(Göteborgs-Posten nov 2008)

 

 

-  Det är stor skam! Jag är så arg.

Margreth Heirås skakar på huvudet så att de tjocka blonda flätorna flyger. Margreth är tandläkare i Kortedala och föremålet för hennes ilska är myndigheternas behandling av gömda flyktingar. I flera år har hon tagit emot och lagat tänder på människor på flykt.

 

Av Stefan Lundberg

Foto:Nimphidia Bild

 

 

  Vi sitter och pratar på Margreths tandläkarmottagning. Det ordinarie arbetspasset är slut för dagen. Den sista patienten har gått och väntrummet är tomt. Utanför slamrar spårvagnarna med göteborgare på väg hem från jobbet. Spårvagnar som de gömda och papperslösa sällan vågar åka med på grund av risken för upptäckt.

Om en stund skall Margreth ge sig av till Rosengrenska stiftelsen, som en gång i veckan håller öppet för gömda flyktingar som behöver hjälp. Där gör hon en första undersökning på dem som hon senare skall behandla på sin mottagning.

Det är tio år sedan som Margreth Heirås blev ombedd att ta emot ett litet flyktingbarn för behandling.

- Jag glömmer aldrig den lille femårige pojken med sin ilande tandvärk som kom med sin mamma. De var från det forna Jugoslavien och hade nekats asyl. Därför gömde de sig.

Jag var tvungen att dra ut en tand på pojken. Han var så rädd. Tårarna rann nedför hans kinder men han sa inte ett knyst. Familjens pressade situation hade gjort honom van att behärska sig.

- Händelsen gjorde mig djupt berörd och jag kände att jag var tvungen att göra mer för alla dessa människor som lider så mycket, säger Margreth.

Men hennes samhällsengagemang föddes långt tidigare än så. Det fick hon redan med modersmjölken. Pappa var kommunist och starkt engagerade i den politiska debatten. Diskussionerna gick ständigt höga i den lilla ettan i Masthuggen och senare på Hisingen dit familjen flyttade. Och Margreth lyssnade och lärde. Redan som 18-åring var hon fullt engagerad i politiken på den yttersta vänsterkanten även om hennes första politiska aktion var av det mer beskedliga slaget.

- Vi var några elever på Lundbygymnasiet som vägrade delta i morgonsamlingen och be den dagliga bönen. Vi var ju ateister, säger Margreth och skrattar. Och hon avslöjar att en av de andra upproriska gymnasisterna var Ebbe Carlsson, sedermera uppmärksammad Palme-spanare.

Under gymnasietiden anslöt sig Margreth till Vietnam-rörelsen och under demonstrationerna på Avenyn 1971 hamnade hon rejält i hetluften.

- I ett kaos av polishundar och ridande poliser blev jag övermannad och nedbrottad på marken Poliserna drog mig i flätorna och bankade på med batonger så jag var full av blåmärken efteråt, minns Margreth.

Själv försökte hon försvara sig genom att kasta peppar på poliserna. Alltihopa ledde till att hon blev åtalad och indragen i den uppmärksammade Göteborgsprocessen, där ett stort antal inblandande anhölls för mened inför sittande rätt. För Margreths del slutade det med dagsböter.

- Efter det där kom mitt engagemang av sig lite Jag fick barn och bestämde mig för att ta det lugnt ett tag, säger Margreth.

 Efter några år på Volvos fabriksgolv började hon läsa till tandläkare och 1979 var hon med om att starta kollektivhuset Stacken i Bergsjön. Där hann hon med både att gifta sig för andra gången och föda sin förste son, Joel. Sen bar det av till Gotland för nu var det Gröna vågen som gällde. Med sin nya familj flyttade Margreth ut på landet. På dagarna lagade hon tänder och på kvällarna skötte hon djur. Allt från tjuren Ferdinand, till häst, get, ankor, gäss, höns och katter.

Den lantliga idyllen varade i nio år. Sen hade man fått nog. 1991 blev det Göteborg och Hammarkullen igen.

- Vi hade knappt hunnit flytta in förrän beskedet kom om att både fritidsgården och simhallsbadet skulle läggas ned, säger Margreth, som snabbt återfick sin gamla kamplust.

Hon tog initiativet till aktionsgruppen HARM (Hammarkullen Reser Motstånd) och fick genast folket med sig. Man skrev insändare och anordnade demonstrationer. Och när inte det hjälpte ockuperade man både fritidsgården och badet. Och man vann åtminstone en halv seger när en fritidsgård istället öppnades i skolan.

Margreths politiska engagemang förde henne så småningom också in i maktens korridorer. Mellan 1994 och 1998 var hon vänsterpartiets representant i Lärjedalens stadsdelsnämnd.

Men när polisen under EU-kravallerna i Göteborg stängde in flera hundra ungdomar på Hvitfeldtska gymnasiet var Margreth Heirås genast i elden igen. Hon ringde återbud till sina patienter, slog igen sin tandläkarmottagning och åkte dit. Hon var en av ett 60-tal föräldrar som engagerade sig och sedan anmälde sig själva för brott.

- Vi ringde och skickade sms och försökte förmå folk att komma till Hvitfeldtska för att hjälpa våra ungdomar. Det var på grund av sådana sms och telefonsamtal som ungdomarna åtalades och fick långa fängelsestraff. Vi borde ha åtalats precis som de.

Margret Heirås säger att hon drivs av en ständig ilska. En upprördhet mot förtryck och orättvisor. Det tycks inte finnas någon gräns för hennes samhällsengagemang.

Knappt har hon hunnit stänga dörren efter dagens sista patient, tagit sig en banan som mellanmål och packat sin väska med tandläkarspeglar och instrument förrän det är dags för nästa arbetspass.

Nu väntar hennes gömda patienter i en kyrka någonstans.

- Jag känner det som en plikt att göra det här. De här är människorna som flytt för sina liv och är beredda att göra allt för vårt land bara man ger dem en chans.

Men den ”olydiga” tandläkaren med de blonda flätorna, som hon haft sen hon var femton, hinner faktiskt med ett annat liv också.

Hon älskar att pyssla med sina blommor vid torpstället på Orust. Och en gång i veckan packar hon sin nyckelharpa för att träffa tjejkompisarna i musikgruppen Hammarharporna.

De kallar sin musik för ”tantsnusk i folkviseton” och förra året fick Hammarharporna Angereds kulturpris.

 

 

MARGRETH HEIRÅS

Aktuell: Lagar tänder på gömda flyktingar.

Ålder: 60 år

Yrke:Tandläkare

Bor: Angered

Familj: Fyra barn, ett barnbarn och en ”kärbo” i Stockholm

Intressen: Blommor och nyckelharpa

 

 

Tillbaka

 

Home