(Veckorevyn feb. 2010)

 

Det hemliga kärleksmötet förvandlades till ett blodbad! När Tugba blev kär i fel pojke skrev hon under sin egen dödsdom. Många minns Fadime och Pela som föll offer för hedersmördare.Tugba skulle bli nästa offer. Men hon överlevde. I VR berättar Tugba, 22, själv om dramat.

 Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

”Min pojkvän Yunus och jag satt i gräset och höll om varandra när vi plötsligt hörde något som prasslade till i buskarna bakom oss. Två män rusade fram och började skjuta. Jag glömmer aldrig de fruktansvärda smällarna. Skriken! Och allt blod!

Det var en varm och vacker junikväll och det hade just börjat skymma. I den där parken brukade vi träffas i hemlighet på kvällarna. Det var utanför min turkiska hemby Bursa dit min familj återvände på semester nästan varje år sedan vi flyttat till Sverige när jag bara var tio år.

Yunus och jag träffades under just en sådan semesterresa. Jag var bara 16 år då och vi blev kära. Egentligen var det ett omöjligt förhållande. Med flera hundra mil emellan oss blev det en kärlek på distans. Vi fick mest hålla kontakt via telefon och internet. Och hela tiden längtade vi efter de korta semesterveckorna då vi kunde ses på riktigt. Vi hade pratat om att förlova oss och sedan gifta oss när jag blev klar med mina studier. Jag gick det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet ville utbilda mig till sjuksköterska eller läkare. Meningen var att min pojkvän i Turkiet också skulle flytta till Sverige.

Det dramatiska mötet i parken inträffade för tre år sedan. Då hade vi bara träffats två gånger tidigare. Men vi visste att vår kärlek var förbjuden. Och farlig! Min släkt i Turkiet hade helt andra planer för mig. Man hade bestämt att jag skulle gifta mig med min kusin, något som jag absolut inte ville. Jag visste inte vad som skulle hända om man upptäckte att jag hade en annan kille. Jag hade visserligen hört talas om Fadime och Pela, men jag visste inte riktigt vad det handlade om. Och jag kunde inte drömma om att något sådant skulle kunna hända i min släkt. Men jag hade fel!

Vi brukade träffas på halva vägen och sedan göra sällskap till parken. Men  i Turkiet får inte en ung tjej vara ute ensam eller träffa en kille ute på kvällen. Därför brukade min bror alltid vara med oss. Men den här kvällen dök han aldrig upp. Därför fick jag smyga iväg själv och säga till mina släktingar, som jag bodde hos, att jag skulle träffa en tjejkompis.

Just den här kvällen var vi extra försiktiga när vi smög i väg till vårt hemliga möte. Jag kände mig illa till mods eftersom jag strax innan hade blivit hotad till livet av min moster.

 ”Antingen gifter Du Dig med min son eller så är Du dödens!”, hade hon sagt.

Jag hade många gånger förklarat att jag inte var intresserad av min kusin och jag svarade att jag hellre skulle dö än att gifta mig med honom. Samtidigt hade jag på känn att vår kärleksaffär var på väg att avslöjas. Att mina släktingar börjat ana vad som var på gång.

Klockan närmade sig tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över parken där vi satt med armarna om varandra. Då hörde vi prasslet till i buskarna och så en fruktansvärd smäll. Den första tanken som flög genom mitt huvud var att någon jägare skjutit ett vådaskott. Vi kände att vi var träffade och när vi vände oss om såg vi ett par skuggor som lösgjorde sig ur buskagen bakom oss. Två mörkklädda män rusar ut och riktade ett gevär mot oss. Så sköt de igen och vi föll till marken. De sköt flera skott mot mig! Det konstiga var att jag inte kände något. Jag minns bara blodet som sprutade och hur jag skrek och skrek. Och jag kände hur all kraft bara rann ur min kropp.

Och knappt hade de båda männen försvunnit förrän nästa chock kom. När jag låg där blödande på marken såg jag hur flera vilda hundar närmade sig. Det hade känt lukten av blod.

Jag kunde inte röra mig och min pojkvän, som också var skadad, orkade inte bära mig, men han lyckades jaga bort hundarna och larma ambulans från sin mobiltelefon.

Med kroppen genomborrad av hagelskott låg jag sedan i koma i nästan två veckor på ett sjukhus i Turkiet. Jag hade flera hagel kvar i kroppen, bland annat i ryggmärgen, och jag kunde inte röra mig. Läkarna trodde inte jag skulle klara mig.

Jag fick genomgå ett tiotal operationer och fick massor av blodtransfusioner innan mitt liv gick att rädda. Och när jag vaknade ur medvetslösheten var polisen genast där och förhörde mig och ville veta vilka gärningsmännen var. Jag hade tydligt sett att det var min kusins kompisar som sköt men jag vågade inte berätta det. Till polisen sa jag istället att jag inte hade känt igen dem. Även min mamma hade blivit mordhotad då hon besökte mig på sjukhuset och jag var rädd att det skulle hända något mer om jag sa som det var.

En månad senare hade jag återhämtat mig så pass att jag kunde flygas med ambulansplan till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Då, äntligen, vågade jag berätta hela sanningen. Jag pekade ut männen som försökte mörda mig. De greps och ställdes inför rätta för mordförsök. Domstolen i Turkiet ville att jag skulle komma dit och vittna under rättegången, men jag vägrade. Jag vågade inte. Jag lämnade istället mitt vittnesmål på telefon från Stockholms tingsrätt.

I Sverige fick jag stanna ytterligare tio månader på sjukhus och det blev fler operationer innan jag äntligen fick komma hem. Då var jag tvungen att sitta i rullstol och vi fick installera en handikapphiss för att jag skulle kunna ta mig mellan våningarna i radhuset hemma i Falkenberg.

De svenska läkarna vågade dock inte operera bort de hagel som satt så illa till i ryggmärgen. Det bedömdes alltför riskabelt så jag var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset i Turkiet och göra den operationen. Men då var jag så rädd för att bli utsatt för nya attentat att jag skev in mig under falskt namn. 

I dag mår jag mycket bättre. Jag har fortfarande ont, men jag kan röra mig mer nu och behöver inte alltid använda rullstol. Inomhus och kortare sträckor går det bra med kryckor. Och så går jag på rehabilitering hos den kände läkaren Claes Hultling i Stockholm, som själv är ryggmärgsskadad och rullstolsbunden.

Jag ger inte upp! Jag tänker fortsätta studera och förverkliga mina drömmar om att bli barnläkare. Jag skall klara av det, vad andra än säger.

Pojkvännen i Turkiet har jag däremot gjort slut med. Jag ville inte att han skulle råka mer illa ut för min skull! ”

 

Tugba Tunc

Ålder: 22 år.

Bor: Falkenberg.

Familj: Mamma, pappa och tre yngre syskon.

 

Tillbaka

 

Home