(Allas Aug.2007)

 

     

 

Hajni kommer aldrig att glömma ekot av pistolskotten. Skotten som tog hennes man Jene ifrån henne. Två maskerade män trängde sig in på kontoret i parets familjeföretag och sköt kallblodigt ihjäl honom.

Två och ett halvt år har gått sedan morddramat i Halmstad och de flesta har kanske redan glömt de svarta tidningsrubrikerna. Men hos Hajni har de skräckfyllda minnesbilderna för alltid etsat sig fast. Hon skadades svårt, men överlevde, när mördarna sköt även henne i huvudet.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

I dag är Hajni tillbaka i vardagslivet. Tillsammans med sina båda söner, Csaba och Rudolf, driver hon nu företaget, Allied Trading, som säljer restaurangmaskiner.

 - Men Jene är fortfarande med oss. Varje dag.  Han finns där och hjälper mig när jag har det svårt. Då han begravdes lovade jag honom vid hans kista att jag skulle fortsätta vårt arbete precis som han skulle ha velat ha det. Och det tänker jag göra. Det är Gud, Jene och några få riktigt goda vänner som ger mig styrka att orka fortsätta, säger Hajni.

Hon är blind på ena ögat. Kulan, som träffade henne vid tinningen, gick in bakom det vänstra ögat och ut vid det högra. Synen på det svårt sargade vänstra ögat gick inte att rädda. Men sedan läkarna bland annat opererat in stålskenor för att återställa hennes söndertrasade kindben, är hon i övrigt helt återställd.

När hon kom ut från sjukhuset hade hennes liv slagits i  spillror. Det lyckliga liv som Jene och hon byggt upp tillsammans var utplånat. Det skulle ta tre månader innan hon, av känslomässiga skäl, kunde återvända till arbetsplatsen. Skräcken och saknaden efter Jene var för stark. Och oron för att mördarna skall komma tillbaka och göra slut på henne också har hon fortfarande svårt att skaka av sig.

 - Jag bara väntar på att dom en dag skall stå där i dörren igen och rikta sina pistoler mot mig,. Det var säkert deras mening att också jag skulle dö, säger hon.

 Vi sitter på den stora inglasade veranda i familjens Kozlas villa i Halmstad. Hajni bjuder på apelsinjuice i stora sommarglas medan hon berättar om den ödesdiga dagen, den 6 december 2004, som så brutalt skulle förändra hennes liv. Den pastorala försommargrönskan ute i trädgården står i skarp kontrast till hennes fasansfulla skildring. Liksom det ögonblick av munterhet som uppstår när gräsandshonan Frida plötsligt promenerar in på verandan för att tigga mat.

- Det är tre gräsänder, vi har döpt dem till Frida, Pelle och Kalle, som återvänder varje år och hälsar på oss i trädgården. De har blivit som familjemedlemmar, säger Hajni och reser sig för att ge den lilla bevingade gästen en bit bröd.

 Så fortsätter hon att berätta.

 Hon och Jene kom från samma stad, Subotica i norra Serbien, på gränsen till Ungern.

Men det var i Sverige dom träffades 1971 sedan båda kommit hit som tonåringar för att skapa sig en framtid i ett nytt hemland.

- Det var en ren slump att det blev vi. Vi hade aldrig träffats  hemma i Subotica.

Och om det inte varit för ett litet paket med tyger och broderigrejer så hade Hajni och Jene heller aldrig blivit ett par.

- Men när Jene var på semester hemma i Serbien passade min syster, som kände honom, på att skickad med honom paketet till mig, berättar Hajni.

På den tiden arbetade hon som barnflicka hos en familj utanför Landskrona. När Jene kom med paketet blev det kärlek vid första ögonkastet.

- Åtminstone för hans del, skojar Hajni. Han brukade säga att han fastnade för mina korta shorts och mina ben.

Tillsammans med några vänner tog hon med sig Jene på en färjetur till Danmark. Men de övriga kamraterna fick inte mycket uppmärksamhet.

- Jene och jag pratade bara med varandra oavbrutet under hela resan.

Redan efter en vecka ringde ringde han igen och ville träffas. Och det dröjde inte länge förrän han samlade hela släkten i sin lilla lägenhet i Varberg och bjöd hem Hajni för att alla skulle få träffa hans nya kärlek.

- Du kan ju själv föreställa Dig hur uttittat jag kände mig, skrattar hon.

Sedan gick allt med en rasande fart. Hajni flyttade till hem till Jene. Hon fick jobb på Monarks cykelfabrik och Jene sade upp sig från sitt arbete och började också på cykelfabriken. Bara för att de båda skulle kunna ha sällskap till jobbet.

Hajni minns precis hur det var.

- Jag började mitt nya arbete i Varberg den 15 mars 1972, den 16 mars fyllde jag 18 år och dagen efter, den 17 mars, så fort jag fick, gifte vi oss.

Samma år föddes deras son Csaba och fyra år senare kom Rudolf.

I över 30 år hade de varit gifta och efter några år som restaurangägare i Halmstad startade de och drev i tretton år tillsammans det företag där de drabbades av det grymma våldsdådet.  

Hajni får tårar i ögonen och rösten brister för henne en stund när de smärtsamma minnena kommer tillbaka

- Den där kvällen var vi båda inne på kontoret. Jag satt vid skrivbordet och höll på med en del pappersarbete. Jene stod vid fönstret och talade i telefon. Chaba och Rudolf hade just gått för dagen.

Då hände det.

- Ingen av oss märkte när  de båda maskerade männen kom in, säger Hajni. Plötsligt stod de bara där och riktade sina pistoler mot oss.

 - Först siktade dom på mig och sedan upptäckte dom Jene och sköt mot honom.

Det första skottet missade eftersom Jene hoppade undan men när mördaren avlossade ännu ett skott med sin grovkalibriga revolver  träffades han mitt i pannan.

Han föll blödande till golvet och dog omedelbart.

Med svag, knappt hörbar röst, beskriver Hajni hur hon kröp ned på golvet under skrivbordet för att försöka gömma sig. Men i nästa ögonblick avlossades ännu ett skott och också hon träffdes av en pistolkula i huvudet.

-  Jag förlorade aldrig medvetandet, men jag kände hur jag blev alldeles varm i ansiktet av allt blod och trots att jag visste att Jene redan var död lutade jag mig över honom där han låg livlös och frågade vad jag skulle göra.

Efter att ha slitit till sig en penningväska med 30 000-40 000 kronor flydde mördarna ut ur lokalen. De försvann i en bil som en tredje person stod beredd med utanför.

När Hajni tog sig upp från golvet kunde hon inte se någonting. Skottskadan och blodet som rann gjorde att allting blev svart. Hon fick tag i telefonen i ett försök att slå larm men kunde inte urskilja siffrorna på nummerknapparna. Istället trevade hon sig fram med hjälp av väggar och möbler. Försiktigt, försiktigt, för att inte trampa på sin döde man, lyckades hon till sist ta sig ut på gatan och ropa på hjälp.

- Jag vet inte varifrån jag fick mina krafter, men en gammal man, som var på väg till den Jugoslaviska föreningen intill,  blev chockad när jag skrek på serbokroatiska att han skulle kalla på hjälp.

En verkstadsägare i grannfastigheten hörde också Hajnis förtvivlade rop och ringde polis och ambulans. Några minuter senare hade Hajni tagits omhand på länssjukhuset i Halmstad där hon opererades i flera omgångar.

Trots att det gått snart tre år, att en belöning på 100 000 kronor har utlysts och trots att

TV 3-programmet Efterlyst tre gånger rapporterat om fallet har mördarna ännu inte gripits. Och Hajni är övertygad om att det inte var några vanliga rånare som dödade hennes man.

-  De var inte ute efter pengar. Jag är säker på att motivet var något helt annat. Det var helt enkelt någon som, av någon anledning, ville oskadliggöra oss. Kanske var motivet avundsjuka över att det gick bra för oss. Kanske var det någon som missunnade oss det vi hade.

Eller visste Jene något som jag inte känner till?

För Hajni är det viktigt att få klarhet. Att få veta vem som tog hennes Jene och deras lyckliga liv ifrån henne.

Efter mordet var hon fylld av hat och bitterhet. I  dag är det alla frågorna som plågar henne mest.

Alla varför.

- Jag förstår inte vem som kan ha velat oss så illa.  Jene var ju så snäll och hjälpsam mot alla människor. Han hade väl inga fiender?

Mycket har förändrats i Hajnis liv efter mordet. Det konstigaste tycker hon är att många av familjens gemensamma vänner, precis som vid en skilsmässa, svikit henne och dragit sig undan.

- Vi hade ett stort umgänge med många vänner. Men istället för att vara ett stöd för en medmänniska i en svår kris försvann de plötsligt bara. Jag förstår nu att de vänner som jag har kvar är de som var de verkliga vännerna. 

 Utanför entrén till familjens företag sitter i dag en övervakningskamera. Ytterportarna står ständigt öppna och kontoret har flyttats ut till en öppnare del av lokalen med stora glasväggar. Allt för att hindra objudna gäster att obemärkt ta sig in.

Och Hajni Kozla lever i förhoppning att  polisen kommer att lösa det grymma dådet.

- Jag måste få veta för att kunna lägga det här bakom mig och gå vidare, säger hon. Det finns en mening med att jag blev kvar i livet.

 Minst en gång i veckan besöker Hajni  Jenes grav på västra kyrkogården i Halmstad.

- Det är viktigt för mig och det gör mig stark. För Jenes skulle måste jag också ta reda på sanningen. Och det kommer jag att göra. Jag ger aldrig, aldrig upp…..

 

Tillbaka

 

Home