(Allas aug.2007)

 

   

 

Det som skulle ha blivit en avkopplande söndagsutflykt i svampskogen blev istället en långt utdragen mardröm för lantbrukarparet Bengt och Yvonne Santesson. I en beteshage på Hallandsås hittade de sina kor förgiftade. Det blev början på den största miljöskandalen någonsin i Sverige och en tragedi som skulle vara i flera år för familjen Santesson. Giftskandalen tog alla deras djur och slog deras trygghet i spillror.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

Tio år efter att det giftiga tätningsmedlet Rhoca-Gil från tunnelbygget läckte ut i den lilla Vadbäcken, som var kornas dricksvatten, kan Yvonne och Bengt äntligen tro på framtiden igen. I dag betar nya kor i hagen. Ett taggtrådsstängsel hindrar dem dock från att ta sig ned till bäcken.

– Vi vågar fortfarande inte lita på att giftet är borta och att korna kan dricka av vattnet, säger Bengt, som helt förlorade fotfästet i tillvaron och fick en svår depression när familjen drabbades av katastrofen. Under loppet av bara ett par veckor hade hela deras djurbesättning, förgiftats och avlivats.

Nu sitter vi runt det rustika furubordet i familjen Santessons kök i Grevie på Hallandsås.  Bengt och Yvonne berättar om den där söndagen, den 28 september 1997, ett datum som för alltid etsat sig fast i deras medvetande. 15-årige Andreas, som bara var fem år då miljöolyckan inträffade, och 18-åriga Caroline sitter med och lyssnar. I huset finns ytterligare tre familjemedlemmar, Marinette, 22, Marina, 23 och Lisette, 32.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag innan Bengt och Yvonne kom ut ur skogen med sina svampkorgar. Som vanligt tog de en tur förbi beteshagen vid Bengts föräldrahem Severtorp för att titta till djuren. De kände genast på sig att något var på tok.

– Vi hade 21 djur i hagen men när vi kom dit var en ko försvunnen. Efter en stund hittade vi henne. Hon hade gått undan och lagt sig ned och kunde inte resa sig igen. Vi tyckte det var konstigt, men tänkte att hon kanske fått beteskramp som djuren kan drabbas av ibland.

De åkte genast hem och ringde veterinären. Han trodde att det kunde vara tjuren som behandlat kon lite våldsamt men att hon nog skulle vara bra igen nästa dag. Men så blev det inte. Istället hittade man de närmaste dagarna flera sjuka kor i hagen. Djuren vinglade omkring på ostadiga ben, med stirrande blickar och ryckningar i kroppen som om de drabbats av spasmer.  Det var då en annan veterinär började misstänka att det kunde vara något fel med vattnet i bäcken, som rann genom hagen och som korna drack ur. Det var i Vadbäcken som Banverket pumpade ut spillvattnet från tunnelbygget strax intill.

– Jag hade sett att det låg något slags grå slam på bottnen av bäcken. Jag funderade länge på vad det kunde vara, men det bekymrade mig inte så mycket. Jag trodde ju att man kunde lita på Banverket, säger Bengt.

Men veterinären fyllde en flaska med bäckvatten och tog med för analys. Några dagar senare var miljöskandalen ett faktum och förstasidesstoff i alla tidningar.  Det nya revolutionerande tätningsmedlet Rhoca-Gil som skulle användas vid tunnelbygget, och som innehöll det cancerframkallande ämnet akrylamid, hade läckt ut i stora mängder. Och djuren hade fortsatt att dricka som vanligt.

Den 2 oktober, fyra dagar efter att Bengt och Yvonne hittat den första förgiftade kon i beteshagen, stoppades hela tunnelbygget!

Familjen Santesson miste alla sina djur. En efter en insjuknade de efter att ha druckit av det förgiftade vattnet. De flesta fick nödslaktas och några transporterades till Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, utanför Uppsala för undersökning. Flera av de tunnelarbetare som varit i kontakt med tätningsmedlet fick också symtom på nervskador Och ett stort antal boende på åsen, bland annat familjen Santesson, kallades till läkarundersökning.

Men för Yvonne och Bengt var det den psykiska påfrestningen som var värst. Hela deras liv blev lamslaget. I ladugården på granngården, som man nyligen hade köpt, och där djuren skulle stallas in, förblev båsen tomma. Om inte hösten 1997 hade varit så ovanligt varm och fin så skulle korna redan ha tagits hem från betet när giftutsläppet skedde. Men ödet och det vackra vädret kom emellan.

I tidningarna var det familjen Santesson som blev miljöskandalens offer. Även om flera bönder uppe på åsen tvingades slakta sina djur och hälla ut tusentals liter mjölk i avloppen så var det Bengt och Yvonne som drabbades hårdast. Under lång tid kunde de inte ta ett steg utan att nyhetsreportrarna var dem hack i häl. Och i TV och kvällstidningar vändes deras liv ut och in.

– Det var jobbigt. Alla var efter oss hela tiden och vi kände oss som jagade villebråd, säger Yvonne.

Men från Banverkets sida visade man ingen större medkänsla. Utom den kväll, två veckor efter giftlarmet, då plötsligt den dåvarande generaldirektören Bo Bylund knackade på hemma hos familjen och tog sig tid att sitta ned vid deras köksbord.

För de förlorade djuren fick Santessons ersättning men för alla påfrestningar och det stora psykiska lidande som drabbade familjen har de ännu inte fått ett enda öre.

En vecka efter giftutsläppet deltog flera tusen personer i en demonstration i Båstad mot tunnelbygget och till stöd för den drabbade familjen Santesson.

– Alla grannar och boende på åsen har varit jättesnälla och omtänksamma. Folk har kommit fram och kramat om oss och frågat hur vi mått, säger Yvonne.

Även dåvarande miljöministern Anna Lindh engagerade sig personligen i familjens öde.

Det skulle dock ta lång tid innan Bengt och Yvonne ens ville tänka på att skaffa nya djur efter chockupplevelsen.

Yvonne fortsatte med sitt jobb som personlig assistent.  Och efter flera månaders sjukskrivning återupptog Bengt sitt arbete på ventilationsfabriken Lindab i Grevie, där han jobbar vid sidan av sin jordbruksverksamhet.

– Arbetskamraterna kallar mig för ”månskensbonden”, skrattar han.

Men utan djuren saknade livet riktig mening.

Hela familjen mådde dåligt. Sonen Andreas tog det mycket hårt då alla djuren plötsligt bara försvann från gården.

– Vi orkade helt enkelt inte börja om på nytt. Ett tag tvivlade vi på om vi överhuvudtaget skulle få krafter att kunna gå vidare, säger Bengt, som i flera månader plågades av depression och ständiga magsmärtor.

Hans längtan efter att åter ha djur omkring sig blev dock till sist för stark. Efter ett halvår började han se sig om efter en ny djurbesättning. Nu skulle de tomma båsen hemma i ladugården fyllas. Med sin traktor körde Bengt runt på kreatursauktioner för att köpa kor och i dag är familjens djurbesättning återigen komplett.

Tillsammans med sin Yvonne tar han oss med upp till föräldragården Severtorp. Bokskogen på Hallandsås står i sin allra frodigaste grönska, någonstans i lövverket hörs näktergalens smattrande sång och på behörigt avstånd från den porlande Vadbäcken går ett 20-tal biffkor av raserna Charolais, Limousin och Simnmental och betar i lugn och ro. De har eget kommunalt vatten, framdraget och bekostat av Banverket. Några hus finns inte längre kvar på den gamla gården och betesmarken arrenderar Bengt numera av Banverket.

Tillsammans går Bengt och Yvonne in i hagen för att låta sig fotograferas tillsammans med kossorna Ruth och Miranda, tjuren Adam och de andra djuren. De är noga med att ge alla sina kor ett namn och inte bara ett opersonligt nummer.

Man ser att de njuter av att gå där bland djuren igen och känna att livslusten har kommit tillbaka. Men Bengt säger att det fortfarande känns lite jobbigt att komma upp på åsen.

– När man kommer hit kan man inte låta bli att tänka på allt tråkigt som hänt, säger han.

De senaste årens svårigheter tycks ha fört de båda närmare varandra och med kärleksfull röst berättar Bengt om hur han som 16-åring körde runt på Hallandsås med sin moped och fann sin ungdomskärlek Yvonne på gården Böskabroen bara fyra kilometer från hans egen hemgård Severtorp.

– Och det märkliga var att vi aldrig tidigare hade vetat om varandra, säger han.

Efter det första mötet var Bengt och Yvonne ett oskiljaktigt par. 19 år senare gifte de sig.

Yvonnes föräldrahem ligger mitt uppe på den så kallade Möllebackzonen, som Banverket nu fryst ned för att kunna ta sig igenom med tunnelborren. Men trots att båda tvingats se sina föräldrahem utplånas av tunnelbygget ser de i dag ljust på framtiden. De år av sorg och smärta som de tillsammans tagit sig igenom har stärkt familjen och nu vill de satsa på sitt lantbruk och sina djur. Bengt hoppas att han så småningom kanske skall kunna köpa tillbaka marken vid sitt barndomshem.

Men de har svårt att dölja det vemod som finns i deras röster då de beskriver hur livet förändrats på deras älskade Hallandsås. Hur fågellivet håller på att försvinna och hur träden vissnar och tappar sina löv när tunnelbygget torrlägger marken.

En sak är de båda överens om mitt i sin nyvunna framtidstro.

- Det råder en nästan kuslig stämning på åsen och det vilar en förbannelse över tunnelbygget!

Tillbaka

Home