(Allas jan. 2009)

 

 

 

Artisten Stefan Gerhardsson, ena halvan av det folkkära buskisparet ”Stefan och Krister”, skulle just ha premiär på sin nya komedi. Då tystnade skratten. Han förlorade sin yngste son i en tragisk olycka. Men nu står Stefan på scenen igen och roar sin publik.

- Och min son är med mig hela tiden. 

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON 

 

I nästan 30 år har Stefan Gerhardsson, 50, och skådespelarkollegan Krister Claesson bjudit oss på många förlösande skratt med sin hejdlösa bondkomik. Vem minns till exempel inte de populära TV-serierna ”Full fräs” och ”Full frys”? Eller skrattsuccéer som ”Bröllop och Jäkelskap” och ”Brännvin och fågelholkar”?

Så hände det som fick skratten att tystna. Under en glad kväll med kompisarna klättrade Stefans 14-årige son Mikael upp på en järnvägsvagn, kom för nära den strömförande kontaktledningen och fick 16000 volt genom kroppen. Han omkom omedelbart.

Det var fredagen den 15 augusti. Sommarens friluftsteater på Vallarna i Falkenberg var över och Stefan var för ovanlighetens skull spelledig. Tillsammans med hustrun Carina, hans livskamrat sedan 26 år, tog han en sväng ut till sommarstuga. De tog sedan en promenad innan de återvände hem till Falkenberg igen. Strax efter kl 21 på kvällen ringde det på dörren. Det var polisen.

De kom med beskedet som lamslog familjen. Det var en fruktansvärd chock! Att förlora en son som inte ens hunnit fylla 15 år.

– Hela den första veckan efter olyckan satt vi bara, som förlamade,  på altanen medan släkt och vänner strömmade till för att trösta och hjälpa. Utan alla våra nära och kära vet jag inte hur det hade slutat, säger Stefan.

Och plötsligt trängs den lite sorgsna tonen i hans ögon undan av en bestämd, nästan ilsken, blick. När han ber mig skriva att vi vuxna måste säga ifrån.

- Vi måste se till att ungarna håller sig borta från sådana där farliga platser.Vi måste visa kurage och ta vårt ansvar, utan att vara rädda för att bli kallade gubbdjävlar.

Vi träffar Stefan Gerhardsson i foajén till hotell Plaza i Borås där han spelar  komedin ”320 kg buskis” på Folkteatern. Han har genomfört fjorton föreställningar sedan premiären. Och det har gått drygt två månader sedan 14-årige Mikael omkom.

Vi sitter i var sin leopardmönstrad fåtölj innanför hotellfoajéns stora glasvägg och Stefan beskriver sin sorg. Hur han bearbetat den och hur han själv tog sig an sonens svårt chockade kompisar som blev vittnen till den otäcka olyckan.

- Det är ju de som lider mest. De som såg alltihop, säger Stefan.

I flera timmar satt han och pratade med pojkarna. Tittade på bilder. Grät och skrattade om vartannat.

Han säger att gråt och skratt ligger väldigt nära varandra. Att man mår bra av att skrattat. Att det är läkande, precis som gråt.

- Ja, Jag tror faktiskt jag skrattat mer än jag gråtit åt alla gamla minnen kring Micke.

Efter olyckan sköts premiären på den nya buskisföreställningen upp. Men för Stefan var det skönt att till slut kunna gå upp på scenen igen.

En vecka efter vår intervju kommer buskisturnén till Falkenberg. Då skall Stefan möta sin hemmapublik för första gången sedan hans son förolyckades.

- Det finns säkert folk som tycker det är cyniskt. Att jag kan stå där på scenen och vara rolig och få publiken att skratta när jag just förlorat min son. Men de som tycker så köper säkert inga biljetter heller.

För Stefan har  skådespeleriet varit bra för sorgearbetet.

- Att spela teater och känna den positiva stämningen i salongen har hjälp mig i sorgen. Jag vet att Micke skulle ha tyckt att det var rätt. Och då känns det rätt för mig också, säger han.

Och publiken som kommer och tittar och som vet vad som hänt visar ibland sin medkänsla.

Det händer att folk efter föreställningen kommer fram och lägger handen på hans axel.

- Det känns bra. Det behövs inte mer, säger Stefan.

Han förklarar också hur man som skådespelare lär sig att undertrycka sina känslor när man skall upp på scenen. Publiken har ju betalat för att få skratta och då måste man leverera. Det är det berömda: ”The show must go on!” 

Han berättar hur Mikael visade stort intresse för sin fars skådespeleri. Hur han kunde sitta bland publiken och se samma föreställning gång på gång på gång för att sedan kommentera och kritisera sin pappas insats. Och ofta kom han med goda råd och hade synpunkter på hur Stefan bäst borde hantera sina rollfigurer.

- Han var min bästa kritiker.

Och Stefan är säker på att Mikael nu är med honom på scenen. Och till och med spelar honom ett och annat spratt ibland. Två gånger har den förinspelade bakgrundsmusiken tystnat mitt under föreställningen utan någon rimlig förklaring.

- Jag är säker på att det är Micke. Det är så likt honom, så full av energi och upptåg som han var. Riktigt enerverande ibland, säger Stefan.

Efter den tragiska olyckan har han omvärderat hela livet.

- Pengar och status betyder ingenting längre. Bara familjen och vännerna. Allt annat är skit!

Förutom 14-årige Mikael som omkom har Stefan två söner till. Mikaels storebröder. De behöver också stöd, liksom hustrun Carina. Därför tillbringar han nu all ledig tid med familjen därhemma.

 Vi reser oss och går ut i höstdiset bort mot Folkteatern där fotografen Niklas vill ta sina bilder. På scenen står ett dukat bord från buskisföreställningens sista akt kvällen innan. Där skall Stefans rollfigur sitta ikväll igen. Ännu en gång skall den snåle brännvinstörstande bonden Sven-August och hans arga käring (Siw Carlsson) framkalla skrattsalvor och dra ner applåder.

När kompisen Krister Claesson för sju år sedan lämnade scenen för att istället ägna sig åt att skriva och regissera fortsatte Stefan sin buskiskarriär i andra konstellationer. Bland annat på ”Stefan och Kristers” egen hemmascen Vallarnas friluftsteater i Falkenberg.

- Det är ju det här jag kan. Det är mitt jobb och jag tycker inte det är konstigare att gå upp på scenen igen när något sådant här har hänt än att gå tillbaka till vilket annat jobb som helst, säger Stefan.

I somras spelade han i föreställningen ”Solsting och snésprång” på Vallarna och därefter tog repetitionerna inför den nya buskisturnén vid tillsammans med komikern Siw Carlsson och de två revyskådespelarna Håkan Runevad och Bertil Schoug från Falkenberg. Den nya föreställningen ”320 kg buskis”, som Krister Claesson regisserat och skrivit det mesta av, blev mycket nostalgi för Stefan. Han har dammat av sin gamla gitarr och blandar komiken med sång och musik tillsammans de båda genommusikaliska revyrävarna Bertil och Håkan. Idén att återuppta musiken och göra en ”buskikal”, en slags parodisk blandning av musikal och buskis, fick Stefan redan förra sommaren. Och de båda musiksnillena från Falkenbergsrevyn var inte sena att haka på.

I den charmiga teaterfoajén från 50-talet med sitt gröna marmorgolv, sina rosa runda plyschsoffor och sina spegelväggar plockar Stefan fram gitarren igen och river av några nostalgilåtar.  Han minns hur Krister och han för snart tre decennier sedan började sina buskiskarriärer som kringresande trubadurer med humorn i bagaget. Stefan var då elektriker och Krister dansbandsmusiker. 1985 blev de komiker på heltid.

Att man kom in på det där med humor var egentligen en ren slump. Det var något som hände en gång under en spelning  i Kristers hemby Kalv på gränsen mellan Halland och Västergötland.

Stefan hade lagt sin gitarr i solen medan Kristers låg i skuggan och då det var dags att börja spela var det inte en ton som stämde.

- Vi började smågnabbas lite med varandra om det där medan vi försökte stämma gitarrerna. Och eftersom det på den tiden fanns lite av lokalrasism mellan Kristers hemby Kalv och Älvsered, där jag bodde, så tyckte publiken det var roligt. Vårt lilla gräl blev en större succé än vår musik. Folk tyckte om det så vi spann vidare på det. Och vi upptäckte att vi hade kul tillsammans och skrattade åt samma saker.

 Det var så buskisparet ”Stefan och Krister” föddes. Och därmed också en djup vänskap.

- Krister har betytt väldigt mycket för mig under den här svåra tiden. Honom har jag kunnat prata med, säger Stefan och menar att vännerna han haft omkring sig varit viktigare för honom än de psykologsamtal han erbjöds efter olyckan men som han avböjde.

Han tycker att folk borde våga engagera sig mer och inte byta trottoar då man möter en  människa i sorg.

- Jag har nog varit lika dan själv, men nu vet jag hur det känns och i dag skulle jag säkert handla på ett annat sätt. Kanske vet man inte vad man skall säga eller hur man skall bete sig. Man är rädd att det skall bli fel. Men det behövs inga ord. En kram eller en vänlig klapp på axeln räcker, menar Stefan.

Så berättar han om hur sonen Mikael införde kramar på sin skola.

Hur han gick omkring och kramade om sina kompisar. Både tjejer och killar.

- Kan Du tänka Dig, 14-15-åriga killar som kramar varandra?  Hade det varit på min tid skulle man ha åkt på stryk. Men nu gör alla det på den skolan.

När fotografen fått sina bilder och vi lämnar teatern tar Stefan fram sin mobiltelefon. Den pryds av ett mobilsmycke. En liten hund. Han fingrar ömt på den.

- Micke fick den i en godisautomat när vi var i Smögen förra sommaren. Så gav han den till mig. ”Som en påminnelse om att jag alltid velat ha en hund”, sa han. Men det gick ju inte, säger Stefan. Micke var ju allergisk mot hundar.

Vi skiljs åt utanför hotellet. Det är bara några timmar kvar innan Stefan skall stå på scenen igen. Och vara rolig.

 

Tillbaka

 

Home