(Allas sept 2008)

 

 

De gömmer sig i små trånga lägenheter, i källare och på vindar, och vågar inte  gå ut. Dag efter dag.Vecka efter vecka.  I ständig oro. Just så lever tusentals människor i Sverige i dag. Det handlar om de gömda och papperslösa flyktingarna.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

 

30-åriga Lania från Irak trycker sin nyfödda dotter Mina hårt mot bröstet. Hon är en av de gömda. För första gången har hon ensam vågat lämna sitt gömställe. I snart två år har Lania och hennes familj tvingats hålla sig undan från myndigheterna efter att ha flytt från krigets Irak. Familjen har hittills vägrats asyl men med risk för att bli upptäckt har Lania den här kvällen tagit sig till en kyrka i Göteborg. Här finns den ”underjordiska vårdcentralen”, Rosengrenska, där de gömda i hemlighet kan få hjälp. Om en stund skall Lania få behandling mot tandvärken som plågat henne så länge. Med det mörka, tjocka håret samlat under en beige keps sitter hon och väntar på sin tur.

I tio år har tandläkaren Margreth Heirås hjälpt gömda flyktingar. Hon tar emot i en skrubb i kyrkans källare. Lania sätter sig på en vanlig pinnstol som fungerar som tandläkarstol. Utrustningen i den provisoriska tandläkarmottagningen är spartansk. Medan tolken tar han om lilla Mina gör Margreth, med en liten ficklampa och en tandläkarspegel, en första undersökning. Hon upptäcker att Lania dragits så länge med sin tandvärk och hål i en tand att det blivit en infektion.

- Går man med en sådan här infektion för länge kan den sprida sig och bli livsfarligt, konstaterar Margreth och ger Lania en tid en kväll på sin vanliga mottagning.

Om några dagar måste Lania därför återigen lämna den plats där familjen gömmer sig. Hon är rädd men hon måste.

Det är snart två år sedan Lania med sin man och deras nu sexåriga dotter flydde från oron i sitt hemland. Med lilla Mina ömsom gnyende, ömsom jollrande mot mammas axel berättar Lania lågmält om den dramatiska flykten. Om hur några Irakiska barnfamiljer, sammanlagt tolv personer, för sina sista besparingar fick hjälp att fly.

Tanken var att man i en liten båt, via Turkiet, skulle försöka ta sig till Italien. Men utanför Greklands kust drabbades man av motorhaveri och båten drev med strömmarna rakt i armarna på den grekiska kustbevakningen, som öppnade eld.

- Man sköt mot oss  och alla ombord greps och kastades i fängelset. Några blev också misshandlade säger Lania.

Ensamma män utan familj fick sitta fängslade i tre månader medan familjer med barn slapp undan lindrigare.

- Vi släpptes efter tio dagar och kunde sedan ta oss vidare till Sverige, säger Lania.

Här har man dock hittills vägrats asyl. Sedan i december 2006 har familjen levt gömd på olika platser i landet. Lilla Mina föddes i hemlighet för bara några månader sedan och det var med stor oro som Lania och hennes man vågade uppsöka förlossningsavdelningen på ett Västsvenskt sjukhus när Lania skalle föda. Men personalen lugnade dem.

- De lovade att inte röja oss, säger Lania.

Nyligen flyttade familjen från en annan ort i Västsverige till Göteborg.

Där tillbringar man nu dagarna sittande sysslolösa i en liten lägenhet som organisationen ”Ingen människa är illegal” ordnat åt dem. Man förstår inte svenska, har inga vänner och vågar inte gå ut.

- Vi sitter bara och grubblar och hoppas på att något positivt skall hända. Vi är rädda och mycket trötta, säger Lania.

 Mest orolig är den drygt sex år gamla dottern som börjat förstå att allt inte står rätt till och att familjen inte är trygg.

- I det längsta har vi försökt hålla henne utanför, men nu går det inte längre.  Nu börjar hon förstå, säger Lania.

Det var den ihållande och gnagande tandvärken som till slut fick Lania att ge sig iväg från familjens gömställe och söka upp Rosengrenska. Det här är första gången hon utan sin man vågar lämna lägenheten.

Hon är en av sex papperslösa som den här kvällen undersöks och får en tid på Margreths Heirås mottagning. Där tar Margreth emot gömda flyktingar på kvällarna då de vanliga patienterna gått hem.

Hon driver sin tandläkarpraktik i en av Göteborgs förorter. Och alltsammans började för tio år sedan. Hon blev tillfrågad av en patient om hon kunde tänka sig att ta emot ett litet flyktingbarn. Hon glömmer aldrig den lille femårige pojken med ilande tandvärk som kom med sin mamma.

- Jag var tvungen att dra ut en tand på honom. Han var så rädd. Tårarna rann nedför hans kinder men han sa inte ett knyst. Familjens pressade situation hade gjort honom van att behärska sig.

Femåringen satt alldeles stilla i behandlingsstolen och stängde in sin rädsla medan Margreth tog bort den onda tanden.

Först senare fick hon veta att mamman och pojken från det forna Jugoslavien var gömda och inte fått asyl. Och att det i Sverige finns tusentals papperslösa flyktingar som gömmer sig i garage och källare och på vindar på flykt undan myndigheterna som vill kasta ut dem ur landet. 

- Händelsen gjorde mig djupt berörd. Jag insåg att det handlade om en familj i panik och att de inte hade några pengar så jag tog inte betalt. Och jag kände att jag var tvungen att göra något för alla dessa människor som lider så mycket, säger Margreth.

Den gången var det många tankar som flög genom hennes huvud. Vad gör alla dessa gömda flyktingar när dom har det svårt? När de blir sjuka eller får tandvärk men inte vågar söka hjälp? Bara de som är akut sjuka kan få vård under förutsättning att man kan betala.

Rädslan för att bli gripen och utkastad ur landet gör dock att de papperslösa håller sig borta från sjukhus och vårdcentraler. Det har hänt att läkare och sköterskor ringt polisen. Att patienter tvingats ge sig iväg hals över huvud från vårdcentraler och att gravida kvinnor fått fly från förlossningsavdelningar.

- Jag har på nära håll sett den ångest som en jagad människa känner. Den går ut över allt. Man har ingen tillhörighet, är ständigt på flykt och fruktansvärd rädd. Man vet att om man skickas tillbaka går man under eller mister livet.

En kväll i veckan går Margreth till Rosengrenska för att sortera ut dem som har mest akut behov av vård. En kväll i månaden tar hon sedan emot flyktingar på sin tandläkarpraktik. Mer än så orkar hon inte.

Vi sitter och pratar på Margreths kontor. Det ordinarie arbetspasset är slut för i dag och utanför slamrar spårvagnarna med göteborgare på väg hem från jobbet. Spårvagnarna som de gömda sällan vågar åka med på grund av risken för upptäckt. Ibland finns det poliser ombord för att kolla passagerarnas papper.

Margreth har tagit av sig sin blå tandläkarskjorta och de genomskinliga plasthandskarna. Och hon hinner med att ta sig en banan som mellanmål innan nya arbetsuppgifter väntar. Hon packar sin väska med tandläkarspeglar och andra instrument för att ge sig iväg.

 Just den här kvällen håller Rosengrenska till i en kyrka i Göteborg. Det är kö utanför och man hinner knappt slå upp portarna förrän kyrkan är full av människor. I hundratal strömmar de in. Papperslösa flyktingar som jagade av sin oro tvingats lämnat sina hemliga uppehållsorter för att få hjälp. Människor som på grund av stress och ångest drabbats av magkatarr eller huvudvärk. Eller flyktingar där oron och ovissheten satt sig som värk i tänderna.

Den svåra ångesten gör att man pressar ihop tänderna. Man spänner sig och får ont, inte bara i munnen utan i nacken, ryggen och hela ansiktet.

Rosengrenska startades av några läkare och sjuksköterskor. Man ville ställa upp med den hjälp som samhället säger nej till. Här går läkaretiken före strikta regler.

Bakom organisationen finns ett nätverk av olika humanitära organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty med flera. Man hävdar att rätten till vård inte är en medborgerlig utan en mänsklig rättighet.  Ryktet om den unika verksamheten har spridit sig. Flyktingar som behöver hjälp kommer från hela syd- och Mellansverige.

Sjuksköterskan Anne Sjögren, med erfarenhet från bland annat Libanon och Mozambique, är spindeln i nätet på Rosengrenska. Hon var med och startade organisationen och har nu det övergripande ansvaret.

- De flyktingar som kommer hit är halvt ihjälskrämda människor. Det handlar om den mest sårbara, mest eländiga och ömtåliga grupp av människor som finns. Och den skall inte få sjukvård, säger Anne med ögonen brinnande av ilska. Hon har sett många tragiska människoöden passera revy och ger några exempel.

Hon berättar om  Merjam, 35 från i Iran, som var gift med en betydligt äldre man men blev kär i en yngre och ertappades när hon träffade honom i enrum. Med en steningsdom över sig  lyckades hon fly till Sverige där hon vägrades asyl.

Hon minns också den duktige kirurgen ifrån Teheran som blev ovän med regimen, kastades i fängelset och torterades. När han till sist kunde fly till Sverige tvingades han hålla sig gömd i flera år utan att få vare sig asyl eller vård.

Medan Anne berättar växer kön av patienter utanför Margreths skrubb.  En efter en sjunker de gömda flyktingarna  tysta ned på behandlingsstolen och gapar.  Det blir inte mycket sagt. Flyktingarna, de allra flesta irakier, kan ingen svenska och sällan någon engelska. Den mest nödvändiga kommunikationen får lösas med kroppsspråk. Och i patientjournalen ersätts de fyra sista siffrorna i personnumret, som flyktingarna saknar, med fyra nollor. Annars protesterar datasystemet. 

Margreth är beklämd över de livsöden hon mött och hon är upprörd när hon berättar om en familj hon har kontakt med och som hållit sig gömd i ett halvår efter besked om att de skulle avvisas.

Med sina barn på två, fem och sju år tvingas de flytta runt och byta gömställe varannan dag för att inte polisen skall hitta dem. När Margreth fick kontakt med familjen bodde man i ett garage. Den lilla flickan på fem år har slutat växa på grund av oron och tvååringen har inte lärt sig säga ett enda ord.

Under årens lopp har Margreth använt sin yrkeskunskap till att hjälpa flera hundra gömda flyktingar.

- Jag känner det på något sätt som en plikt att göra det här, säger hon.

Förhoppningen och målsättningen har hela tiden varit att Rosengrenska så småningom skulle kunna avveckla sig själv. Att villkoren för de papperslösa flyktingarna skulle förbättras. Men nyligen kom ett helt annat besked från regeringen. De papperslösa flyktingarna kommer även i fortsättningen skall nekas rätt till den svenska sjukvården, med undantag för akut sjuka och gravida, som kan betala för sig.

Migrationsminister Tobias Billström (m) fick hård kritik då han försvarade beslutet.

Skall de ha samma rättigheter, som de som följer lagar och regler och betalar skatt?”, sa han bland annat.

Men Lania och hennes familj har ännu inte givit upp.

Fortfarande har man en liten strimma av hopp kvar.

Ett hopp om att få stanna i Sverige och få se sina barn växa upp i en lugn och trygg miljö.

 

 

Fakta:

36 207 flyktingar från över 20 länder sökte under 2007 asyl i Sverige.

De allra flesta kom från Irak.

Uppskattningsvis 15 000 flyktingar lever gömda i Sverige i dag.

 Det är människor som sökt asyl och fått avslag eller som aldrig sökt asyl. Gruppen kallas ibland ”papperslösa flyktingar”.

 

Tillbaka

 

Home