(Göteborgs-Posten jan.2009)

 

 

 

Han vill ge röst åt utanförskapet. Visa att det finns ett annat liv bortom konsumtionssamhällets stress och köphysteri. I två böcker har fotografen Åke Mokvist i ord och bild berättat om De ovanliga. Människorna som vågar gå mot strömmen. Och i en liten vit stuga i Klövedal på Tjörn, utan Tv, Internet och dagstidningar och med utedass på gården, lever han själv som en av dem.

 

Av Stefan Lundberg

Text och foto

 

 

- Jag har alltid fascinerats av ovanliga människor. De som går sin egen väg utan att bry sig om vad folk tycker, säger Åke när vi tar en frostnupen morgonpromenad genom Trolldalen i byn Basteröd. Där hyr han sitt lilla hus av ”Gunnar på Trappan” som själv har en gård i närheten.

Han medger att han under sina år av arbete med böckerna om De ovanliga nog också kommit att färgas en del och blivit något av en själsfrände med sina udda vänner.

Förutom några inrutade ungdomsår som pressfotograf på olika tidningar bland annat i Sörmland och hemstaden Katrineholm har Åke Mokvist levt ett vagabondliv. På 1970-talet låg han som en rem längs vägarna och fotograferade bensinmackar åt ett bensinbolag och i ungefär samma veva, 1974, kom en av hans första böcker, ”15000 mil genom Sverige” där han tillsammans med journalisterna Karl-Aage Schwartzkopf och Annika Svahnström i text och bilder skildrade vårt land, från Mölles bokskogar till marknaden i Jokkmokk. Sedan har det bara rullat på. Böcker och reportage om svenska folkfester, om Nordkalotten, om Stockholm och om Spanien har lämnat tryckpressarna. Han har jobbat tillsammans med namnkunniga författare och journalister som Per-Anders Fogelström, Anderz Harning, Larry Sährendahl och Janne Sundfeldt Och hans gamla jeep och andra bilar han haft har tagit honom åtskilliga varv runt jorden.

– Jag har nog kört omkring 250 000 mil vid det här laget, gissar Åke.

Från matbordet i hans vardagsrum kan man se hur frosten brett ett vitt tunt täcke över fälten utanför. Han trivs i sitt lilla hus som han egentligen skaffade som sommarstuga för några år sedan. Men det tog inte många veckor innan han flyttade in för gott. Sent en höstkväll för tre år sedan satt han i stugan och skrev på en av sina böcker om De ovanliga. Han lyssnade på den bandade intervjun med en av sina vänner, Arne Ottosson i Säffle eller ”Arne på båten” som han kallades eftersom han i över 20 år bodde på en gammal ångbåt.

”En kan börja med en liten sommarstuga och ett trädgårdsland. Och om det blir så trivsamt att man inte vill flytta från den på vintern, då skall man stanna kvar”, sa Arne.

Och så gjorde Åke. Han sa upp sin lägenhet i Katrineholm och slog sig ned i stugan på Tjörn.

I många år bar han på sin idé att göra en bok om de människor som står utanför samhället, De ovanliga som han träffat så många av och så gärna ville berätta om, men som han aldrig fick tidningsredaktörerna att ”köpa”.

Nu är Arne Ottosson borta liksom flera andra av De ovanliga som Åke fotograferat. Helena Langenhed, som studerade fransk litteratur och konsthistoria på universitetet i Sorbonne och tillbringade sin ålders höst i en liten byscha i skogen utanför halländska Hindås. Utan el, vatten eller värme. Och Anton Hult, som jobbade som cykelreparatör i Vislanda ända tills han gick bort 93 år gammal liksom ”eremiten” Sven Nilsson som bodde i sin värmländska skogskoja i 30 år och var den som inspirerade Åke till sitt bokprojekt om De ovanliga.

– Jag träffade Sven första gången i början av 1990-talet och ville då göra ett reportage om honom. Han sa nej men ändrade sig senare och sa ja på villkoret att ingenting fick publiceras förrän efter hans död. När Sven gick bort 1997 började jag mitt arbete med De ovanliga, berättar Åke.

Försiktigt. Med ömhet och respekt har han närmat sig dessa människor som valt att leva på sitt eget sätt. Kameran har kommit fram först sedan vänskap uppstått. När den första boken kom ut år 2000 fick den undertiteln ”Människor som går mot strömmen”. Sex år senare kom De ovanliga 2 ”Där friheten är viktigare än tryggheten”.

Alla som Åke skildrat i sina böcker har också blivit hans personliga vänner. Han besöker dem ofta och han säger att det kan bli aktuellt med en tredje bok.

- Jag vill att folk skall få lära de här människorna innan de försvinner. Jag vill visa att det går att leva annorlunda även i vårt hysteriska konsumtionssamhälle där folk mår dåligt för att man inte har lika mycket prylar som grannen.

Utanförskapet har blivit något av ett varumärke för Åke. I Nordkalottenboken och boken Arktiskt ljus, som kommer nästa höst, handlar det bland annat om eskimåer och samer, som också lever i ett slags utanförskap. Och i dagarna har hans reportagebok om pilgrimsleden El Camino i Spanien kommit ut.

Själv har han gått den 80 mil långa vandringsleden mellan franska Jean-Pied-de-Port till Santiago de Compostela i Spanien tre gånger.

- Det är väl inte så mycket pilgrimer som vandrar där numera, men man möter många sökande människor, säger Åke.

Själv minns han mest den lilla tiggarflickan som satt utanför den guldbemängda katedralen i Santiago de Compostela och försökte få ihop till mat för dagen.

100 000 vandrare går varje år El Camino. Åke Mokvist har dokumenterat några av dem.

Vår timslånga och ganska långsamma morgonpromenad runt Basteröd är inte mycket att komma med för en vagabond som gått El Camino tre gånger, varit på Svalbard 20 gånger och kört en kvarts miljon mil.

Men Åke Mokvist sjunger långsamhetens lov. Och han säger som en av sina vänner bland de ovanliga,  ”Arne på båten”.

”Varför har alla så bråttom? Är det döden dom längtar efter?”

 

 

 

Åke Mokvist:

 

Aktuell: Med böckerna om De ovanliga och El Camino,

Ålder: 65 år i januari -09

Bor: Klövedal på Tjörn

Familj: Två systrar och en bror

Intresse: Att fotvandra

 

Tillbaka

 

Home