(Hem och Hyra dec. 2009)

 

Ingen kärnfamilj, men ändå en sorts familjeliv. Så kan man beskriva kollektivet Raspen.

Längst upp under takåsarna i ett över hundra år gammalt stenhus i Vasastaden i centrala Göteborg, delar fem personer utrymme och vardag i en paradvåning på 200 kvadratmeter. Här bor Ylva, 39, Edda, 40, Patricia, 34, Martin, 31 och Ina, 11 år. Raspen är något så ovanligt som ett vuxenkollektiv.

 

Text: Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

 

Det som en gång, för drygt 15 år sedan, började som en politisk handling har i dag blivit mer av en social oas.

Det stora mäktiga stenhuset, byggt i nyrenässans-stil i slutet av 1800 talet, vänder sin sirliga fasad mot Erik Dahlbergsgatan och Schillerska gymnasiet. Vi trycker in portkoden och tar oss uppför de breda stentrapporna.

Elvaåriga Ina öppnar dörren och visar oss genast runt i den enorma sexrummaren, med klassiskt högt till tak och kakelugn i nästan varje rum. Ina är dotter till Edda och född in i kollektivet. Hon och Edda delar på ett av de stora sovrummen i våningen.

Martin, som nyss flyttat in, har fått hålla till godo med det minsta rummet. Men han gillar läget och är just i färd med att bygga ett loft med sovplats och läshörna för att få mer utrymme. Vardagsrum, kök och badrum delar man och stängda dörrar är en sällsynthet. Man trivs helt enkelt med varandra och känner inget större behov av enskildhet. Osämja och gräl förekommer nästan aldrig. Och om det någon gång stängs en dörr så är det inte av ilska utan på grund av kärlek eller viktigt arbete.

- Och då är det verkligen en markering som alla respekterar, säger Patricia.

De fyra vuxna har en sak gemensamt. De har inte funnit sig tillrätta i singelboendets monotona ensamhet och inte heller i tvåsamhetens parboende.

- Tvåsamhet är ingenting för mig. Det finns inget som slår den här boendeformen, konstaterar Edda, när vi slagit oss ned vid det rustika köksbordet uppdukat med kaffe och bullar under snäckskalslampan i taket.

Och hon får bifall från de andra runt bordet. Ylva, som alltid bott i någon form av kollektiv och kom till Raspen för elva år sedan, Patricia, som flyttade in för halvtannat år sedan efter att ha provat både singelliv och samboförhållande. Och så Martin, som efter lång tid i olika kollektiv provade att bo ensam men bara stod ut i några månader.

För Ina är kollektivkänslan, så att säga, medfödd. Hon behöver aldrig sakna en vuxen i sin närhet.

- Jag kan inte tänka mig ett liv utan det här, säger hon.     

Det är Edda som varit med längst. Ända sedan kollektivet bildades 1993.  Hon är forskare i idéhistoria och det var på institutionen för idéhistoria vid Göteborgs universitet som några unga forskarstudenter bestämde sig för att bilda ett boendekollektiv i protest mot tidens nymoralism och familjebildningar. På Erik Dahlbergsgatan hittade man drömvåningen, perfekt för ett kollektiv.

- Vi var två tjejer och två killar som ville ha både gemenskap och frihet, säger Edda.

Hyran som då var 10 000 kronor i månaden delade man lika. För några år sedan skedde en omvandling till bostadsrätt som kollektivet tvingades in i efter att med Hyresgästföreningens hjälp kämpat emot i det längsta. I dag står två av medlemmarna som ägare medan de övriga två är hyresgäster. Kostnaden på 18 000 delar man fortfarande solidariskt.

Kollektivet döptes till Raspen och förklaringen sitter på kylskåpsdörren.  En tidningsbild på Jan-Carl Raspe, en av medlemmarna i den tyska så kallade Bader-Meinhofgruppen. Under en tid var kollektivet på Erik Dahlbergsgatan också en politisk mötesplats där föredrag och agitatoriska möten fyllde vardagsrummet.

I dag ligger tonvikten på ett annat plan. En grupp mogna människor som av praktiska och sociala skäl valt att dela sina liv med varandra.

Men att bo i kollektiv innebär att man måste kunna kompromissa och ta hänsyn. I de egna rummen råder den egna ordningen.  Martin, som har smått pedantiska drag, kan hänga sina kostymer i snörräta rader och katoliken Patricia får ostört ordna sitt nattduksbord som ett altare med madonnor och helgonbilder.

De gemensamma utrymmena bär däremot spår av alla och skapar en kollektiv hemkänsla. I ena änden av det stora vardagsrummet, med författaren och husguden Willy Kyrklunds porträtt på väggen och adventsstjärnan fortfarande kvar i ett av de höga fönstren, står pianot, som ibland trakteras av Ylva och Ina. I den andra änden har Edda sin skrivarvrå under den istapp-formade taklampan i blåst glas, som hon en gång köpte på en basar i Kairo. Här står också kuriosabordet där man överträffa varandra i kuriositeter inköpta på resor runt om i värden. Här hittar man Ylvas döda pirayor, Inas stora sjöstjärna och Patricias brasilianska stenyxa.

Den som tror att kollektivets medlemmar ständigt springer runt och trampar varandra på hälarna misstar sig dock. Alla är akademiker och strängt upptagna i sina yrkesroller. Tjänsteresor och skiftande rutiner gör att gemensamma frukostar och kvällsmåltider hör till sällsyntheterna.

- Men när alla är samlade kring frukostbordet blir det ofta en hel del morgontidningsprat. Och vi är ganska bra på att ordna fester när tillfälle ges, säger Ylva. Precis som de övriga tycker hon om att ha mycket folk omkring sig.

- Ofta drar man med sig en kompis hem och ibland är det fullt hus.

Under årens lopp har kollektivets medlemmar kommit och gått.

- När någon flyttar lider man av separationsångest, säger Edda.

Men oftast är det någon vän eller kompis bekant som flyttar in. Att annonsera är sällan någon bra lösning.

- Risken är att det kommer någon som bara är ute efter en centralt belägen bostad men inte passar i kollektivet.

I kollektivet Raspen har regler blivit överflödiga. Här är det sunt förnuft och egna initiativ som råder. Städschemat som fanns en gång följer man inte längre. Och några paragrafer kring matlagning och disk finns inte heller. Istället är det den som först reagerar på diskberget eller lite smuts i en vrå som själv gör någonting åt det.

- Vi städar inte ihjäl oss precis, men ibland gör vi gemensam sak och ordnar en städdag, säger Edda.

Och Martin , som säger att han är en usel kock, tar hellre en disk då och då istället för att laga mat.

En gammal regel som infördes redan när kollektivet bildades att ingen parbildning fick ske inom boendet är det däremot ingen som riktigt vet om den fortfarande gäller.

Men den som väljer att ta med sig en partner eller kamrat hem måste acceptera att även den personen blir en del av kollektivet och på morgonen får dela frukostbord med ytterligare ett antal människor.

- Det är ju det som är själva poängen med ett kollektiv, säger Edda.

 

Vi som bor i kollektivet:

 

Edda Manga

Ålder: 40 år

Gör: Forskare i idéhistoria

Gör också: Reser, dansar salsa

Bäst med kollektiv: Balansen mellan närhet och frihet

Sämst med kollektiv: Separationsångest när någon lämnar

 

Ylva Gustafsson

Ålder: 39

Gör: Kulturutvecklare i V.Götalandsregionen

Gör också: Spelar piano, springer maraton

Bäst med kollektiv: Den sociala gemenskapen

Sämst med kollektiv: För stor våning att vara ensam i

 

Patricia Lorenzoni

Ålder: 34 år

Gör: Idéhistoriker:

Gör också: Reser, tittar på skräckfilm

Bäst med kollektiv: Vardagssamvaron

Sämst med kollektiv: Inget

 

Martin Roth-Kronwall

Ålder: 31

Gör: Lärarstuderande

Gör också: Fäktar (f.d. landslagsman)

Bäst med kollektiv: Att få dela sitt liv med andra

Sämst: Människors ibland felaktiga bild av boendekollektiv

 

Ina Claesson-Manga

Ålder: 11 år

Gör: Studerar

Gör också: Spelar piano, skriver

Bäst med kollektiv: Alltid någon vuxen tillhands

Sämst med kollektiv: Ensamt när ingen är hemma

 

Tillbaka

 

Home