt olika. Alva verkade slö och trött till skillnad från sin mycket livligare tvillingbror. Hon kräktes ofta och omotiverat. Och medan Olle alltid vaknade på nätterna sov Alva som en stock.

– På sjukhuset var det ingen som riktigt tog vår oro på allvar. Läkarna kom med alla möjliga märkliga diagnoser, allt från tarmvred och ”tvådagarssjukan” till någon slags njursjukdom, berättar Malin.

Det blev ett flertal sjukhusbesök utan att några egentliga åtgärder vidtogs

Vid en rutinkontroll på barnavårdscentralen upptäckte man sedan också att Alvas huvud vuxit anmärkningsvärt mycket.

– Barnmorskan misstänkte vattenskalle. Jörgens och Malins oro för sin lilla dotter blev allt större innan läkarna äntligen lät henne genomgå en grundlig undersökning. Man upptäckte då en mindre blödning i ett öga och vid en magnetröntgen hittades en vätskeansamling i hennes huvud. Då beslutades att Alva redan nästa dag skulle opereras i Lund så att man kunde lätta på trycket i hennes huvud.

– Vi var hela tiden fruktansvärt oroliga och rädda för att Alva skulle få någon hjärnskada. Jag grät och grät hela tiden, säger Malin.

På lasarettet i Lund började sedan mardrömmen som skulle ge trebarnsfamiljen från Halmstad djupa och svårläkta sår för lång tid framåt.

– Man frågade om vi tappat eller skakat Alva, eller om någon varit stygg mot henne. Stämningen var plötsligt mycket fientlig och vi kände oss så misstänkta. De trodde att vi skakat våra barn så att de fått skador! Hur kan någon bara tro att vi skulle kunna göra våra små barn illa?

Både Malin och Jörgen blir så upprörda att de pratar i munnen på varandra och Malin har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Trots att en skelettröntgen på Alva inte tydde på några skador trappades misstankarna mot föräldrarna hela tiden upp och när Malin och Jörgen skulle lämna sjukhuset efter operationen hindrades de plötsligt från att lämna platsen.

– De spärrade dörren och när jag frågade om vi var misstänkta för något fick jag till svar att vi var misstänkta för barnmisshandel och att folk från socialtjänsten i Halmstad var på väg dit för att prata med oss, berättar Jörgen.

Han och Malin fördes sedan in i ett rum där socialpersonalen gav dem dråpslaget!

– ”Vi kommer att omhänderta Era barn”, sa de kallt och undrade om vi behövde fem eller tio minuter på oss att ta farväl av dem. Och de hotade oss med polisen om vi inte gjorde som de sa, säger Malin medan tårarna tränger fram.

Minnena av den hemska upplevelsen är så traumatiska att hon gråter öppet när hon berättar och Jörgen får något spänt i rösten, som om även han måste stålsätta sig för att inte falla i gråt.

- Jag låg på golvet och skrek rakt ut: ”Ni kan väl inte bara ta våra barn”, säger Malin.

De båda beskriver sin förtvivlan då de tvingades säga farväl till sina båda nyfödda. Alva som låg i en sjuksäng, fortfarande medtagen efter sin operation, och Olle i en lånad sjukhusbarnvagn.

- Vi tvingades lämna kvar alla deras babysaker, nappflaskor, nappar, kläder och snuttefiltar. Socialpersonalen hängde över oss och vi fick inte ens ta i barnen. Det sista vi hörde när vi lämnade rummet var lille Olles gråt. Det var fruktansvärt. Hur kunde vi hamna i en sådan situation?

Tvillingarna fördes till ett jourhem och bara en kort tid därefter kom nästa chockbesked.

– Socialen påstod att även Olle hade skador i huvudet som tydde på att också han blivit misshandlad. Man sa att det fanns våld i vårt hem och att vi inte längre skulle få vara i närheten av våra barn.

 Även tvillingarnas storasyster Ella, som då var drygt tre år gammal, togs nu ifrån dem.

Malin och Jörgen förstod ingenting. Ingen av dem hade någonsin burit hand på barnen. Trots det tvingades de i sju veckor leva utan sina barn. Inte ens på jul och nyår fick de ha sina små hos sig.

- Det går inte att beskriva hur hemskt det var!

 Medan en polisutredning pågick mot de båda föräldrarna och med socialtjänstens anklagelser hängande över sig kämpade Malin och Jörgen hårt för att bevisa sin oskuld.

Bland annat anlitade de på egen hand flera medicinska experter. Specialister som kunde slå fast att inga tecken tydde på att barnen blivit misshandlade utan att tvillingarnas skador sannolikt istället uppkommit i samband med den komplicerade förlossningen.

Och när det såg som allra mörkast ut kom också det efterlängtade besked. Det som slutligen, efter sju mardrömsveckor, innebar att familjen kunde återförenas. Det var domen i förvaltningsdomstolen, som avslog socialtjänstens ansökan om ett permanent omhändertagande av barnen.

– Jag stod i köket när telefonen ringde och jag fick beskedet. Jag ringde genast till Jörgen och vi skrek rakt ut av glädje båda två, berättar Malin.

En stund senare satt de i bilen på väg för att hämta sina barn.

Lite senare kom också åklagarens beslut om att polisutredningen om barnmisshandel skulle läggas ned. Då först gav också socialtjänsten upp och avstod från att överklaga förvaltningsrättens dom.

Malin och Jörgen har polisanmält socialtjänsten för dess agerande i den tragiska historien.

I dag är man en hel familj igen, men det kommer att ta lång tid innan såren läkts.

– Vi är lyckliga nu, men inom oss gråter vi över sorgen och tragedin som vi och våra barn tvingades gå igenom. Kanske kommer vi för alltid att få leva med gråten i halsen.

 

 

Den som vill läsa mer om Malins och Jörgens kamp för sina barn

kan göra det på Malins blogg:

 www.treunderverk.blogg.se

 

Tillbaka

 

Home