(Allas september 2009)

 

Hon växte upp i en syskonskara på 14 barn. Några egna barn blev det aldrig, men ändå är Lola en riktig rekordmamma. Hon har uppfostrat 27  barn och hittills har det kommit tolv ”barnbarn”.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON 

 

 

Alla cyklar utanför ytterdörren, den stora studsmatta i trädgården och skoberget i hallen. Allt talar sitt tydliga språk. I det här huset kryllar det av barn. Här bor Lola Karlsson, 53 och hennes sambo Peder Gunnarsson, 44. Här bor också Jesper, 4, Therese, 5, Tony, 12, Sara,12, Emelie, 14, Emil, 18 och Emma,19. Och så hunden Detsy, tre katter, en kanariefågel, en hamster och några akvariefiskar. Den stora gula tegelvillan på Vattenverksvägen i Borås står aldrig tom.

I 20 år har Lola tagit emot fosterbarn i sitt hem. Familjen har vuxit år efter år, skaran av barnbarn blir allt större och i julas fick man hyra församlingshemmet för att alla skulle få plats vid en släktmiddag då närmare 70 personer bänkade sig kring julbordet.

Men Lola Karlsson, som själv hade åtta bröder och fem systrar, tycker inte att hennes ”mammaroll” är så mycket att prata om.

- Inte med tanke på hur min egen mamma, Nancy,  hade det. Hon uppfostrade oss fjorton syskon i ett hus med bara sju rum och utan rinnande vatten och andra moderniteter. Mamma hade det tufft, säger Lola.

Familjen bodde i den lilla byn Nöre utanför Ulricehamn där pappa Nils drev konfektionsfabrik. Där arbetade också Lola några år innan hon fick jobb som barnflicka och senare som dagmamma. Hon vigde tidigt sitt liv åt barn och när en av hennes bröder blev sjuk och gick bort var det Lola som fick ta hand om sin då åttaårige brorson, Mattias.

Det var så allting började.

- Jag ville inte att Mattias skulle behöva vara så ensam. Han behövde en kompis, så jag hörde mig för hos kommunen om man hade behov av en fostermamma, berättar Lola, som fick sig en tankeställare av händelsen med broderns tragiska bortgång.

- Jag tänkte att det måste finnas fler barn därute som var i samma situation och behövde hjälp.

Ett år senare hade hon fem fosterbarn och i dag, efter 20 år, har sammanlagt 27 barn kommit och gått i åttarumsvillan. Och Lola har hunnit bli både ”mormor” och ”farmor”.

Brorsonen Mattias, som stannade i tio år, är en av dem som redan bildat egen familj och fått barn.

Lola tror att barndomen med den egna stora syskonskaran bidragit till att hon tycker om att ha många barn omkring sig. Det sitter liksom i generna.

-  Vi fick tidigt lära oss att ta hand om varandra och ta hänsyn. I vår familj var också farmor och morfar ständigt närvarande. Vi växte verkligen samman som familj. Och även om vi syskon ibland hatade varandra som pesten så var det oftast ändå syskonkärlek som rådde. Precis som mellan barnen som bor hos mig nu, säger Lola.

Och hon vill gärna passa på att avliva en gammal myt

- Folk tror ofta att det bara är barn från problemfamiljer med stökiga föräldrar som blir fosterhemsplacerade. Men så är det inte alls. Jag har tagit emot många barn som haft ensamstående föräldrar och föräldrar som drabbats av sjukdom och inte själva orkat med att ta hand om sina små, säger Lola, medan sambon Peder kommer in från köket med kaffe och kakfat. Han serverar kaffet och sjunker sedan ned i den mjuka skinnsoffa medan hunden Detsy, en blandning mellan stövare och norsk buhund, slår sig till ro på golvet.

Peder är Lolas ungdomsförälskelse. De återförenades för åtta år sedan. Lola hade för en gångs skull fått en kväll för sig själv och gått ut för att dansa. En av kavaljererna som hon mötte på dansgolvet var Peder.

- Då hade vi inte setts på 18 år, säger Lola.

 Men det visade sig att kärleken mellan dem fortfarande fanns kvar. Både Lola och Peder hade då lämnat sina tidigare relationer och blev ett par igen. Peder flyttade in hos Lola och fick en jättefamilj på köpet.

- Men  jag gjorde redan från början klart för Peder att barnen skulle komma i första hand, säger Lola med en försonande blick på sambon.

Och Peder fann sig snabbt tillrätta i sin nya storfamilj även om det tog sin tid innan alla familjemedlemmarna accepterade varandra fullt ut. I dag består familjen av två vuxna och sju barn. Förutom de fem fosterbarnen bor också Peders 18-årige son Emil och hans 19-åriga dotter Emma i huset.

Men när Allas kommer på besök och fotograf Niklas tar fram sin kamera föredrar de äldsta tonåringarna att hålla sig på sina rum, på behörigt avstånd från fotoblixtarna.    

Tolvåriga Sara, som just kommit hem från skolan och kärleksfullt smugit sig ned på armstödet tätt intill Lola, håller sig däremot gärna i närheten av kameran. Och Tony, 12, som kommer in för att försöka övertala ”mamma” Lola till en ny keps, är inte heller nödbedd när det blir tal om fotografering. Ett par kompisar kommer också med på ett hörn. För det är inte ofta som barnaskaran i det här huset bara består av dess egna invånare.

-Vi är nästan aldrig bara nio personer i den här familjen. Inte sällan finns det övernattande kompisar i vart och vartannat rum, tidigare familjemedlemmar kommer på besök med sina familjer och vill sova över och föräldrar kommer för att hälsa på sina barn. Och alla är vi som en enda stor familj, säger Lola.,

Hon är glad över att alla som en gång tillhört fosterfamiljen fortsätter att hålla kontakten också sedan de flyttat.

En del dyker upp till påsk eller midsommar medan andra föredrar att komma på julen. Som Frasse, 25, som var bara 13 då han första gången kom till Lola och hennes familj. Han flyttade när han var 18 men har sedan återvänder varenda jul. Och han kommer alltid punktligt på julaftonens förmiddag. Nästan så man kan ställa klockan efter honom.

- Och så finns det de som dyker upp lite per sporadiskt. Ibland för att man behöver råd och hjälp i något sammanhang, eller bara för att umgås och delta i någon aktivitet som vi har på gång. Och det är alltid lika roligt, säger Lola, som tar det som ett bevis på uppskattning och att hon lyckats att hålla ihop sin stora familj.   

När Sara för fem år sedan flyttade hem till Lola och Peder var hon bara sju år. Tony kom som åttaåring. Men det är inte alla som stannar så länge.

- En del barn flyttar bara in för en kortare tid  medan andra kan vara hos oss under hela sin uppväxt. Men alla kommer snabbt in i familjegemenskapen, säger Lola

Och själv kan hon, hör och häpna, räkna upp både namn och personnummer på varenda ett av barnen, som en väl inövad läxa. Hon nämner inte om det också gäller ”barnbarnen”, som bara blir fler och fler.

- Då och då ringer telefonen och plötsligt säger någon: ”Morsan” Du skall bli ”mormor”, skrattar Lola, som inte sällan får ställa upp som barnvakt, något som brukar vara mycket populärt bland de hemmavarande barnen.

Men egentligen vill  Lola inte att barnen skall kalla henne mamma.

- De har ju sina föräldrar brukar jag säga. Jag är ju ”bara” Lola. Men om någon absolut vill säga ”mamma” så förbjuder jag det förstås inte. En del ser mig som mamma. Andra tycker att de har två mammor.

För Lola och Peder och de sju barnen är det samarbete som gäller för att rutinerna skall fungera. När väckarklockan ringer kvart i sju på morgonen går alla upp även om det finns somliga som måste väckas både två och tre gånger innan de bänkar sig vid frukostbordet. Efter den gemensamma frukosten packar man in sig i den stora familjebussen för transport till skolor och dagis. Det kan bli ganska många turer ibland. 

Men när alla äntligen kommit iväg får Lola en chans att ta itu med vardagssysslor som städning och tvätt innan det på eftermiddagen är dags för henne att ge sig iväg till sitt andra jobb - som föreståndare på en fritidsgård. Där har hon har ansvar för ytterligare ett 30-tal barn och ungdomar.

Sina egna rum får var och en sköta själv och i köket råder arbetsplikt. De äldsta barnen brukar stå för matlagningen med då det gäller den förhatliga disken så är det ingen som kommer undan. För att rättvisa skall råda har var och en sin speciella diskdag.

Innan kvällen kommer har Lola och Peder också ofta också fått agera taxi till olika fritidsaktiviteter. Ridning, fotboll, kampsport…

Och kanske har man också fått hjälpa till med en och annan läxa innan läslamporna slocknar och det blir tyst i huset.

Att få den stora familjen att fungera är som att lägga ett jättestort pussel. Alla bitar måste falla på rätt plats. Det gäller inte minst när det är dags för semester. När familjen Karlsson- Gunnarsson skall på semesterresa är det som att organisera ett mindre  chartersällskap.

- Det gäller att planera noggrant och i god tid, men det brukar fungera, säger Lola och berättar om resor med hela gänget till bland annat Grekland, Tyskland och Spanien.

Det är inte ovanligt att hotellportieren höjer på ögonbrynen när sällskapet strömmar in i lobbyn.

- Det är sällan det finns semesterlägenheter stora nog till hela familjen. Vi brukar få ta två. Och det är inte heller alltid man har rum så det räcker. Ibland måste vi dela upp oss. Men vi har aldrig upplevt det som något större problem. Vi är en stor familj. Det är bara så och vi trivs med det, säger Lola.

Lola och Peder är också överens om vad det är som driver dem att fortsätta med sin svåra uppgift som fosterföräldrar.

- När man jobbar med barn och ungdomar får man så otroligt mycket tillbaka och det är så härligt att se dem växa upp och känna att man gjort nytta.

 

 

Tillbaka

 

Home