Home

(Allas juli 2011)

 

 

Den stora kollapsen kunde ha kostat Annica livet. Flera gånger var hon nära att själv göra slut på alltsammans. Då blev ”ångestfåglarna” hennes räddning.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

 

 

Annica Arnborg har alltid varit en konstnärssjäl men när hon var på väg att förverkliga sina drömmar kom kraschen. Hon gick rakt in i väggen. I ett år låg hon på sängen och tittade i taket. Men efter många år av ångest och rädslor är Annica på väg tillbaka till livet igen. Kreativiteten och skaparlusten flödar ur henne som aldrig förr och den gamla släktgården utanför Herrljunga, där hon bor med sin man Anders och sonen Samuel, 20 är som ett levande konstgalleri. Dottern Ida,25, är utflugen.

Vår nyfikenhet väcks redan när vi närmar oss Smälingsgården från stora vägen och upptäcker de lustiga trägubbarna som klamrar sig fast vid ladugårdsväggen. Det råder ingen tvekan om att här bor någon med både fantasi och konstnärlig ådra.

Två lurviga killar välkomnar oss med livliga skall. Det är goldenretriver-bröderna Zigge och Zune som hoppar högt av glädje och nyfikenhet inför de främmande besökarna. Och på gårdsplanen möter Annica upp. En skata sitter uppflugen ovanför ladugårdsdörren, därunder går en höna och pickar och på en av de rödmålade uthusväggarna breder ett fruktträd ut sig. Men allt är bara en chimär och ett resultat av Annicas skaparglädje. Målarpenseln och bandsågen är bara några av hennes arbetsverktyg när fantasin får ta över. Kameran och skrivmaskinen är andra uttrycksmedel. Det händer att man hittar henne på magen i det daggvåta gräset när hon är på jakt efter en poetisk bild av en vattendroppe eller en blomma. Och hennes första barnbok är en berättelse i text och fantasifulla bilder om en annorlunda fågel.

Talangen sitter i generna. Annica är uppvuxen med färg och form. Hennes pappa Uno var en duktig konstnär och hade konstnärslön av staten. Men det är också från honom Annica ärvt sin skoningslösa självkritik. Den som nästan knäckte henne.

- Pappa drog sig inte för att döma ut ett konstverk som skit om han tyckte det varit dåligt. Det kunde gälla båda hans egna grejer och andras, säger Annica.

Kanske var det också därför hon inte vågade ta steget fullt ut och ägna sig åt konsten på heltid. Istället utbildade hon sig till kontorist och arbetade under några år också som barnsamarit. Skapandet ägnade hon sig åt lite mer i skymundan- på fritiden.

- Jag har aldrig vågat kalla mig för konstnär. Många har nog alltför lätt att göra det. Istället brukar jag säga att jag är ”pillerist” eftersom jag hela tiden håller på och pillar med allt möjligt.

Och när Annica för några år sedan illustrerade en bok, som en god vän skrivit, kunde hon inte heller med att skriva tecknare framför sitt namn. För att inte verka för pretentiös kallade hon sig istället bildgörare.

- Jag håller på med så mycket utan att egentligen kunna någonting, säger hon blygsamt och avslöjar samtidigt att hennes självkritik ibland kan gå så långt att hon sätter fyr i spisen och eldar upp det hon gjort. Då känner hon sig helt värdelös och självförtroende är i botten.

Men nu tar hon mod till sig och lotsar oss in i gårdens gamla undantagsstuga som nyligen blivit galleri.

Därinne är väggarna klädda med hennes finstämda och poetiska fotografier. Men där finns också ”ångestfåglarna”, en stor samling snidade och fantasifullt målade fåglar, som bär på mörka minnen från den svåra tiden då livskrisen slog till.

 Den kom, paradoxalt nog, när hon just bestämt sig för att börja om på nytt och satsa på den del av sig själv som hon i alla år hade undertryckt.

- Jag kände att jag ville göra något annat med mitt liv än att jobba som kontorist. Jag hade ju alltid drömt om att få skapa och arbeta med mina händer, säger Annica.

Hon ville bejaka sin kreativa sida och började en utbildning till tapetserare och dekorationsmålare i Tibro. Hon hade hunnit halvvägs genom tapetserarkursen när det stora kaoset bröt ut.

-  Jag var på väg hem från skolan och körde just genom en rondell när det plötsligt kändes som om något gick sönder i mig. Det var som om jag fick hjärnblödning och hjärtinfarkt på samma gång och jag höll inte på att komma ur rondellen. Körde bara runt runt innan jag genom att krypköra längs vägrenen till sist lyckades ta mig fram till en bensinmack där jag fick hjälp till sjukhus, säger Annica.

Det är med stor möda hon orkar prata om det som hände. Hon känner hur ångesten kommer smygande igen när minnena återvänder. Vi sitter mitt emot varandra vid matbordet i det stora lantköket. Annica bjuder på nystekt pannbiff och sallad medan hon berättar om paniken, ångesten och det knäckta självförtrondet som förföljde henne i så många år.

- Under det första året efter kollapsen låg jag bara på sängen och tittade i taket och kunde inte förmå mig att göra någonting, säger Annica och beskriver hur små små rädslor som hon burit på hela livet plötsligt kunde förstoras till fruktansvärda ångestattacker.

Hon drabbades av torgskräck och vågade inte vistas bland folk, inte gå in i en affär eller delta i barnens skolavslutningar. Och stod någon bakom henne fick hon panik.

Hon säger att små ångestanfall fortfarande kan komma krypande. Som när Allas reportageteam var på väg.

-När jag mått som allra sämst har jag ibland tänkt tanken att göra slut på alltsammans. Jag har varit ytterst nära att svänga ut framför mötande långtradare och att hoppa framför tåget, avslöjar Annica.

Och hon var beroende av sin dagliga dos av antidepressiva medel. Tills hon hittade sin egen medicin. När depressionerna kom tog hon hundarna med sig och gick ut i skogen. Med skogspromenaderna började Annicas livslust så småningom komma tillbaka.

I skogen såg hon fåglar som ingen annan såg. Fåglar som var en blandning av skogens fåglar och hennes egen fantasi.

- När jag kom hem och berättade för Anders om fåglar som jag sett så svarade han ofta: ”Sådana fåglar finns inte!”

Då gick Annica ut i snickarboden och gjorde sina egna fåglar. Med bandsåg och pensel har hon alltsedan dess tillverkat sina ”ångestfåglar” som ofta får en limmad yta av couscous eller sågspån. Ingen fågel är den andra lik och var och en bär på brottstycken ur Annicas svarta period.

- Jag kallar dem för ”ångestfåglar” därför att jag på något sätt förde över min egen ångest till dem. De bästa fåglarna är skapade ur min värsta ångest. Ändå är det just fåglarna som ligger mig varmast om hjärtat av allt det jag gjort. De är mina barn.

Det har blivit ett imponerande antal fåglar under årens lopp. Och även om Annica nu är på väg ur sin kris så fortsätter hon att göra sina fåglar. Tillsammans med allt annat som skapas i Smälingsgården. Även samlingen av bilder växer och på en hylla i undantagsstugan ligger en trave av boken Fingal. Till det yttre en barnbok om en märklig fågels öden och äventyr men under ytan också en skildring av Annicas eget livsöde.

Och Annica har fått blodad tand. Kanske kommer det fler barnböcker och kanske kommer även dessa, i så fall, att bära hennes speciella signum med en baklängesmening insprängd i berättelsen. En mening som måste läsas framför en spegel.

- När jag mår dåligt vänder jag på orden och skriver baklänges ibland. Det dämpar oron eftersom man då noga måste koncentrera sig på det man gör, säger Annica.

På bokens omslag står författarnamnet TantAnnica Arnborg. Det var en lärare, ”en ungtupp”, säger Annica,  på en datakurs en gång som kallade henne tant och sedan dess signerar hon allt hon gör med ”TantAnnica”. 

Det finns helt enkelt ingen hejd på Annicas kreativitet. Man undrar hur hon hinner. Redan utanför byn Skölvene där familjen bor möts man av hennes alster. Det är nämligen Annicas glada gubbar som välkomnar besökarna till byn. Och på gården är varenda husvägg  dekorerad med hennes lekfulla snickarglädje. Ovanför entrén till det stora boningshuset slingrar sig en prunkande snidad grönska och knappt har man kommit in i köket förrän man ”snubblar” över en vacker trasmatta. Så småningom upptäcker man dock att den inte finns utan bara är målad på golvet.

- Den mattan har lurat många skrattar, Annica samtidigt som vi låter oss luras igen.  När vi stryker med handen över den fina tegelväggen som sticker fram bakom tapeten på väggen upptäcker vi snart att också den är ett verk av Annicas målarglädje.

- Jag tror min man blir trött på mig och allt mitt målande, säger Annica.

Anders är snickare och har varit Annicas livskamrat i över 30 år. Hon var bara 16 år då de träffades på en gammeldanskurs i Borås. 1980 gifte de sig och ett år senare flyttade de in i Anders släktgård Smälingsgården.

- Utan honom och barnen hade jag aldrig tagit mig igenom den här krisen.

 Annica är lycklig över att hon äntligen kastat sina mediciner och att hon till och med varit på bio igen. Även om hon då fick ta ett extra stadigt tag om sin Anders.

- Jag har fått livet tillbaka efter många förlorade år, säger Annica med livsgnista i blicken.

 

Tillbaka

 

Home