(Allas veckotidning juli 2011)

 

 

En vecka. Inte längre än så fick Gabriella vara gift med sin Samir. Den efterlängtade bröllopsresan väntade och i magen bar hon deras andra barn. Det var då hon drabbades av det ofattbara. Hennes älskade och nyblivne man klämdes till döds vid en olycka på sitt arbete.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: CHRISTEL LIND

 

 

– För mig är det viktigt att vi i alla fall hann bli gifta. Att vi alla fick bära hans efternamn, säger Gabriella.

Hennes båda små flickor, Nadja, 4 och Samira, 2.5 år busar runt benen på oss så de svarta lockarna flyger när vi sitter och pratar vid köksbordet i familjens lilla radhus utanför Alingsås. Båda har jeanskjol och röd-vit-randig tröja. Samira som aldrig fick träffa pappa Samir och Nadja som bara var 15 månader då han gick bort.

På väggen bakom Gabriella hänger en bild på Samir. Den är från deras första gemensamma semester och han står där glad och leende vid Adriatiska havet. De har varit tillsammans ett år och är nyförälskade och lyckliga. I bokhyllan i vardagsrummet står priserna som Samir belönades med för sina insatser i den lokala fotbollsklubben, Vårgårda IK, där han var en hyllad hjälte.

 Det var för tio år sedan som Gabriella och Samir träffades och blev arbetskamrater på fabriken där de båda jobbade.

– Han var så vacker och alltid glad och positiv, men först var vi bara kompisar, säger Gabriella. Hon skakar på den långa mörka hästsvansen och rösten stockar sig lite när minnena blir svåra.

Kärleken grodde men först efter ett år slog den ut i full blom och Gabriella och Samir blev ett par. Samir, som kom till Sverige från Bosnien som femtonåring och Gabriella, som är född i Sverige men med rötterna i Serbien. Det fanns de som reagerade mot deras kärlek. Bosnien och Serbien! De gamla spänningarna från kriget lever kvar.

– Men vi brydde oss aldrig om det där, och inte våra familjer heller, säger Gabriella.

 Hon och Samir hängde ihop i vått och torrt. De tränade tillsammans och hon fanns alltid bland åskådarna då han spelade fotboll och hon gladde sig åt hans framgångar i laget. Samir Terzic, nummer 11 på planen, blev känd som spelaren som gjorde 37 mål på en säsong och för att han tog hand om och var som en pappa för de unga spelarna i laget.

Varje sommar reste Gabriella och Samir till Bosnien för att hälsa på hans familj. Men det skulle dröja fem år innan de flyttade ihop och köpte ett radhus tillsammans. Det var ett år efter att de förlovat sig under en semester i Bosnien och i samma veva som deras första dotter Nadja föddes.

– Samir var så glad över henne. Vi hade försökt så länge att få barn innan hon äntligen kom.

Gabriella och Samir ville helst ha tre barn.

– Jag förstod ju att han väldigt gärna skulle vilja ha en pojke också. En liten fotbollsspelare. Men det var något han aldrig skulle säga till mig. Han var så lycklig över sina barn vad det än blev, säger Gabriella, som tio månader efter Nadjas födsel blev gravid igen.

Den här gången var det lilla Samira, som var på väg, och Gabriella och Samir bestämde sig för att gifta sig innan hon föddes. Men att arrangera en borgerlig vigsel, som de ville ha, visade sig inte vara det lättaste.

– Vi ville gifta oss i Nolhaga slott utanför Alingsås och började ringa runt för att hitta en vigselförrättare. Vi hade tänkt resa till Bosnien direkt efter vigseln för att ha bröllopsfest där tillsammans med Samirs familj och det gällde också att hitta en helg då han inte hade något viktig fotbollsmatch, berättar Gabriella.

Nu blev det istället så att man tvingades välja en annan vigseldag än den man tänkt sig och skjuta upp den planerade bröllopsresan ett par veckor.

Vigselakten blev enkel och vacker. Bara Samirs föräldrar och Gabriellas syster var med.

– Jag minns hur nervösa vi var innan och hur Samir kämpade med sin slipsknut, säger Gabriella, med ett leende.

I väntan på bröllopsresan fortsatte de båda sedan att jobba.

Samir arbetade nattskift på en av ortens industrier och Gabriella kan inte låta bli att tänka på hur livet hade blivit om de fått gifta sig på den dag de från början ville.

Bara en vecka efter vigseln på Nolhaga fick hon det skoningslösa beskedet. Budet som innebar att deras bröllopsresa inte skulle bli av, att hennes man skulle tas ifrån henne och att deras väntade dotter aldrig skulle få se sin pappa.

Det var en tidig julimorgon för tre år sedan, innan klockan ens hunnit slå fem, som en telefonsignal slet sönder tystnaden hemma i radhuset. Gabriella hade just gjort sig i ordning och gick och väntade på att Samir skulle komma hem. Hon var i sjunde månaden och det var hennes sista arbetsdag före förlossningen. Samir skulle köra henne till jobbet och lilla Nadja till farmor och farfar.

– En närmast hysterisk kvinna från Samirs arbete ringde och sa att det hänt en olycka. Jag hörde gråten i halsen på henne och en stund senare kom de och hämtade mig med bil och körde mig till fabriken.

Där möttes Gabriella av räddningspersonal som tog henne till ett uppehållsrum där hon fick sitta och vänta medan man arbetade med att försöka rädda Samir.

– Jag fick hela tiden tänka på att jag var gravid. Jag hade ju hans barn i magen och måste hålla mig lugn, säger Gabriella.

Efter en stund gick hon dock ut i fabriken för att ta reda på vad som hänt hennes man. Hon mötte då räddningspersonalen som kom med Samir på en bår på väg ut till den väntande ambulanshelikoptern.

– Han låg där alldeles livlös, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var så illa. Att han var död. 

Först när det visade sig att helikoptern inte lyfte och gav sig iväg, när båren med hennes man inte bars ombord, började Gabriella inse vad som hänt. Att hennes man var borta.

En stund senare besannades hennes farhågor.

– Det kom fram en läkare till mig och sa: ”Tyvärr kunde vi ingenting göra!” Det var som i en film, säger Gabriella.  

Samir hade blivit svårt klämd i en maskin, vars säkerhetssystem var ur funktion. Olyckan som tog hans liv skulle inte ha kunnat hända och företaget, Sundolitt i Vårgårda, fick senare böta två miljoner till staten för sitt slarv.

I ett par veckor hade Gabriella huset fullt av folk. Släkt och vänner som ville hjälpa henne att ta sig igenom sorgen.

När hon två månader efter Samirs bortgång skulle föda deras andra dotter var hon mycket bestämd över att förlossningen skulle ske med kejsarsnitt.

Hennes syster Magdalena fanns vid hennes sida hela tiden.

– Det hade blivit alltför svårt att genomlida en normal förlossning. Att ligga där ensam och ha ont och tänka på hur det var första gången, då Samir var med och stöttade. Han var en klippa.

Att deras andra dotter skulle heta som sin pappa var en självklarhet.

– Det bestämde jag utan tvekan. Jag kunde inte tänka mig en finare gåva till Samir än att hans älskade barn skulle bära hans namn.

 I dag är det många som förundras över hennes styrka och hur hon orkat att ensam ta hand om två små barn när hon precis förlorat sin man.

– Men det är just mina två flickor som givit mig styrka. Och tanken på att vi fick bli man och hustru även om vi aldrig riktigt hann njuta av det. Bara en gång hann Samir med att kalla mig ”frugan” och jag fick inte skriva mitt nya efternamn en enda gång innan han dog, säger Gabriella.

Några dagar efter vår intervju hör Gabriella av sig och berättar att hon kommit in på polishögskolan.

Hon är mycket glad.

- Samir skulle ha blivit stolt. Han uppmuntrade mig alltid och tyckte att jag skulle bli polis, säger hon.

 

 

Tillbaka

 

Home