(Hem och Hyra mars 2009)

 

 

Vackert säger många. Kusligt tycker en del. Ett är dock säkert. Lenas hem liknar ingen annans. I ett utsiktstorn från 1800-talet på toppen av den gamla avrättningsplatsen Galgberget i Halmstad bor Lena Karlsdotter. Och hon vill inte byta med någon!

 

Text: Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

Som ett sagoslott eller en medeltida riddarborg sticker det röda tegeltornet upp över Galgbergets trädtoppar. Den som kommer till fots får stånka sig uppför 298 branta trappsteg genom bokskogen. Och har man sedan ork kvar att utmana även torntrappans 92 steg blir man rikt belönad. Utsikten över Halmstad och Laholmsbukten bort emot Torekov och Hallands Väderö är hänförande och under sommarhalvåret flitigt beundrad av turister.

Men tornet, som byggdes 1897och är kulturmärkt, är inte bara en plats för synupplevelser och vacker utsikt. Det är också en bostad. Första hyresgästen var den skogvaktare som för hundra år sedan skulle förvalta den nyplanterade skogen på berget. Sedan dess har  hyresgästerna passerat revy och för snart sju år sedan blev det Lenas tur. I flera år hade hon då kastat längtande blickar på det tegelröda utsiktstornet och hon kunde aldrig glömma den spännande utflykten en gång i småskolan då klassen fick klättra upp i tornet och titta på utsikten. Varje dag passerade hon förbi tornet på väg till sitt jobb på sjukhuset i Halmstad.

- Jag gick den vägen bara för att få se det vackra tornet, som jag blivit så förälskad i och där jag så gärna ville bo. När mina tre söner flyttat hemifrån ringde jag kommunen. ”Vi får se, sa man”, men jag var så angelägen att jag till och med sa upp min fyrarummare i stan, magasinerade mina möbler och flyttade hem till min gamla mamma medan jag väntade.

Efter ett års tjat fick hon till slut sin vilja igenom och kunde flytta in i sitt älskade torn.

- En dag ringde man från kommunen och sa: ”Nu är tornet Ditt!”. Den lyckokänslan jag kände då har jag fortfarande kvar, säger Lena med ett leende när hon tillsammans med hunden Astrid tar emot Hem och Hyra i sitt spännande hem.     

”Välkommen till utsiktstornet! Jag ber Er vänligen tänka på att torntrappan är en del av mitt hem. Här bor också en hund och en katt”, står det på en lapp som Lena satt upp i trapphuset innanför dörren.

Och hon har verkligen ansträngt sig för att göra den kala och kalla torntrappan välkomnande och trivsam.  På trappstegen står blommor i lerkrukor och här och där ligger vackert målade stenar. ”Är Du förbannad- sparka här”, står det på en av dem. Väggarna är utsmyckade med klingande glasmobiler, textilkonst och allehanda loppisfynd. Och elefanter. Överallt elefanter, som är Lenas samlarmani. Elefanter i porslin, elefanter i tyg och elefanter som mjuka gosedjur. I vardagsrummet ett helt skåp fullt.

- Jag vill att hemkänsla skall sprida sig ända ut i trappan, förklarar Lena.

Där måste hon nämligen springa upp och ned varje gång hon skall förflytta sig i lägenheten. Eller ”mellan mina rum”, som hon själv brukar säga.

Lägenhetens kök ligger i källarplanet. För att komma till sitt sovrum, där en stor härlig säng med knallrött överkast tar upp det mesta av utrymmet, måste hon gå ut i torntrappan och upp en våning. Och ytterligare en trappa upp genom tornet ligger hennes kombinerade vardagsrum och målarateljé. Hon varvar nattjobbet på sjukhuset med sitt måleri. I det praktfulla vardagsrummet med sina djupa spetsformade fönsternischer, sin svarta sirliga kakelugn och en takhöjd på nästan fyra meter, målar hon stora tavlor med hjärtan i alla dess former. Från sin plats vid målarstaffliet har hon en underbar utsikt mot bokskogen utanför.

Innanför sovrummet i markplanet ligger hennes rosa toalett- och duschrum och nere i köket i källaren har det stora skafferi fått bli tvättstuga.

För var det vedspisen i köket och kakelugnen i vardagsrummet som värmde upp hela tornbostaden. I dag är det vattenburen el som gäller. Värmen räcker dock inte till för trapphuset i tornet där det vintertid kan bli riktigt bistert med frost innanför fönstren. Då måste Lena hänga draperier innanför dörrarna för att skydda sig mot kalldraget.

- Men annars fungerar det mesta till belåtenhet. Jag tycker inte jag saknar något och skulle inte vilja tillbaka till min moderna lägenhet i stan, säger Lena bestämt medan hon bjuder på kaffe och dopp i källarköket.

Och hon är knappast den räddhågsna typen. Att springa ensam på natten i den mörka kalla torntrappan är inget som skrämmer henne. Och att bokskogen står mörk och tät utanför dörren och att det är långt till grannarna nere i stan bekymrar henne inte heller.

- Många av mina vänner tycker det verkar kusligt och brukar fråga mig hur jag vågar bo här.  Men mig bekommer det inte. Jag är inte mörkrädd. Och jag tror inte på spöken heller. Ett spöke tar inte ett annat, skojar Lena, som fått skaffa sig lite speciella rutiner i sin annorlunda tornlya.

För att slippa allt för mycket spring i trapporna brukar hon packa en korg innan hon slår sig till ro framför TV:n i vardagsrummet eller med en bok i myshörnan. I korgen från köket tar hon  med sig kaffetermos, dagstidningen, sin mobiltelefon och lite annat som hon kan komma att behöva under kvällen.

- Har jag gäster brukar jag ta fram den stora gästkorgen, säger hon.

Och på sommaren, då utsiktstornet är öppet för allmänheten och turister från världens alla hörn springer i torntrappan gäller det att alltid bära med sig nyckelknippan. Då måste dörrarna till hennes rum hållas låsta.

- I början glömde jag det ibland och en gång när jag låg och sov efter ett nattpass på sjukhuset störtade två japanska turister, med kameror på magen, in i mitt sovrum. Men de fann sig snabbt, tittade på mig med stora ögon och backade bugande ut genom dörren igen.

Det tog också lite tid innan Lena insåg att hon inte längre, som andra hyresgäster, kunde springa i nattsärken mellan sovrummet och frukosten i köket på morgnarna. Vem som helst kunde ju stå där i torntrappan.

Men det är priset man får betala för att få bo lite annorlunda.

– Jag känner mig ändå privilegierad som får bo så här, säger Lena. Men visst är det skönt när tornet stängs för allmänheten den sista augusti och jag får leva ostört igen. Jag är nog något av en ensamvarg, tillägger hon.

Och kanske ligger det något i vad en del av hennes vänner säger. Att hon passar i sitt torn. Med hunden Astrid och katten Mibbe. Och med fladdermössen som ibland hälsar på.

-  De bor i väggarna och tar sig då och då in genom ventilerna. Mern jag förstår inte varför folk är så rädda för fladdermöss. Jag tycker de är så söta. Inte ett dugg spökliga…

 

Tillbaka

 

Home

 

Personfakta:

Namn: Lena Christina Elisabeth Karlsdotter

Ålder: 58

Yrke: Sjuksköterska

Hobby: Måleri

Familj: Tre söner med fruar. Tre barnbarn,

hunden Astrid och katten Mibbe

Favoritmöbel: Ett stort ekskåp från 30-talet i sovrummet

Boyta: 60 kvadratmeter

Hyra: ca 3 500/mån (inkl. värme)

Lenas 5 bästa med att bo i ett utsiktstorn:

Att jag inte bor som alla andra.

Att jag har vacker utsikt.

Att lägenheten är i gammal stil med högt till tak.

Att mina vänner tycker att jag hamnat rätt.

Att ett kort från min son med adressen ”Mamma i tornet, Halmstad”

verkligen kom fram.

Lenas 5 sämsta med att bo i ett utsiktstorn:

Att jag måste plocka skräp efter turisterna på sommaren.

Att det ibland kommer stökiga skolklasser.

Att jag måste kånka på dammsugaren i trapporna.

Att jag alltid måste låsa mina dörrar.

Att jag måste vara påklädd när jag går mellan rummen.

 

Fakta om utsiktstornet på Galgberget:

Byggår: 1897

Byggkostnad: 5 564 kronor

Höjd: 13 meter

Ursprungligt ändamål: utsikt

 och skogvaktarbostad

Öppet för allmänheten: 1/5-31/8

 

Tillbaka

 

Home