(Allas maj 2010)

 

 

 

I hela sitt liv har Lisbeth saknat sin bror, som hon inte ens vetat om han funnits på riktigt. I hennes huvud har han varit hennes lekkamrat och beskyddare. Och när hon äntligen hittade honom efter 50 år grät hon av lycka. Även om han inte var den store rödhårige killen som hon lekt med i sin fantasi.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

Lisbeth Arneberth föddes i Danmark och hon vara bara sex år gammal när hon en dag var ute och åkte bil med sin mamma och sin halvsyster. Då hände det som sedan förföljt henne genom hela livet.

– Här bor er bror, sa mamma plötsligt när vi passerade genom en liten by på Själland, berättar Lisbeth.

Det var ett chockbesked för både Lisbeth och hennes fem år äldre syster. De hade aldrig tidigare hört talas om någon bror. Och mer fick de heller inte veta. Trots alla frågor ville mamman inte svara.

– Hon ville inte säga någonting mer. Inte vad denne bror hette eller hur gammal han var, men sedan den dagen har han ständigt funnits i mitt huvud, säger Lisbeth, när vi träffar henne i villan i Osby.  Där bor hon tillsammans med Kjell-Åke, hennes man sedan 27 år och hunden Cassie, ett litet yvigt vitt nystan som möter i dörren och kräver att få bli kliad.

Kjell-Åke dukar fram kaffe och mackor på det rustika köksbordet medan Lisbeth, märkbart rörd, berättar om hur hon i alla år levt med sin okände bror som en hemlig bundsförvant i sin fantasivärld. Ibland kan man se hur tårarna glittrar till i hennes ögon.

Hon hade en svår uppväxt men tankarna på sin starke, duktige storebror, gjorde tillvaron lite lättare.

– Men jag visste ju egentligen inte ens om han verkligen fanns. Om min mamma menade allvar med vad hon sa den där gången. Men inne i mitt huvud upplevde jag en massa spännande äventyr och upptåg tillsammans med min bror. Vi klättrade i träd och byggde kojor. Och när jag var ledsen bad jag honom om hjälp.

Själv var hon en riktig pojkflicka. Vild och oregerlig. Att leka med dockor, som andra flickor, var ingenting för Lisbeth.

– Nej, jag gillade att leka med bilar och att klättra i träd. Ju högre upp desto bättre, säger hon.

Och när Lisbeth växte upp, slutade klättra i träd och började gå ut och dansa och träffa killar istället fanns hennes storebror kvar i hennes huvud.

För trettio år sedan träffade hon Kjell-Åke på en gammeldanskurs. De var båda 22 år gamla och trots att Kjell-Åke några dagar innan hade fått en spik i foten och knappt kunde gå ville han inte missa chansen att få dansa med Lisbeth.

– När vi gifte oss tre år senare var min bror med på bröllopet i min fantasi, liksom när våra barn, Stefan 24 och Marie, 25, föddes och vid deras dop.

– Jag har längtat så efter honom så, säger Lisbeth.

Ofta har hon tänkt på att försöka spåra upp sin bror. Men hur hittar man en person som man varken vet namn eller ålder på?

– Vi brukar titta på TV-programmet Spårlöst där folk kan få hjälp att hitta saknade personer och jag har funderat på att ringa dit.

Men så hände det som skulle komma att bli lösningen på mysteriet. Lisbeths pappa gick bort och när hon tillsammans med Kjell-Åke röjde upp i hans lägenhet hittade de bland annat en kartong med gamla papper och fotografier. De tog med alltsammans hem och det var då de en kväll satt och tittade just på programmet Spårlöst, som Kjell-Åke passade på att sortera de gamla handlingarna framför TV:n.

– Plötsligt hojtade Kjell-Åke till och sa: ”Gissa vad jag har hittat!”, säger Lisbeth.

Ur kartongen från pappans lägenhet hade han plockat fram ett gammalt papper. En mer än 50 år gammal skilsmässohandling från Lisbeths mamma och hennes tidigare man. I papperet stod namnet på hennes storebror. Han hette Svend-Erik. Där fanns också en stämpel från det danska Justitieministeriet.    

 Lisbeth behövde aldrig ringa Spårlöst. Nu skulle hon själv hitta sin bror. Redan tidigt nästa morgon lyfte hon telefonen och slog numret till Justitieministeriet i Köpenhamn. En kvinna lovade henne att plocka fram adoptionshandlingarna. Lisbeths bror hade blivit bortadopterad som liten och för att få kontakt med honom behövdes adoptivföräldrarnas medgivande.

– Hade de sagt nej skulle jag bli tvungen att vänta tills efter hennes deras död innan jag kunde kontakta min bror, säger Lisbeth.

Med hjälp av adoptionshandlingarna fick kvinnan på Justitieministeriet uppgifter om adoptivföräldrarna och lovade skicka ett brev och framföra Lisbeths ärende. Själv skickade Lisbeth också med ett personligt brev till sin bror där hon förklarade att hon inte ville ställa till besvär och att hon skulle respektera om han inte ville ha någon kontakt med henne. Hon bifogade också några bilder på sin familj.

”Du har varit med mig hela tiden sedan jag fick veta att Du fanns, men Du har inte haft något namn eller årtal så jag kunnat söka efter Dig. Det hade varit fantastiskt om vi hade kunnat prata ihop på riktigt och inte bara i mitt huvud. Det är den dröm jag haft i alla år”, skrev Lisbeth i brevet.

Adoptivföräldrarna fick tre veckor på sig att svara och Lisbeth beredde sig på en lång och olidlig väntan. Men hon behövde inte vänta länge. Redan dagen därpå ringde telefonen.

”Hej det är Svend-Erik i Danmark”, sa en lite försynt mansröst på danska.

– Jag satt i källaren och tittade på TV och först fattade jag inte vem det var. Jag hade ju förberett mig på att det skulle dröja länge innan han hörde av sig om hans ens skulle göra det. Men så förstod jag vem det var. Det var min bror. Jag blev så chockad och glad att jag började storgråta. Jag var tvungen att sätta mig ned och lämna över telefonen till Kjell-Åke, säger Lisbeth.

Men när hon tog över luren igen blev det ett långt samtal.

Hon hade varit rädd för att hennes bror inte skulle vilja träffa henne. Eller att han inte skulle tycka om henne.

Men Svend-Erik var lika glad och lika chockad som hon.  Han hade inte haft den blekaste aning om att han hade syskon i Sverige.

– När min mamma ringde mig och sa att hon hade information om någon som hette Lisbeth så trodde jag att hon menade hennes egen kusin, som också bor i Sverige och heter Lisbeth. Men när hon sa att det var min syster var jag säker på att det var ett missförstånd, säger Svend-Erik.

När han läst Lisbeths brev ringde han det telefonnummer i Sverige som han fått av sin mamma. Efter att ha pratat med Lisbeth insåg han snart att det inte rörde sig om något misstag. Hon var verkligen hans syster! Han hade blivit storebror vid 56 års ålder.

– Det betyder jättemycket för mig att vi fått kontakt. Jag är så stolt över min syster, säger Svend-Erik, som tidigare själv haft tankar på att försöka spåra sin biologiska familj men inte fullföljt planerna.  

Redan vid det första telefonsamtalet bestämde Lisbeth och Svend-Erik att de så fort som möjligt skulle träffas med sina respektive familjer. Svend-Erik och hans hustru Hanne har två barn och tre barnbarn. Och ett par veckor senare satte de sig i bilen och körde till Sverige.

Det är 23 mil från det samhälle på Själland där Svend-Erik bor och till Lisbeth i Osby. Och resan blev lika nervös för Svend-Erik som den långa väntan blev för Lisbeth. I god tid stod hon ute på trappan och väntade.

– Hon ringde flera gånger och frågade hur långt vi hade kommit, skrattar Svend-Erik.

Det blev en intensiv helg hemma hos familjen Arneberth på Lövängsvägen i Osby. De båda nyfunna syskonen hade massor att prata om och högar av familjebilder att gå igenom.

Inte så långt efter Svend-Eriks besök var det Lisbeth och Kjell-Åke som tog sin gamla Morris och körde till Danmark för att återgälda visiten. Sedan dess har det blivit ännu ett danskt besök i Osby. Och däremellan har telefonerna gått varma mellan Sverige och Danmark.

– Svend-Erik och jag kanske inte är så lika varandra till utseendet, men till sättet är vi varandras tvillingsjälar. Vi är båda raka och bestämda i våra åsikter, säger Lisbeth.

– Och så är vi båda intresserade av gamla bilar, tillägger Svend-Erik och syftar på renoveringsobjekten i garaget på Lövängsvägen, som är Lisbeth och Kjell-Åkes gemensamma hobby.

Svend-Erik var visserligen inte den där store rödhårige killen från Lisbeths drömmar. Han är mörkhårig och inte så lång som hon tänkte sig, men för Lisbeth är han den bästa storebror man kan tänka sig. Hon är så lycklig över att ha funnit honom och säger att hon blivit en mycket lugnare människa sedan hon återfunnit sin bror.

– I hela livet har han fattats mig. Nu gör han inte det längre, säger hon och ler med glittrande ögon.

Och Svend-Erik är lika glad över att ha fått en lillasyster.

– Nu kommer jag aldrig att släppa taget om henne, försäkrar han.

 

 

Tillbaka

 

Home