(Allas aug 2011)

 

 

Carina trodde att allt var slut. I nästan två decennier levde hon som sjukpensionär efter ett brutalt rånöverfall i mångmiljonstaden Jakarta. I dag är hon tacksam över det som hände. Dramat gav henne ett nytt liv som företagare med över hundra anställda. Och hon fann kärlen.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

Det första man lägger märke till när man kommer in i entrén till Carinas Möbergs kontor i halländska Kungsbacka är den iögonfallande målningen som hänger på väggen. En explosion av intensiva färger. Och mitt i det abstrakta ett inslag av guld. Hon har själv målat den och kanske är den en bild av det kaotiska liv, men ändå med en strimma av hopp, som hon levde i sjutton år.

Här driver Carina och hennes man Jan-Ive sitt företag, Hemservice i Halland. Tillsammans med sina drygt hundra anställda konkurrerar man med kommunen om service åt handikappade och pensionärer, en uppgift som hon brinner för efter att själv i flera år varit beroende av den kommunala hemtjänsten. Företaget har vunnit flera priser och för några år sedan blev Carina årets företagare. 

Det kan vara svårt att förstå, men ibland sänder Carina positiva tankar till de två rånarna som den där regniga novemberdagen för över 20 år sedan överföll henne i Jakarta. 

– Jag ser rånöverfallet och olyckan som ett positivt inslag i mitt liv, säger Carina, trots att hon fortfarande kämpar med daglig värk av de skador hon fick.

Hon har lärt sig att leva med värken och hon tycker att hon lever ett bra liv. 

Carina var 36 år och arbetade som jurist åt en svensk ingenjörsbyrå då hon fick i uppdrag att resa till Jakarta för att upprätta ett kontrakt med en indonesisk byggfirma. Det var i augusti 1989 och hon hade just skickat i väg sin 17-årige son Christopher till highschoolstudier i Texas.

 Carinas såg fram mot sin resa. För första gången skulle hon få se Indonesien. Meningen var att hon skulle stanna ett halvår för att ro sitt uppdrag i hamn.

Tre månader senare, en fuktig men varm novemberdag mitt under den Indonesiska regnperioden, fick hennes resa dock ett våldsamt slut.

Hon bodde inneboende hos en dam i en av Jakartas finare stadsdelar och precis som vanligt gick hon på morgonen ut på gatan för att vinka till sig en mopedtaxi som skulle ta henne till ännu ett möte med företaget.

– Det låg i en annan del av staden och det brukade ta cirka 20 minuter att ta sig dit genom den täta morgontrafiken, berättar Carina.

Att åka mopedtaxi var ett trevligt och billigt sätt att ta sig till jobbet, tyckte hon.

Men just den här morgonen skulle inte bli som alla de andra morgnarna.

– Jag vet inte hur långt vi hunnit när jag kände hur det skakade till i taxin. Samtidigt såg jag en hand som stacks in och trevade vid mina fötter. Någon försökte slita till sig min handväska som stod på golvet och vars handtag jag för säkerhets skulle hade satt runt ena benet.

Det är det sista hon minns innan taxin välte i ett kaos av tjutande bromsar och ylande signalhorn.

– Jag satte händerna för ansiktet och var övertygad om att jag skulle dö. Jag vet att jag tänkte: Jag vill inte dö nu! Och inte här!

  Ögonblicket efter föll Carina ur taxin och slog huvudet i gatubeläggningen.

Hon

förlorade medvetandet och vaknade inte förrän hon låg i ambulansen på väg till sjukhuset.

Hon visste inte vad som hade hänt, men fick senare veta att två rånare viftande med en

machete, en stor djungelkniv, hade kört ifatt taxin och försökt överfalla den. Det var när föraren försökte preja motorcykeln som mopedtaxin välte.

Carinas liv tog inte slut, men hon säger att det stannade och stod stilla i sjutton år.

På sjukhuset i Jakarta tyckte läkarna att Carina klarat sig bra. En chock och lite skrubbsår, sa man och efter en natt i sjuksängen blev hon utskriven.

Efter ett par veckors vila satte hon sig på flygplanet hem till Sverige och Göteborg, där hon bodde då.

– Jag mådde mycket dåligt psykiskt, men hade fortfarande inga direkta fysiska besvär, säger Carina.

Den traumatiska upplevelsen hade dock satt sina spår.

– Jag vågade inte sova utan att ha lampan tänd, kom jag till ett hotellrum satte jag genast en resväska framför dörren för att ingen skulle komma in och jag vågade inte vistas på platser med mycket folk. Överallt inbillade jag mig att det skulle komma någon och döda mig.

Carina hade drabbats av något som kallas ”posttraumatiskt stressymtom”.

Efter en tid började också de mer synliga skadorna ge sig tillkänna. Läkarna kunde konstatera att Carina fått en hjärnskada då hon föll ur taxin.

– Precis ett år tidigare hade jag också blivit påkörd av en taxi, då jag körde bil i Göteborg. Då slog jag i huvudet på precis samma ställe. Av läkarna har jag fått veta att detta förvärrade min nya skada.

Sakta smög sig handikappen på. Plötsligt kunde hon inte läsa en tidning eller förstå en text längre. Orden förlorade sin innebörd och senare tappade hon också talet. Hon fick spasmer som vid epileptiska anfall och när det var som allra värst kunde hon helt omotiverat bara falla omkull på golvet. Benen vek sig under henne.

– Men jag ville inte inse att jag var handikappad. Istället försökte jag dölja det. Jag vägrade länge att använda käpp trots att jag inte kunde gå utan stöd och jag ville inte visa för någon att jag hade handikapptillstånd till bilen, säger Carina.

Hon var ett vårdpaket och hade inga framtidsplaner. All kraft gick åt för att bara ta sig igenom varje dag.

I sjutton år var Carina sjukpensionär och totalt arbetsoförmögen. Men mitt i allt det mörka trängde plötsligt en ljusglimt in i hennes liv. Hon mötte kärleken i sin man Jan-Ive.

De bodde i samma bostadsområde i Göteborg och träffades strax efter det att Carina kommit hem från Jakarta. De blev först mycket goda vänner men vänskapen övergick snart till kärlek. Tre senare gifte de sig.

– Det är han som varit mitt stora stöd, säger Carina när Jan-Ive tittar ut från sitt kontorsrum strax intill kaffebordet där hon sitter och berättar om sitt liv.

Han har varit hennes ljusglimt i de mörka stunderna, uppmuntrat henne när hon varit nära att ge upp och kört henne land och rike runt för att besöka alla de naturmedicinkliniker som blev hennes halmstrå då den vanliga läkarvetenskapen inte kunde hjälpa henne.

Ett år efter bröllopet föddes dottern Beatrice, som i dag är 16 år. Det blev en tuff graviditet och Carina var bunden till en sjukhussäng nästan hela tiden.

Men med en kärleksfull man och en liten dotter började hennes livsgnista vakna till liv igen.

– När läkarna åtta år efter rånöverfallet i Jakarta sa till mig att jag nog aldrig skulle bli bra igen fattade jag mitt eget beslut. Jag bestämde mig för att de hade fel, säger Carina.

Från den dagen var det bara en sak som gällde för henne. Att bli frisk och komma tillbaka till arbetslivet.  Med envishet och järnvilja hjälpte hon tiden att läka såren. Långsamt blev hon bättre och bättre.

– Det är hennes otroliga styrka som tagit henne igenom svårigheterna. Jag har varit med när hon fallit ihop på golvet och när hon förgäves försökt läsa rubrikerna i tidningen samtidigt som jag sett hennes knutna nävar och viljan i hennes ögon, inflikar Jan-Ive.

Att ingen arbetsgivare skulle vilja anställa någon som stått utanför arbetslivet så länge tog Carina för givet då hon för sex år sedan tog steget ut i livet igen. 

– Värken och en del andra besvär blir jag nog aldrig av med, men ledan och längtan efter ett socialt liv blev för stark, säger Carina.

Så hon bestämde sig för att göra det hon kände att hon var bra på efter så många år som vårdtagare. Hon satsade på hemservice.

I flera år hade hon själv varit beroende av den kommunala hemtjänsten och lärt känna alla dess förtjänster och brister. Hon visste vad som inte fungerade och vad som kunde göras bättre.

I Göteborgs grannkommun Kungsbacka startade hon sitt företag med hushållsnära tjänster och när kommunen för några år sedan släppte monopolet på hemtjänsten drog hon igång konkurrensen.

Hon startade med två anställda och är i dag chef för ett företag, där även hennes man Jan-Ive arbetar, och som har över 100 anställda.

Hon säger att dramat i Indonesien gett hennes liv ett helt nytt innehåll. Att hon upptäckt sidor hos sig själv som hon tidigare inte haft en aning om. Under sin sjukdomstid började hon måla och hon har också skrivit en bok om sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa.

Men mest stolt är hon nog över bedriften då hon i höstas tillsammans med sin dotter Beatrice fotvandrade nästan 30 mil på den beryktade pilgrimsleden El Camino genom norra Spanien.

Hon ville bevis för sig själv att hon var tillbaka igen.

– Om inte olyckan i Jakarta hade hänt så skulle nog mitt liv inte varit så bra som det är i dag, säger Carina

De båda rånarna fick dock sina straff av den indonesiska rättvisan.

 

Tillbaka

 

Home