(Allas juni 2010)

 

 

 

Sommarlovet hägrade och familjen var på väg hem med barnens nyinköpta examenskläder. Då kom den stora blå Volvon i hög fart och krossade deras lilla röda bil. För Maria var livet nära att ta slut den där sommardagen i början av juni. I dag kämpar hon för att komma tillbaka och hon är tacksam för att hennes tre barn fortfarande är i livet.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

Det var tisdagen den 9 juni och bara två dagar kvar till skollovet då Maria Roos och hennes barn, Magnus, 15, Matilda, 12 och Johan, 10, satte sig i bilen för att köra från sin gård i Hallinden utanför Lysekil till det stora köpcentret Torp utanför Uddevalla. Man skulle handla kläder till skolavslutningen. Shoppingturen tog ett par timmar och när familjen vid 18-tiden på kvällen packade in klädkassarna i bilen för att påbörja hemfärden var alla glada och nöjda och hade hittat vad man ville ha. 15-årige Magnus satt i passagerarsätet fram. Matilda och Johan fick sitta bak.

Under den cirka halvtimmeslånga hemresan fanns det mycket att prata om. Det skulle bli en fantastisk sommar. Maria skulle bara jobba halvtid i sitt arbete inom hemtjänsten och hon gladde sig åt att kunna tillbringa mycket tid med sina sommarlovslediga barn.

Turistsäsongen i det populära Bohuslän hade ännu inte riktigt kommit igång. Det var fortfarande relativt lugnt på vägarna.

Klockan var strax före 19 på kvällen då Maria gjorde sig beredd att blinka till höger för att svänga in på den lilla vägen mot Smögen. Därifrån hade man bara tre kilometer kvar hem till gården.

- Plötsligt ropade mamma: ”Jäklar!” , och när vi tittade upp såg vi bilen som kom rakt emot oss, berättar tolvåriga Matilda. Hon har just kommit hem med skolbussen tillsammans med sin lillebror Johan. En liten stund senare dyker också 15-åringe Magnus upp.

Nu sitter vi kring matbordet i familjen Roos´ lantkök. De tre dvärgpudlarna Molly, Tindra och Hebbe visar sin förtjusning över det främmande besöket medan katten Kramis gömmer sig bakom ett höganäskrus på vedspisen. Ute på gårdsplanen strövar en flock bruna hönor omkring och pickar godmodigt och det porlar rogivande från akvariet vid köksfönstret.

Det är rena Sörgårdsidyllen.

Men för Maria och hennes familj är ingenting som förut. Maria är svag i kroppen av alla skador och operationer. Hon har svårt för att gå men för en tid sedan kunde hon i alla fall ställa undan rullatorn som hon fick med sig hem från sjukhuset och när vi kommer har hon nyligen varit hos doktorn och blivit av med de metalltrådar och stift som hållit ihop den krossade knäskålen.

Förutom de omfattande bäckenskadorna och det sönderslagna knäet ådrog sig Maria vid olyckan svåra inre blödningar, brott på båda armarna och vänster lårben, skadade ryggkotor, flera brutna revben och en allvarlig hjärnskakning.

- Jag känner mig stel och otymplig och går som Pinocchio, skämtar Maria mitt i eländet, när hon skall ta sig ut ur huset för att fotograferas.

Hon får hjälp med stövlarna av Kurt.  Kurt är Marias ex-man. De skildes för några år sedan men efter olyckan bestämde de sig för att glömma allt gammalt groll och istället samarbeta för att hålla ihop familjen. Maria behöver all kraft till sin rehabilitering och nu är det Kurt som står för marktjänsten. Handlar, sjutsar barn och sköter hushållsarbetet.

Vi dricker kaffe och medan Maria berättar om olyckan tar Kurt fram en kniv och skär upp rejäla smakbitar av fläsket som han hämtat från röken ute på gården.

 Själv har Maria inget minne alls av det som hände. Hon kommer inte ens ihåg att hon gjorde den där bilresan med barnen för att handla kläder. Det hon berättar för oss bygger på vad hon fått veta av andra.

– Den blå Volvon, med 200 hästkrafter under motorhuven och en 20-åring bakom ratten, dök upp från andra hållet på en lång raksträcka. Trots att högsta tillåtna hastighet på platsen är 70 km i timmen kom den mot oss i vansinnesfart, säger Maria.

Polisens utredning visar att den unge föraren höll en fart på 180 km i timmen. Flera vittnen uppger också att det gått lika fort hela vägen från Lysekil, en sträcka på drygt två mil.

Strax före mötet med Maria får Volvon sladd.

– Föraren lyckas häva sladden en gång, men får genast en ny och förlorar då kontrollen över bilen, som han hade lånat av sin mamma, fortsätter Maria.

Den tunga Volvon ränner rakt in i fronten på hennes lilla Hyundai- precis vid förarplatsen. Maria kläms fast i det söndertrasade bilvraket och skadas så svårt att ingen tror att hon skall överleva. I 40 minuter sitter hon fastklämd bakom ratten, knappt vid medvetande.

Hon minns inte heller den kvinna, Sara, som var en av de första på platsen efter olyckan och som kröp in i bilvraket och hjälpte barnen ut ur bilen. De var alla oskadade. Sara satt sedan hos Maria, höll henne vaken och fixerade hennes huvud i väntan på räddningspersonalen.

 I räddningshelikoptern på väg till sjukhuset i Uddevalla svävade Maria mellan liv och död och i nio dagar hölls hon nedsövd innan hon långsamt återfick medvetandet.  

Senare fick Maria också ett brev från Sara, som var orolig för hur det hade gått för henne och barnen.

”Jag tänker på Er hela tiden och skulle uppskatta om jag kunde få ett besked om hur Ni har det så att jag kan få lugn och ro”, skrev Sara bland annat i brevet där hon också beskrev för Maria hur hon hade agerat på olycksplatsen.

Hon uppgav sitt telefonnummer men det skulle ta flera månader innan samtalet kom.

När Maria fick brevet var det så nära olyckan att hon helt enkelt inte orkade höra av sig.

Men till sist samlade hon sig och ringde för att be Sara komma på besök.

- Jag kände inte igen henne. Inte ens rösten, men det blev ett känslosamt möte, säger Maria.

Och Kurt är säker på att det var Sara som räddade livet på Maria.

- Hon gjorde en enastående insats, säger han.

När Maria så småningom vaknade till liv på sjukhuset befann hon sig den första tiden i ett slags gränsland mellan fantasi och verklighet. Hon kände inte igen sina egna barn då de kom på besök och hon inbillade sig att sköterskorna som vårdade henne inte var verkliga.

- Jag hade hallucinationer om någon slags konstiga kattmänniskor och dessa fantasier blandade jag också ihop med personalen, säger Maria.

Efter några veckor började det dock gå upp för henne vad som hänt. Att hon och barnen hade varit med om en svår trafikolycka.

– Då var det andra tankar som började snurra i mitt huvud. Jag tänkte på hur illa det kunde ha gått och jag kände mig så tacksam för att mina barn hade klarat sig och att jag själv överlevt och sluppit svåra skallskador eller bruten rygg.

I två månader blev Maria kvar på sjukhuset innan hon fick komma hem. Framför sig hade hon en lång och mödosam väg tillbaka till ett normalt liv. I dag består hennes vardag av läkarbesök, kontroller och sjukgymnastik. Och så träning, träning, träning.

- Jag vet ännu inte om jag kommer att bli helt återställd, säger Maria, som tre gånger i veckan åker in till sjukhuset i Lysekil för rehabilitering.

Hon tar alltid bussen! Hennes nya Volvo V 70 får stå kvar hemma på gården. Den har hon köpt för att hon inte längre vågar åka omkring i en liten bil.

– Fast jag har inte haft mod att köra den ännu. Bara en liten runda här på gårdsplanen, säger Maria, som bestämt sig för att vänta på riktigt fint och torrt väglag innan hon ger sig ut i trafiken igen.

 Den 20-årige bilisten som körde på Maria åtalades för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till kroppsskada.

Och Maria har ett förslag till hur man skulle kunna förhindra att unga nyblivna bilförare blir fartdårar i trafiken.

– Låt det ingå i körkortsutbildningen att man skall konfronteras med ett trafikoffer, som drabbats som jag. Kanske kan det ge en tankeställare.

Den unge bilföraren hörde inte av sig efter olyckan. Maria fick aldrig ett förlåt!

Men hon är inte bitter.

– Nej inte bitter, men arg, säger hon.

 

Tillbaka

 

Home