(Allas mars 2009)

 

Det hemliga kärleksmötet förvandlades till ett blodbad. När Tugba blev kär i fel pojke skrev hon under sin egen dödsdom. Alla minns Fadime och Pela. Nu var det Tugbas tur. Men ödet ville något annat.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

 

Den turkiska junikvällen är varm och vacker när Tugba och hennes pojkvän Yunus slår sig ned på sin vanliga bänk i parken. Det har börjat skymma och de lägger armarna om varandra. Här, i en undanskymd skogsdunge, har de träffats varje kväll väl medvetna om att deras kärlek är förbjuden. Släkten har annat i kikaren för Tugba. Det vet hon och därför träffats de i hemlighet. Just den här kvällen är de extra försiktiga. Tugba har blivit hotat till livet för att hon vägrar gifta sig med sin kusin.

Klockan börjar närma sig nio på kvällen när två skuggor plötsligt lösgör sig ur mörkret i buskarna framför parkbänken. Ett par svartklädda män rusar fram och öppnat eld med hagelgevär. Både Tugba och hennes pojkvän träffas och faller till marken. Hon glömmer aldrig skotten och skriken. Och sedan allt blod.

Nu är det nästan tre år senare. En rullstolsramp utanför det lilla radhuset i Falkenberg visar att vi kommit rätt. Här bor Tugba Tunc, 21, med sin familj. Mamma, pappa och syskon. Mamma Sabahat öppnar när vi ringer på och efter en stund kommer Tugba långsamt nedför trappan från övervåningen i sin handikapphiss. Rullstolen står i hallen nedanför men hon hoppar förbi den på sina kryckor och kryper upp i vardagsrummets bruna pösiga skinnsoffa. Så börjar hon berätta sin historia.

Tugba är född och uppvuxen i staden Bursa i nordvästra Turkiet men hon var bara tio år då hon kom med sin familj till Sverige för att söka asyl. Efter en tid på flyktingförläggningen i Falkenberg och ett år i västgötska Tibro kunde familjen flytta in i ett modernt radhus i utkanten av Falkenberg och börja sitt nya svenska liv på allvar. För Tugba och hennes syskon blev det svensk skola och svenska kamrater och så småningom växte också drömmar om en trygg framtid i det nya landet.

- Jag hade länge drömt om att bli sjuksköterska och att få arbeta med sjuka barn. Den drömmen har jag fortfarande kvar, säger Tugba.  Och jag skall lyckas vad läkarna än säger tillägger hon sen, samtidigt som hon stryker med handen över sitt ena ben.

- Jag har börjat få tillbaka känseln och funktionen i benen, säger hon.

Hon utstrålar en förvånansvärd styrka och framtidstro med tanke på allt hon gått igenom.

Efter en stund kommer nioåriga Medina hem från skolan och kryper genast upp i famnen på sin storasyster. Och mamma Sabahat, som under intervjun stökar med sitt ute i köket, kommer in och ser på sin dotter med en blandning av vemod och beundran. Så bjuder hon på kaffe och baklava- en söt god smördegskaka med nötter och sirap. Familjen har nyligen firat den muslimska högtiden Bayram som följer efter Ramadan. Då är baklava en självklar läckerhet på bordet.

För familjen Tunc är de turkiska rötterna viktiga. Nästan varje sommar har man återvänt hem till Turkiet på semester. Nu går det inte längre. Det var på en av dessa semesterresor som Tugba i hemstaden Bursa mötte kärleken. Hon var bara 16 år då hon träffade sin turkiske pojkvän. Ett möte som på ett tragiskt sätt skulle komma att förändra hela hennes liv.

Men det blev mest en kärlek på distans. Före det dramatiska mötet för snart tre år sedan hade paret bara träffas två gånger. Med flera hundra mil emellan sig höll de istället tät kontakt via telefon och internet medan de längtade efter de korta semesterveckorna på sommaren då de fick ses.

- Vi hade talat om att förlova oss och sedan gifta oss när jag blev klar med mina studier. Meningen var att min pojkvän då skulle flytta till mig i Sverige, säger Tugba.

Men i Turkiet var det andra regler som gällde.

- De få gånger vi träffades där var vi tvungna att gömma oss. Vi visste ju att min släkt  därnere hade helt andra planer för mig. Där hade man bestämt att min kusin och jag skulle bli ett par. Jag visste inte vad som kunde hända när man upptäckte att jag hade en annan kille, men jag var aldrig rädd. Jag hade visserligen hört talas om Fadime och Pela, men visste inte riktigt vad det handlade om. Jag kunde aldrig drömma om att något sådant skulle kunna hända i min släkt, säger Tugba.

Men hon hade fel. I juni 2006 inträffade det ofattbara. Tugba blev ännu ett offer för det hedersrelaterade våldet.

För sin brors skull bestämde sig Tugba för att avbryta sina studier på gymnasiets naturvetenskapliga program och ställa upp för honom.

- Vi har alltid stått varandra nära och när min bror blev skoltrött och fick svårigheter att anpassa sig i Sverige följde jag med honom till Turkiet för att han skulle få miljöombyte.

De båda syskonen reste ensamma och resten av familjen skulle komma efter senare.

 I Turkiet fick Tugba förstås också chansen att i smyg återse sin pojkvän.

- I börjans möttes vi bakom huset hos min farbror där jag bodde, men senare hittade vi den där parken och började träffas där istället på kvällarna då han slutade arbeta. Vi brukade mötas på halva vägen och göra sällskap till ”vår” parkbänk i skogsdungen, berättar Tugba.

 Och varje gång måste hennes bror vara med. En ung kvinnan får inte gå ut ensam på kvällen i Turkiet.

Så kom då den där ljumma vackra junikvällen då allt skulle förändras för Tugba.

- Den kvällen dök min bror aldrig upp så det slutade med att jag fick smyga iväg ensam och säga att jag skulle träffa en tjejkompis, säger Tugba.

Hon kände sig illa till mods. Deras kärlek var på väg att avslöjas. Släkten hade börjat ana och ett par dagar tidigare hade hon blivit hotad till livet av en moster som för länge sedan utsett henne som blivande hustru åt sin son. Tugba var bortlovad till sin kusin.

”Antingen gifter Du Dig med min son eller är Du dödens”, hade mostern sagt. Och tvärsäkert hade Tugba svarat: ”Hellre dör jag!”

Tugba tog inte riktigt hotet på allvar.

- Jag trodde mest det var tomma ord, säger hon.

Men händelsen kom ändå att prägla det unga parets möte i parken. Tugba berättade för sin pojkvän om vad som hänt och man talade om att det kanske vore bäst att ta det lite försiktigt tills hennes föräldrar kom.

- När pappa och mamma fanns i närheten skulle inget kunna hända.

En timme hade förflutit sedan Tugba och Yunus träffats i parken och det hade blivit nästan mörkt då helvetet bröt ut.

De hann bara uppfatta två mörka figurer som rusade ut ur buskaget. Och så det öronbedövande smällandet av skott. Sedan låg båda blödande på marken. Då höjde en av männen sitt gevär igen och började skjuta på nytt mot Tugba från nära håll. Skotten slet fullständigt sönder hennes kropp.

- Det konstiga var att jag inte kände något. Jag såg bara en massa blod. Sedan upptäckte jag att jag låg med mina egna inälvor i händerna. Det kändes som om alla krafter var på väg att rinna ur min kropp, säger Tugba.

Medan hon låg där på marken och kämpade för sitt liv kom nästa chockupplevelse. De vilda hundarna som känt vittringen av blod kom allt närmare. Hon kunde inte röra sig och hennes pojkvän, som också var skadad, orkade inte bära henne. Men med hjälp av sin mobiltelefon  kunde han larma ambulansen och några kamrater som i sista stund kom till undsättning. De hjälptes åt att bära Tugba till en ambulans som väntade i närheten men inte kunde ta sig in i parken.

Med kroppen genomborrad av hagelskott låg Tugba sedan i koma i nästan två veckor och läkarna gav henne inte mycket hopp. Hon hade flera hagel kvar i kroppen, bland annat i ryggmärgen, och kunde inte röra sig.

 Det behövdes många operationer och en mängd blodtransfusioner för att rädda hennes liv.

- När jag vaknade ur medvetslösheten och blev förhörd av polisen sa jag att jag inte visste vem det var som sköt trots att jag tydligt hade sett min kusins två kompisar. Jag vågade inte berätta eftersom min mamma också hade blivit hotad till livet då hon kom för att besöka mig på sjukhuset, säger Tugba.

Men då hon efter en månad flyttades från det turkiska sjukhuset och transporterades med ambulansflyg till Sahlgrenska i Göteborg vågade hon berätta hela sanningen. Gärningsmännen kunde gripas och ställas inför rätta för mordförsök men någon dom har ännu inte fallit.

I Sverige blev det ytterligare tio månader på sjukhus och ännu ett antal operationer innan Tugba fick komma hem. De svenska läkarna vågade dock inte plocka bort de hagel som satt kvar i ryggmärgen. Det ansågs för riskfyllt. Istället blev det blev ytterligare en resa till Turkiet där operationen genomfördes.

- Då var jag så rädd för att på nytt bli utsatt för attentat att jag skrev in mig på sjukhuset under falskt namn, berättar Tugba.

Då hon äntligen fick komma hem igen var hon rullstolsbunden och i radhuset hemma i Falkenberg installerades en handikapphiss för att hon skulle kunna förflytta sig mellan våningarna i huset.

Tugba har fortfarande svåra smärtor men hennes starka vilja har hjälpt henne att göra större framsteg än läkarna vågat hoppas på. Hon har rest sig ur rullstolen och klarar sig nu inomhus med bara kryckor. Hon har också börjat en rehabilitering hos läkaren Claes Hultling i Stockholm, som själv är ryggmärgsskadad och rullstolsbunden. Och hon ser fram emot att någon vecka efter vår intervju åka på en rehabiliteringsresa till USA tillsammans med Claes Hultling och en grupp ryggmärgsskadade kamrater.

Men den största glädjen när Allas kommer på besök är det nyligen erövrade lämplighetsintyget för körkort.

- Jag kommer att kunna köra bil med automatisk växellåda, jublar Tugba, som just skall börja ta körlektioner.

Pojkvännen i Turkiet har hon däremot gjort slut med.

- Jag ville inte att han skulle råka mer illa ut för min skull.

 

Tillbaka

 

Home

 

 

HEDERSMORD

 

Någon tillförlitlig statistik över den hedersrelaterade brottsligheten i världen är svårt att få fram. Enligt en uppskattning av FN sker dock upp till 5000 hedersmord varje år runt om i världen.

Enligt Amnesty förövas årligen cirka tusen hedersmord bara i Pakistan. Men mörkertalet är stort.

Begreppet ”heder”  förekommer som förmildrande omständighet i samband med brott i en rad länder. Bl.a. i  Peru, Bangladesh, Argentina, Ecuador, Egypten, Guatemala, Iran, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet, Västbanken och Venezuela.

En uppskattning visar också att 82 miljoner tonårsflickor i världen kommer att giftas bort innan de fyller 18.

(källa: Amnesty)

 

De i Sverige mest uppmärksammade offren för hedersmord är Pela Atroshi från Irak och Fadime Sahindal från Turkiet. Båda sköts till döds sedan de ansågs ha dragit familjens heder i smutsen.

19-åriga Pela mördades under ett besök i familjens bostad i turkiska Dohok en junidag 1999 för att hon valt att leva sitt eget liv och bosätta sig i Sverige. Pappan ville att hon skulle stanna i Turkiet och gifta sig. Två farbröder till henne dömdes i Sverige till livstids fängelse för mordet men pappan trädde senare fram i pressen från sin bostad i norra Irak och tog på sig skulden.

 

Tre år senare gick 26-åriga Fadime samma öde till mötes. I flera år hade hon levt under dödshot för att hon hade en svensk pojkvän. Den 21 januari 2002 var hon på besök hos en syster i Uppsala då pappan plötsligt dök upp och trängde sig in i lägenheten. Fadime sköts till döds med flera pistolskott och pappan, som greps morgonen därpå, dömdes också han till livstids fängelse.

De båda hedersmorden startade en våldsam debatt, inte minst i Sverige, och på sin hemsida hyllar Riksföreningen  ”Glömd aldrig Pela och Fadime” (GAPF)  offren för de hedersrelaterade våldet. Där berättas även om Tugba Tunc.

GAPF är en ideell förening som arbetar med att hjälpa utsatta invandrarkvinnor och –flickor.

 

 

Tillbaka

 

Home