(Allas oktober 2008)

 

 

 

 

 

Kärleken övervinner allt, brukar det heta. Men för Karin och Lasse handlar det om mer än bara en sliten klyscha. Det började med ett ögonkast på ett lastbilsflak för nästan 25 år sedan. Ett kvarts sekel senare stod ett bröllop som ingen kommer att glömma.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: ANDERS ANDERSSON

 

 

I sitt lilla gula 1800-talshus på söder i Halmstad sitter Karin och Lasse Sjöström och berättar om alla år av längtan och smärta.

Ute i trädgården står en äreport med gulnade löv. Och över matbordet, i en vacker lampkronan från 40-talet, hänger en torkad brudbukett med gula rosor. Det är inte svårt att se att här nyligen hållits ett bröllop.

Karin serverar kaffe med wienerbröd och vaniljhjärtan medan hon och Lasse omväxlande berättar den sagolika historien.

Alltsammans började 1984.

Med en flyttlåda i famnen sprang Karin rakt i armarna på Lasse. Hon skulle hjälpa sin mamma att flytta. Och plötsligt stod han bara där på lastbilsflaket. Deras blickar möttes.

- Det slog gnistor om det! Jag trodde hela lastbilen skulle ta fyr, säger Lasse, som hade blivit tillfrågad av en kompis om han kunde ställa upp och köra ett flyttlass åt en bekant.

Karin försöker beskriva den känsla som for genom hennes kropp då hon såg mannen på flaket.

- Jag minns hur jag, i min förtvivlan, tänkte efteråt att honom ser jag väl aldrig igen, suckar hon.

Men hon hade fel. Redan dagen därpå återsåg de varandra. Ingen av dem anade dock då vilket dramatiskt kärleksäventyr det flyktiga mötet på lastbilsflaket hade satt igång.

När vi träffas är det är bara ett par veckor sedan den lummiga trädgården fylldes av bröllopsgäster, Karins 19-årige son Paul sjöng Elvislåtar och en oförglömlig bröllopsmiddag med korv och mos serverades. Allt i sann 50-talsanda - och till bröllopsgästernas stora förtjusning. Karin och Lasse är nämligen två trogna anhängare av den så kallade rockabilly-kulturen, som hyllar 50-talet och det enkla.

Men nu tar vi alltihop från början.

Det hastiga mötet på lastbilsflaket 1984 lämnade varken Lasse eller Karin någon ro. Karin var då 35 år och Lasse 31. Och båda kände att något speciellt hade hänt.

-  Jag kunde inte sluta tänka på henne. Jag kände att jag bara måste träffa henne igen, säger Lasse.

Av sin kompis, som ordnade flyttkörningen,  fick han veta att Karin var singel och bodde i sin mammas hus. Dagen därpå åkte han dit och hälsade på henne. Båda hade lämnat tidigare äktenskap och redan första kvällen upptäckte de att de hade något gemensamt. Det brinnande intresse för 50-talsstilen, rockabilly och Elvismusik.

- Det jag minns mest är att grammofonen gick varm med mina Elvis- plattor, säger Karin.

- Ja, och att vi satt och pussades och kramades trots att Dina barn var hemma, inflikar Lasse med ett leende.

Redan efter den första kvällen var Karin och Lasse ett par och träffades varje dag. Bara några månader senare hade de skaffat hus och flyttat ihop i Harplinge utanför Halmstad tillsammans med Karins två pojkar som då var fyra och nio år gamla. Deras kärlek visste inga gränser. Karin och Lasse var som två tvillingsjälar.

- Ingenting skilde oss åt, säger Karin.

På nyårsaftonen gick Lasse ned på knä och friade till Karin inför hennes barn och hela släkten. Förutom de båda hemmavarande barnen hade hon också en äldre utflugen son. Lasse har en dotter från ett tidigare äktenskap. De började planera för sitt bröllop och bestämde att de skulle gifta sig på midsommaraftonen. Allt var perfekt.

Men bara två månader senare hade passionen förbytts i förtvivlan. Som ett blixtnedslag tog allting plötsligt slut!

En dag i februari var Karin på väg hem från sitt arbete då hon kände på sig att något var fel. När hon kom hem höll Lasse på att packa och var just i färd med att montera ned sin stereoanläggning.

- Han behövde inte säga någonting. Jag förstod direkt vad klockan var slagen, säger Karin.

Lasses tidigare liv hade gjort sig brutalt påmint. Han tvingades tillbaka och hade ingen annat val än att bryta upp från sin stora kärlek.

- Gå och gör vad Du skall. Jag väntar på Dig när Du kommer tillbaka, sa Karin.

Men det skulle ta nästan 25 år innan deras vägar korsades igen. Svåra år kantade av sorg, smärtor och brustna drömmar.

Lasse blev motvilligt kvar i sitt förflutna medan Karin stuvade undan sina Elvisplattor och försökte förtränga kärleken och de vackra minnena.

 Men varken hon eller Lasse kunde glömma.

- Han fanns där i mitt medvetande hela tiden.  Vad jag än gjorde och var jag än var så påmindes jag om honom. Och när jag mådde dåligt var det som om han var där och tröstade mig, säger Karin.

Och för Lasse var det precis likadant. Separationen tog honom så hårt att han drabbades av alla tänkbara sjukdomar. Han höll på att dö i dubbelsidig lunginflammation. Han fick hjärnhinneinflammation, blodförgiftning, och proppar i både ben och armar. Och han drabbades av både stroke och hjärtinfarkter. Ett sår som han fick på på hjärtat ville, till läkarnas stora förvåning, inte läka.

Dessutom började han tröstäta och gick upp våldsamt i vikt. Som mest vägde han 115 kilo.

Trots att Karin och Lasse bodde i samma stad i alla år stötte de inte på varandra en enda gång.

- Men våra själar var på något sätt ändå förenade, säger Karin och berättar om ett märkligt sammanträffande en vårdag för fem år sedan då både hon och Lasse, ovetande om varandra, var nära att omkomma.

Karin var på väg till Kungsbacka i sin bil då hon blev inblandad i en våldsam kökrock på motorvägen. Det rådde tjock dimma och i sista stund lyckades hon undvika att köra in i en stillastående lastbil. Chockad tog hon bilnycklarna och sin väska och lämnade bilen på vägen bara ett ögonblick innan en bakomvarande bil i hög fart rammade hennes och krossade den mot lastbilen.

 Senare har Karin fått veta att Lasse samma dag, och till och med på samma klockslag, fick ett hjärtstillestånd som höll på att kosta honom livet.

- Det har visat sig att våra öden varit parallella hela tiden. Ovetande om varandra har vi besökt samma platser och gjort samma saker. Och om den ena mådde dåligt kände den andra det på sig, säger Karin.

Men åren gick och båda gav upp och gifte om sig var och en på sitt håll. Lasse vågade inte tro att Karin väntade längre. Och Karin slutade hoppas på att Lasse skulle komma tillbaka.

Inget av de båda äktenskapen blev dock  långvariga. Både Karin och Lasse blev svikna av sina nya partners och bröt upp.

Då inträffade det osannolika. Karin var på besök hemma hos en väninna som nyligen hade gift sig. Hon satt och bläddrade i väninnans bröllopsalbum då hon plötsligt fick se Lasse vid brudens sida.

- Jag trodde inte det var sant. Men det visade sig att Lasse var min väninnas bror, säger Karin.

Hon kunde inte dölja att ögonen tårades och för väninnan avslöjade hon att Lasse var hennes livs stora kärlek och att hon aldrig kunnat glömma honom.

Efter mycket övertalning övervann hon också sin stolthet och gick till sist med på att träffa honom igen.

Lasse blev överlycklig och den första återföreningen skedde, eftersom Karin då flyttat till Skåne, i en husvagn som hon hade uppställd på en camping utanför Halmstad.

Det var mitt i vintern och kallt.

- Men vi kände ingen kyla när vi satt där och pratade i flera timmar i husvagnen, säger de båda.

Den nyvunna kärleken höll dem varma. Och det var som om tiden stått stilla.

- Det kändes som om jag bara varit ute och köpt tidningen, säger Lasse.

Sedan dess har de knappast släppt varandra ur sikte. De dröjde inte länge förrän Karin och hennes yngste son flyttat hem till Lasse i Halmstad. Och i midsommarhelgen, på dagen 23 år efter det först planerade bröllopet skulle ha stått, förlovade de sig. Det var tänkt att det skulle bli en romantisk förlovning på klipporna ute vid havet på platsen för deras återförening.

-  Men regnet stod som spön i backen så vi förlovade oss i sängen istället, skrattar Lasse med en hemlighetsfull blick.

När han skulle fria för andra gången blev han dock bryskt avbruten. ”Du har redan friat en gång och mitt ja gäller fortfarande”, sa Karin.

Fast egentligen hade Lasse tänkt hyra ett flygplan som drog en banderoll med hans frieri.

- Men det blev på tok för dyrt, skrattar han.

För Lasse blev återföringen och kärleken till Karin den bästa medicin han kunde få. Vid en läkarundersökning bara någon månad efter mötet i husvagnen konstaterade läkaren att han gått ned 30 kilo och hade värden ”som en elitidrottsman”.

Karin och Lasses vackra augustibröllop lär ingen heller glömma i första taget. Vigselakten skedde i Frälsningsarméns kårlokal eftersom Karin och Lasse, paradoxalt nog, båda blivit frälsta under den långa separationen.

I en sliten men ståndsmässig raggarbil kom bruden, i vacker rosa 50-talsklänning, till vigselakten. Brudgummen bar vita jeans, svart skjorta och skinnväst och en frisyr, också den i sann rockabilly-anda.

Det var Karins son Paul som överlämnade bruden och efter vigseln, med ingångsmusik av Elvis Presley, fylldes brudparets blommande trädgård av bröllopsgäster.

Där hade Karins husvagn förvandlats till korvkiosk och gästerna stod på kö för att få varm korv med mos, bostongurka och sockerdricka.

- Vi hade bestämt oss för ett 50-talsbröllop. Det skulle vara enkelt och inte kosta skjortan, säger Karin och Lasse och avslöjar att hela bröllopet med brudkläder, ”varm korv-middag” och brudbukett köpt i ett torgstånd inte kostade mer än 6 500 kronor. Bara en tiondel av vad ett traditionellt bröllop brukar kosta.

Men ett minne för livet blev det för både brudparet och gästerna. Och Karin och Lasse blev äntligen gifta- nästan 25 år efter att Lasse gick ned på knä och friade.

Såret i Lasses hjärta då? Det läkte när han fick tillbaka sin Karin.

 

Tillbaka

 

Home