(Veckorevyn juli 2009)

 

 

Sara var bara 19 år och trodde att livet var slut. Men efter nästan tio år som sjukpensionär i rullstol grep hon efter det sista halmstrået! I dag är det disko och gym som gäller för Sara, 29.

För VR berättar hon själv om sin mirakelräddning.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO NIKLAS HENRIKCZON

 

 

”Jag hann aldrig fatta vad som hände! Bara en smäll och en kraftig stöt bakifrån.

Det var på eftermiddagen torsdagen den 6 augusti 1998. Jag hade sommarjobb som personlig assistent och några kolleger och ett gäng funktionshindrade ungdomar var på utflykt till en gocart-bana utanför Kalmar, där jag bor. Jag hade just satt mig i en gocart då det hände. En av ungdomarna glömde att bromsa. I hög fart rände gocarten bakifrån in i min. Jag kände en fruktansvärt smärta i nacken och huvudet. Och när jag klev ur kom mina kamrater rusande. De förstod att något allvarligt hade hänt. Jag hade fått en whiplashskada. Bara en kort stund efter smällen drabbades jag av yrsel. Det skulle bli början på tio år av lidande.

En kollega körde mig till sjukhuset, men man hittade inget fel och efter att ha legat över natten blev jag hemskickad med recept på smärtstillande tabletter. Jag hade jätteont men litade på läkarna som sagt att jag skulle bli bra. Det blev jag inte. Istället åkte jag ut och in på sjukhuset. Jag blev bara sämre och sämre. Värken i huvudet och ryggen blev värre, armarna och benen började domna och jag fick svårt att gå. Efter en tid hade jag så svårt att hålla balansen att jag måste stötta mig mot väggarna när jag skulle förflytta mig.

Jag kunde inte längre sköta vanliga vardagssysslor och det blev allt svårare att klara jobbet.  Jag som hade varit så aktiv. Tränat på gym flera gånger i veckan, målat och sjungit i kör. Plötsligt kunde jag inte göra någonting. Allt fler symtom kom smygande. Domningarna, obalansen, värken.  Jag, som tyckte att livet just hade börjat efter att jag äntligen blivit kvitt min anorexi. Nu kändes det istället som om allt var slut.

Det var då jag målade tavlan som hänger på väggen i mitt vardagsrum. Den föreställer en övergiven rullstol i ett sommarlandskap. Som om någon plötsligt rest sig upp och sprungit därifrån. Det var innan ens jag behövde rullstol. Men det var så jag kände då. Att jag var  fånge i min egen kropp, precis som någon som sitter i rullstol.  Jag ville bara bli fri.

In i det längsta höll jag mig kvar på jobbet men sjukskrivningsperioderna kom allt tätare medan pillerburkarna i badrumsskåpet blev fler och fler. Fyra månader efter den ödesdigra händelsen på gocart-banan, gick det inte längre.

Jag fick komma till ett rehabiliteringshem i Hälsingland, men när jag några veckor senare kom därifrån var jag helt beroende av rullstolen. Det som hände var att vi satt och tittade på film en kväll. Det blev några timmars stillasittande och då jag skulle resa mig upp ur stolen vek sig benen. Jag kunde inte gå längre.

Jag blev förtidspensionär bara 21 år gammal och tappade helt livslusten. Ändå ville läkarna inte ta mig på allvar.  De påstod att mina problem satt i hjärnan och ville skicka mig till psyket. Ett par gånger fick jag till och med höra att jag satt i rullstol bara för att folk skulle tycka synd om mig.

På hösten 2005 höll det på att gå riktigt illa. Jag skulle åka på en rekreationsresa till Mallorca med en grupp andra rullstolsburna. Flygplanet började närma sig målet när jag plötsligt blev akut sjuk. Jag fick hög feber med kramper och hamnade i koma. På flygplatsen väntade ambulans och läkare och jag fördes i ilfart till sjukhus där jag sövdes ned och lades i respirator. Läkarna trodde inte att jag skulle överleva så man kontaktade mina föräldrar som tog första flyg till Spanien för att kunna vara vid min sida.

 Den efterlängtade solsemestern med mina kamrater fick jag aldrig uppleva. Istället fick jag ligga två veckor på sjukhuset. Men jag är glad att jag lever.

De spanska läkarna förstod först inte vad det var för fel på mig, men insåg till sist att jag helt enkelt var medicinförgiftad. Läkarna i Sverige hade bara proppat i mig en massa piller istället för att se till att jag fick rätt vård.

Som mest åt jag sju olika mediciner, 20 tabletter, om dagen. Många av dem både starka och beroendeframkallande. På det spanska sjukhuset plockades flera av preparaten bort, men jag hann knappt hem innan medicinkarusellen var igång igen. Det blev nya krampanfall och nya sjukhusbesök. Nu blev jag verkligen ett vårdkolli.

När jag mådde som sämst kunde jag inte gå på toaletten, inte äta själv och inte ens vända mig i sängen. Och jag fick tjata och be för att få de handikapphjälpmedel jag behövde. När jag var som mest illa däran hade jag sex personliga assistenter. Jag behövde passning dag och natt.

Men efter tio år som ett vårdpaket inträffade det mirakel som skulle få mig att börja hoppas på framtiden igen. Allting började med en liten annons i tidningen. Två privatläkare, ortopedterapeuten Roland Bernardsson och anestesiläkaren Matts Sandström, sökte patienter till sin klinik i Göteborg. De hade specialiserat sig på wiplashskador. Jag insåg att jag måste ta saken i egna händer om jag skulle överleva. Så jag ringde. Och för första gången var det någon som lyssnade på mig. Jag trodde inte det var sant när jag fick höra att jag i alla år suttit i rullstol i onödan. ”Du behöver inte sitta i rullstol om Du får rätt behandling!”, fick jag veta. Jag tyckte det var ett kaxigt besked, men vad hade jag att förlora. Jag belånade min lägenhet för att få råd till behandlingen och så åkte jag dit.

Och det var det värt. Efter bara  några månader med elterapi, laserbehandling, ultraljud och rörelseträning kunde jag resa mig ur rullstolen.

Det kändes helt fantastiskt. Som att ha fått livet tillbaka. Visst har jag fortfarande en tuff tid av rehabilitering framför mig men rullstolen, permobilen och rullatorn har åkt ned i källaren.

Nu går jag på egna ben. Jag tränar på gym tre-fyra gånger i veckan. Och jag har till och med börjat gå på disko igen.

En sak har jag också lärt mig. Man måste jobba hårt och ta egna initiativ om man skall lyckas.

Tio år av mitt liv bara försvann. Helt i onödan. Men nu kan jag äntligen se framåt igen.

Jag har börjat studera på Komvux och hoppas snart kunna börja arbeta och få tillbaka mitt sociala liv.

 Och så småningom vill jag förstås också bilda familj och skaffa barn.”

 

Sara Norlander

Ålder: 29 år

Bor: Kalmar

Familj: Mamma Lena, hennes man Tjalle

och tre bröder 16, 22 och 24 år.

Gör: Pluggar på Komvux

 

Tillbaka

 

Home