(Allas maj 2007)

 

    

 

Osynliga inkräktare, inbillade middagsgäster och den stora glömskan. Det var det kaos som rådde i den kända poeten Elsa Graves värld under hennes sista år i livet. Hon drabbades av Alzheimers sjukdom och kände till sist inte ens igen sina nära och kära. När hon gick bort för fyra år sedan hade dottern Angelica redan sörjt henne i många år.

 

Av: Stefan Lundberg 

Foto: Niklas Henrikczon

 

     

 

Tänk Er att komma hem och finna sin mamma i färd med att ordna till festmiddag för inbillade gäster! Bordet dukat med en skurduk och tomma fönsterkuvert. Och på menyn: Smör! Bara smör.

Eller att hitta ett anslag på ytterdörren, skrivet med ögonbrynspenna: Vänd om! Det finns elektronisk avlyssning. Nu har jag varnat Er.

 

Det var sådant som blev vardag för Angelica när hennes mamma blev sjuk.

I dag heter Angelica Ahlefeldt-Laurvig i efternamn. Hon bor tillsammans med sin man Michael, döttrarna Rebecca, 25, Felicia, 17 och hunden Zorro, i den lilla skogsbyn Nädhult några mil norr om Halmstad. Michael är glaskonstnär och efter några kilometer på en smal slingrande skogsväg kommer vi fram till familjens glashytta. Den välkomnar oss med sin enorma glasfasad. Och innanför möts vi av en färgkaskad av Michaels vackra skålar, vaser och skulpturer.

I en vinkelbyggnad har Angelica sin skrivarlya och på arbetsbordet ligger hennes nyligen utkomna  diktsamling, ”Samtal i äppelträdets skugga”. Den är en dialog mellan en mamma och en dotter och skildrar den smärtsamma kampen mot Alzheimer. Huvudpersonerna är flickan i äppelträdet, den minnesberövade och ”general Alzheimer”.

- Diktsamlingen bygger på det som min mamma och jag gick igenom tillsammans även om man inte skall betrakta den som en ren självbiografi, säger Angelica.

Redan i slutet av 80-talet, kring Elsa Graves 70-årsdag, började symtomen göra sig gällande. Angelica, som i dag är 48 år, fick uppleva hur den fruktade sjukdomen smög sig på och tog hennes mamma ifrån henne.

- Det började med de paranoida dragen. Mamma inbillade sig att hon var förföljd, att folk var inne i hennes hus och att någon stulit hennes telefon. Och till att börja med trodde vi henne. Jag trodde inte att det var henne det var fel på eftersom hon tidigare, på grund av sitt kändisskap, varit utsatt för förföljelse av sjuka människor. Folk som skickade brev med använt toalettpapper och andra hemska saker, berättar Angelica.

                     Foto: Stefan Lundberg

 

Men det hade funnits en ljusare tid.

Hon minns med glädje sin barndoms barfotasomrar i huset på Blomstervången utanför Halmstad. Ett tegelrött ”törnrosaslott” på Vapnöslätten. Kringvuxet av vildrosor, tistlar och kardborrar.

Där växte hon upp ensam med sin mamma sedan hennes båda äldre systrar flyttat hemifrån då hon bara var sex år. Hennes pappa omkom i en trafikolycka då Angelica var sex månader.

- Min mamma var ett enda jättestort hjärta och det stora huset var fullt av kattor och mammas konstnärsvänner som kom och gick.

Men Angelica minns också hur mamman, den berömda poeten, ständigt arbetade och hur hon, mellan skogspromenaderna efter svamp och vilda blommor med sin lilla dotter, gick in i sig själv och sitt diktande. Då var barnet i vägen. Hon fick klara sig själv.

Och som vuxen levde hon länge i skuggan av sin kända mamma. Hon blev bara Elsa Graves dotter med alla förväntningar som det skapade.

- Det var ingen som undrade vem Angelica var. I dag är det inget problem längre. Nu har jag skapat mig en egen kreativitet och trygghet och blir värderad för den jag är. Att jag sedan blir jämförd med mamma i mitt diktande är bara smickrande. Jag är starkt inspirerad av henne och jag beundrar henne.

Elsa Grave slog igenom som diktare i slutet av 40-talet. Hon var mycket produktiv och gav ut ett 30-tal diktsamlingar, romaner och dramatiska verk.

Präglad av sin uppväxt i den bohemiska konstnärsmiljön blev Angelica ett udda barn.

I skolan blev hon mobbad när hon kom med tovor i håret, inte alltid så modernt klädd, och berättade vilda rövarhistorier. Det gillade inte klasskamraterna. Angelica blev istället retad för att hon hade en mamma som inte var som andra.

- Men jag var tuff och klarade mig bra ändå. Och jag var stolt över min mamma.

Senare skulle hon med smärta få erfara vad det gamla slitna uttrycket ”att bli mamma åt sin mamma” innebar.

- Mamma blev allt sämre. Förvirringen tilltog och vid ett tillfälle tömde hon sin frysbox och kastade ut all mat till katterna och fåglarna. Sedan gick hon där utan att ha något att äta förrän hemtjänsten kom, säger Angelica.

In i det sista fortsatte dock Elsa Grave sitt diktande. Men hon kände att något drabbat henne och i sin sista diktsamling ”Satanellerna” som kom ut 1989 skriver hon själv om sitt sjukdomstillstånd. I dikten ”Borttappat stationssamhälle” uttrycker hon sin förtvivlan över det sviktande minnet.

 

”Nu har jag tappat stationssamhället där jag föddes

och tillbringade en hel barndom.

det finns inte längre inom räckhåll för mig…..”

 

- Den dikten är riktigt ruggig! Det var när mamma fick en av dom där  korta plågsamma stunderna av klarsynthet då hon insåg att det var något som inte stod rätt till, säger Angelica.

Så tystnar hon en stund. Man ser att det gör ont.

Nästan 20 år senare skildrar hon själv sin mammans tillstånd i dikten ”Ominnesaria”.

 

”Jag är inte galen, men något avtar i mig,

 ominnet breder ut sig...”

 

Angelica, som tidigt hade flyttat hemifrån för att studera, tog över vården av sin mamma efter sin äldre syster.  På helger och lediga stund besökte Angelica Blomstervången.

- Där var det ett ständigt springandet i trapporna, ropande efter inkräktare på andra våningen och saker som försvann.

Men mitt i allt lidande fanns det också något fint.

- Plötsligt fick mamma och jag en mycket mer nära relation än vi haft tidigare. När mamma blev så beroende av mig så släppte hon på den starka integritet hon alltid haft. Hon behövde mer fysisk kontakt och vi kunde kramas och hålla om varandra. Det kändes som en gåva mitt i allt elände, säger Angelica.

En höstdag 1994 hände så det som dramatiskt skulle förvärra situationen. Elsa Grave cyklade omkull och slog sig riktigt illa i huvudet. Hon förlorade medvetandet och  hamnade på sjukhus. Efter det slutade hon helt att skriva och kort därefter togs hon in på ett privat vårdhem.

- När jag besökte henne där visste hon inte vem jag var. Hon blev glad när jag kom. Förstod att jag var någon som stod henne nära, men i hennes sinnevärld var jag inte hennes barn. Ibland kunde jag vara hennes kusin och andra gånger hennes syster.

Den 17 juni 2003 gick Elsa Grave bort efter femton års kamp mot Alzheimer.

Under hela mammans sjukdomsperiod hade Angelica sparat sina minnen och intryck i form av dagboksanteckningar och dikter. Till att börja med utan något avsikt att publicera dom.

- Jag har alltid skrivit. Jag började redan i puberteten med kärleksdikter och noveller och minns hur jag hittade på sagor som mamma skrev ned, säger hon.

Men det var först sedan Angelica, efter många år som bland annat  teaterpedagog, skådespelare och dramalärare, för tre år sedan, kom in på universitetets författarskola i Lund, som diktsamlingen började ta form. Hon hade skickat in några av dikterna som arbetsprover till utbildningen. Och under den tvååriga författarutbildningen fortsatte hon att skriva om sina upplevelser. Det var hennes lärare på författarskolan, skånepoeten Niklas Törnlund, som sedan gav henne rådet att arbeta vidare på diktsamlingen istället för den deckare hon samtidigt arbetade med.

Boken, som Angelica själv kallar för ett dramapoetiskt verk handlar framförallt om ”general Alzheimers” ockupation av hemmet på Blomstervången. Men där finns också de vackra minnena från barndomssomrar med smultronstrån och vilda blommor.

- Jag tror att alla som går igenom något sådant här och tvingas se sin mamma förfalla och bli en ny personlighet ser tillbaka på sin barndom på ett speciellt sätt. Man minns de ljusa stunderna när föräldrarna var friska och man förskönar gärna sina minnesbilder.

Angelica hoppas nu att boken skall kunna bidra till att öka kunskapen och förståelsen kring Alzheimers sjukdom och att den kanske kan bli till hjälp för dom som gått igenom samma sak.

Själv bevarar hon dom ljusa minnena inom sig. Hon har just blivit färdig med en roman om en barndom som är starkt knuten till ett speciellt hus. Förebilden är förstås hennes egen barndom i det stora huset på Blomstervången.

- Jag återsåg det inte på många år sedan mamma hade flyttat till vårdhemmet. Men flera år senare, då hon gått bort, åkte jag dit och plockade kardborrar till hennes begravning.

Mamma älskade kardborrar!

 

”I kväll kommer det gäster

Matsalsbordet är dukat

Med skurduk och tomma fönsterkuvert

Spruckna koppar omaka fat

kanstötta portvinsglas

fjorton gafflar fyra knivar ett oändligt antal skedar

 

Kvällens meny

smör

smör på fat i glas på gaffelskaft

lampskärmar dörrhandtag tröjärmar

och en liten klick i kaffekoppen…”

 

 

(ur dikten ”Dukat” i diktsamlingen

 

”Samtal i äppelträdets skugga”)

 

 

Tillbaka

 

 Home