(Allas nov. 2009)

 

 

- Jag kommer aldrig att få uppleva min 30-årsdag! Nu är det slut!

Det var så 29-åriga Sara tänkte medan hon kämpade för sitt liv. Den okände mannen tryckte ned hennes huvud under vattnet och försökte dränka henne.  Mannen som strax innan hade försökt ta hennes sexåriga dotter ifrån henne.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

Det var fredagen den 29 maj, en av de där riktigt härliga försommardagarna. Solen sken och termometern visade 21,4 grader. Sara Sandgren i Onsala söder om Göteborg bestämde sig för att ta med sina två små döttrar på en utflykt med lite fredagsmys.

Sexåriga Alva och hennes ett år yngre syster Tova fick bestämma utflyktsmål. Det var ingen tvekan. Båda ville åka till familjens eget smultronställe vid havet. Där vid några små kobbar vid badplatsen i Rörvik på Onsalalandet brukar flickorna plocka snäckor och sjöstjärnor som de gör små tavlor av på bitar av drivved.

- Just till den där platsen har vi återvänt sommar efter sommar ända sedan flickorna var nyfödda. Det har varit familjens paradis, säger Sara när vi träffar henne i den vackert inredda villan i Onsala där hon bor med sin sambo Rowan.

Vi blir livligt välkomnade av hunden Exxon, en svart vit-fläckig dalmatiner/boxer. Hans svarta fläckar ser ut som oljefläckar och har gett honom namn efter supertankern Exxon Valdez, som för 20 år sedan förliste utanför Alaskas kust med 30 000 ton råolja.

Över en kopp kaffe och en ”dammsugare” berättar Sara om hur familjens älskade sommarparadis på bara några få minuter förvandlades till en mardrömsplats som kunde ha kostat både hennes och döttrarnas liv.

- Jag hämtade flickornas lite tidigare från skola och dagis den här dagen för att vi skulle få lite mer tid vid havet.

Smultronstället ligger bara tre kilometer från villaområdet där familjen bor. Den sista kilometern måste man gå genom skogen innan man kommer fram till stranden.

Sedan vadar man i det grunda vattnet ut till kobbarna i ett smalt sund mellan fastlandet och den långsträckta ön som heter Onsala Sandö. Det är en oas som ligger lite vid sidan av den allmänna badplatsen och där det nästan aldrig brukar vara några människor. Kobben har blivit något av familjens alldeles egen Robinson Crusoe-ö.

Men just den här dagen kunde den annars så avkopplande ensamheten på kobben ha blivit riktigt farlig.

- Vi handlade lite picnic-mat på vägen och klockan var väl omkring tre på eftermiddagen när vi kom fram. Det blåste ganska mycket så vi satte oss i lä, men vi hann knappt ställa ifrån oss picnic-korgen förrän vi upptäckte honom, säger Sara.

Den mystiske mannen, som var lång och kraftig, kom ut ur skogen på Sandön, bara ett 20-tal meter från kobben där Sara och hennes döttrar satt.

- Han vadade ut i vattnet och kom rakt emot oss. Det var något som inte stämde med honom. Han var klädd i någon slags färglada 80-talsbyxor. Jag tyckte han betedde sig underligt och gick lite konstigt så jag trodde först han var skadade, säger Sara.

Exxon skällde och Sara, som trodde att det var det mannen irriterade sig på, reste sig och kopplade hunden.

”Vad gör Du här?” sa plötsligt Tova på en femårings frågvisa sätt. Men mannen sa inte ett ord, bara fortsatte rakt mot familjen på kobben.

 - Plötsligt såg jag att han tog sikte på flickorna, säger Sara.

 I nästa ögonblick klev mannen upp på kobben, slet till sig Alva och gick tillbaka ut i vattnet med sexåringen under armen.

- Jag kunde läsa i hans ögon att han såg något helt annat i oss än en mamma med två barn, säger Sara, som ögonblickligen kastade sig i det kalla vattnet för att rädda Alva, som förtvivlat skrek på hjälp.

”Vad gör Du!”, skrek Sara och slet tag i mannen ute i vattnet. Han släppte genast sexåringen och gav sig istället på Sara.

Femton meter ut i vattnet kämpade hon i flera minuter för sitt liv. Den ursinnige mannen slog henne blodig i ansiktet med knytnävarna, slet henne hårt i håret så att stora tovor lossnade och med all sin kraft tryckte han ned hennes huvud under vattnet.

Och på kobben intill stod Saras små flickor och grät skrek efter sin mamma.

- Jag hade inte en chans att ta mig ur hans grepp. När jag ibland fick huvudet över vattenytan kunde jag bara koncentrera mig på att hämta luft. Så fort jag råkade ta i honom slog han mig igen och tryckte ned mig under vattnet, säger Sara.

Tankarna som for genom hennes huvud var kristallklara.

- Jag kunde inte andas och jag  var övertygad om att det var slut. Att jag inte skulle överleva. Jag skulle inte få uppleva min 30-årsdag, som alltid varit en så magiskt åldersgräns för mig, säger Sara.

Men räddningen var redan på väg. Några hundra meter längre bort stod Morgan. Morgan Johansson är biolog och ornitolog. Just den här dagen var han ledig från sitt jobb som forskare vid Göteborgs universitet. Av en ren händelse hade han bestämt sig för att ägna sin lediga dag åt att studera fåglar ute i havsbandet. Slumpen förde honom till just den kobbe där det hemska dramat utspelades. Han var på väg ut till ön.

- Jag kom ut ur skogen på berget ovanför kobben och såg allt som hände, berättar Morgan när Allas sammanför Sara och hennes räddare för första gången efter händelsen. Det blir ett känslosamt återseende och tillsammans ger vi oss ut till platsen där allt hände.

- Min första reaktion var att det var en pappa som busade med sina barn. Men när mannen sedan började slå kvinnan förstod jag att det handlade om något helt annat, säger Morgan och visar var han stod då han blev vittne till dramat ute i vattnet.

Medan Morgan sprang mot platsen skrek han hela tiden åt mannen att sluta, men han lyssnade inte utan fortsatte bara sina utfall mot Sara inför ögonen på hennes vettskrämda flickor.

- Först när jag var bara ett tiotal meter från honom släppte han henne och promenerade långsamt ut i vattnet precis som om ingenting hänt. Sedan satte han sig ute på ön och bara stirrade på oss.

Sedan Morgan larmat polis och ambulans hjälpte han Sara och hennes båda döttrar genom skogen och upp till parkeringsplatsen där ambulansen väntade och Saras sambo mötte upp för att ta hand om flickorna.

Mannen, en 51-åring som kallats ”Sandömannen” och under långa perioder bott i tält på ön, greps samma kväll av polis. Han dömdes senare till rättspsykiatrisk vård för försök till mord och försök till olaga frihetsberövande.

 - Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om Morgan inte dykt upp, säger Sara.

En tid efter händelsen ute vid kobben skickade hon ett stort paket med godis till sin räddare, som bevis för sin tacksamhet. Och hennes båda flickor har skickat teckningar till sin ”hjälte”. ”Tack för att Du räddade oss!” stod det i brevet.

- Då kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka tårarna, säger Morgan.

Sara har målmedvetet gått in för att komma över dramat och lämna det hela bakom sig.

- Hela vår vardag har förändrats efter det som hände därute. Alva lider jättemycket av ångestattacker och måste alltid ha dörrar och fönster stängda och låsta. Och hon vill inte gå ut och leka med kompisar om inte jag är med. Själv kände jag mig inte levande under flera månader efter det som hände. Jag hade ju gett upp, säger Sara.

Hon har ännu svår värk av den whiplashskada hon ådrog sig av mannens attack och en gång i  veckan går hela familjen hos en kurator för att bearbeta sina upplevelser.

- Det har hjälpt oss mycket. Flickorna som tidigare inte velat prata om det som hänt har fått en boxsäck att slå på hos kuratorn. Säcken har blivit ”Sandömannen” . De tar på sig boxhandskar och ger igen på honom med full kraft, säger Sara och kan inte hålla igen ett litet leende.

I dag har Sara bestämt sig för att inte bli ett offer. Att inte låta den där mannen förändra hennes liv. Ett sätt att återta kontrollen var att möta gärningsmannen  i domstolen.

- Jag var skiträdd, men tyckte ändå att jag kunde spåra något slags ånger hos honom. När jag pratade blundade han och såg nästan lite ledsen ut, säger Sara.

 Under hela sommaren efter dramat satte familjen inte sin fot i sitt forna paradis. Men när Sara fyllde 30 år bestämde hon sig för att övervinna sin oro. Hon återvände tillsammans med sin sambo.

- Då upplevde jag alltsammans igen och i mitt huvud hörde jag tydligt flickornas skrik. Det var jobbigt, men jag är ändå glad att jag gjorde det. Nu känns det ingenting längre när jag kommer hit. Det är bara tråkigt, säger Sara.

Saras döttrar har ännu inte velat komma tillbaka till kobben.

- Men vi tänker inte låta honom ta det här ifrån oss. En dag skall vi återta till vårt smultronställe, säger Sara.

 

Tillbaka

 

Home