(Allas nov. 2007)

 

 

Meterhöga lågor slog upp från den brinnande bilen och i baksätet kämpade 17-åriga Andrea för sitt liv utan att kunna ta sig ut. Med livshotande skador förlorade hon till sist medvetande. Då kom räddningen. 

 

Livet hänger på en skör tråd! Det vet Andrea Pehar-Droka från Unnaryd i Halland. Hon inser att hon kunde ha varit död Tillsammans med några kamrater var hon på väg hem efter en campingutflykt då bilen kraschade mot en husvägg och fattade eld. En av ungdomarna omkom. Andrea bröt ryggen och fick svåra inre skador. Men hon överlevde tack vare några modiga bybors rådiga ingripande.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

 

Årets sommar slösade inte precis med soltimmar. Men juli bjöd i alla fall på några få fina dagar. Under ett par av dessa bestämde sig Andrea och några skolkamrater en kväll för att ge sig ut och campa. Det var onsdagen den 11 juli. Det ihållande sommarregnet hade tagit en liten paus och man åkte till badplatsen vid den vackra sjön Mellanfärgen i Femsjö, 15 kilometer från Unnaryd. Där slog ungdomarna upp sina tält. Det blev en härlig kväll. Man umgicks och hade det trevligt tillsammans. Vad man inte visste var att kvällens stoj och glam nästa morgon skulle förbytas i tragedi.

Strax före klockan 8 på torsdagsmorgonen var det dags för Andrea att bryta campinglivet och bege sig iväg hem till sitt sommarjobb på byns pensionat. Morgonen var klar och vacker och två unga män erbjöd sig att köra Andrea herm.

Hon satte sig i baksätet och tog på säkerhetsbältet. Det är hon glad för i dag.

- Jag minns att det gick riktigt fort, säger Andrea.

Hon har krupit upp med benen under sig i den mjuka skinnfåtöljen i vardagsrummet hemma hos mamma Stella och pappa Predrag på Vallvägen i Unnaryd. Ingen kan ana att hon under den bylsiga grå Everlast-tröjan bär en stor hård stödkorsett som skall ge stadga åt hennes skadade rygg. Inte heller kan man se de åtta titanskruvarna med vilka läkarna reparerat den brutna ryggraden.

Andrea strålar av lycka över att ha fått en andra chans. Och boxerhunden Oliver delar glädjen, springer runt och viftar med svansen mot allt och alla.

Andrea minns klart allt som hände. Hur ungdomarnas bil med hög fart kom in i den skarpa kurvan vid Unnaryds södra infart. Hur den 22-årige föraren tycktes ta fel på bromsen och gaspedalen och öka farten istället för att sakta in. Och så smällen. Och eldslågorna som slog upp. Bilen hade kraschade rakt in i väggen på ett hus som ligger mitt i kurvan.

- Jag förstod att det skulle smälla. Instinktivt förde jag upp armen för att skydda huvudet. Men trots den våldsamma kraschen förlorade jag inte medvetandet direkt. Jag trodde inte ens jag var skadad. Jag hade inte ont och det kom inget blod, säger Andrea.

Men hennes skador var i sjäva verket livshotande. Ryggen var bruten och hon hade mycket svåra inre skador.

Efter smällen blev det alldeles tyst i bilen. De båda i framsätet, den 22-årige föraren och hans ett år yngre kamrat satt orörliga. Andrea visste inte om dom levde.

- Plötsligt såg jag att bilen brann. Lågorna slog upp från motorn och det enda jag hade i huvudet var att försöka komma ut.

Men ingen av dörrarna gick att öppna. Hon var fångad i eldhavet och när som helst kunde bilen explodera. I samma ögonblick kunde hon se genom bilfönstret hur människor kom springande.

Det var då hon förlorade medvetandet och föll ihop på bilgolvet.

I soffan, mitt emot Andrea, sitter hennes hjältar. Evy, Hasse och  Bert, som med risk för sina egna liv räddade Andrea och bilens förare ur elden. Den 21-åringe passageraren i framsätet klämdes fast och avled senare av sina svåra skador.

Klockan var halv nio på morgonen den 12 juli. Det lilla samhället Unnaryd låg tämligen stilla och tyst. De flesta byborna hade gått till sina arbeten.

Evy Andreasson stod i sitt kök och ryckte till av den våldsamma smällen. När hon tittade ut såg hon den brinnande bilen som kört rakt in i husväggen hos grannen på andra sidan vägen.

- Jag rusade ut och såg att det fanns människor kvar i bilen, berättar Evy.

Under det senaste året hade en pyroman härjat i Unnaryd. Därför hade Evy och hennes man skaffat en brandsläckare, som stod i hallen. Den fick hon med sig ut.

Samtidigt kom Hasse Kindström och Bert Johansson rusande från andra hållet. Båda är före detta brandmän. Medan alltfler skyndade till för att hjälpa tog sig de tre tillsammans, och med fara för sina egna liv, fram till den brinnande bilen.

- Som brandman går man aldrig fram till en bil som brinner utan skyddsutrustning, men här gällde det att rädda liv, säger Hasse.

Samtidigt som man började släcka elden lyckades man få upp framdörren där den 22-årige bilföraren  satt fastklämd. Hettan var fruktansvärd. Det hade börjat brinna i hans kläder och folk kom springande med spannar med vatten som man kastade in i bilen.

- Röken var så tät att vi inte såg några fler personer i bilen. Först trodde vi att föraren var ensam, säger Bert.

Sedan man fått ut 22-åringen, som undkom med ett brutet ben, och röken började skingras upptäckte man Andrea som låg livlös på golvet i baksätet. Tillsammans bar man försiktigt ut henne och lade henne på gräsmattan utanför.

- Jag trodde aldrig vi skulle hinna få ut henne, säger Evy, som sedan tog hand om Andrea, pratade lugnande med henne och satt hos henne tills ambulansen kom.

Först efter 20 minuter återfick Andrea för en kort stund medvetande samtidigt som mamma Stella kom till platsen. Hon hade fått telefonbesked om vad som hänt på sitt arbete i byns Konsumbutik

- När jag såg Andrea ligga där trodde jag vi skulle förlora henne. Jag ropade hennes namn och då öppnade hon ögonen och viskade: Mamma jag älskar Dig! Jag trodde det var hennes sista ord, säger Stella.

Hon minns också hur hon omedelbart efter olyckan frågade en läkare om Andrea skulle överleva. Hon fick inget svar.

Andrea fördes i ambulans till sjukhuset i Halmstad dit också pappa  Predrag kallats. Därifrån blev det snabb transport till Lund där hon fick genomgå en komplicerad ryggoperation. Efter flera omfattande operationer och många veckor i sjukhussängen kunde Andrea till sist återvända hem. Då hade hon bland annat fått lära sig gå på nytt. Med titanskruvar och stödplåtar hade läkarna reparerat hennes bruta rygg. Stella och Predrag minns sin dotters första fråga när de besökte henne efter operationen: ”Är jag förlamad nu?” Men allt hade gått bra och Andrea glömmer aldrig en läkares ord innan hon lämnade sjukhuset: ”Är det inte konstigt? Din rygg var helt av och nu kan Du gå igen!”

Nu har det gått några månader sedan den hemska olyckan. Andrea sitter hemma i vardagsrummet och kastar tacksamma blickar på sina tre räddare. Men själva vill Evy, Bert och Hasse helst tona ner sina insatser.

- Det var så många som hjälpte till och vi gjorde bara vad vi önskar att andra skulle göra för oss i samma situation.

Och mamma Stella fyller i:

- Alla som var där och hjälpte till är våra hjältar, säger hon.

Andrea har i dag återupptagit sina studier på turistgymnasiet i Gislaved. Och hon längtar efter att snart få slippa sin stödkorsett så att hon kan börja dansa streetdance igen. 

 

Tillbaka

 

Home