(Allas September 2008)

 

 

När målaren Mirsad från Serbien och ranchägaren Eddie från Dominikanska republiken ger sig ut på fisketur blir det ett mångkulturellt fiskarfänge. På kajen väntar Eddies svenska sambo Theresa och Mirsads fru Ljumija från Montenegro. Alla vet de vad vänskap betyder.

 

AV STEFAN LUNDBERG

FOTO: NIKLAS HENRIKCZON

 

 

Med Eddie De la Cruz vid årorna och Mirsad Hajrovic och hans son Kadir, 13, med var sitt fiskespö i händerna skjuter den lilla plastekan ut i Lagans lätt krusade vatten. Det blåser en aning men inte mer än att gammelgäddan borde kunna övermannas. Det är Eddies och Mirsads första fisketur tillsammans och stämningen i båten är uppsluppen. Skall de återvända med en läcker middagsgädda? Eller åtminstone med en och annan liten abborre? 

Förväntningarna är stora på bryggan där Theresa med tvåårige sonen Eric och Ljumija med sin dotter Mirsada, 22, står färdiga att packa upp kaffekorgen.

De båda familjerna ingår i ett gränslöst nätverk som satt lilla Värnamo i Småland på den internationella kartan. I projektet ”Internationella vänner” knyts vänskapsband mellan svenska familjer och invandrarfamiljer. Här är hela kommunen som en enda stor familj.

Svenskar, serber, irakier, greker och ryssar.  Alla ingår i det sociala nätverket som skall föra svenskar och invandrare närmare varandra. Värnamo är en av landets mest mångkulturella kommuner med över 50 nationaliteter. Var femte Värnamobo är en invandrare.

Efter mer än åtta år på flykt och bara fyra med svenskt medborgarskap känner sig Mirsad och Ljumija och deras tre barn, Mircada,22, Elnes,17 och Kadir, 13, nästan som svenskar. Och Eddie, som för två år sedan lämnade sin ranch i Dominikanska republiken för sin svenska kärlek Theresas skull finner sig redan väl tillrätta i det nya hemlandet. Kanske är det för att de haft turen att hamna just i den lilla smålandskommunen som givit begreppet världsmetropol en ny innebörd.

Nätverket ”Värnamo Internationella Vänner” drivs till stor del av ideella krafter och sparar ingen möda då det gäller att snabbt fånga upp de anländande flyktingfamiljerna och lotsa dem in i den sociala gemenskapen. På nätverkets sammankomster knyts spontana kontakter mellan  svenskar och flyktingarna och frukterna som skördas kan vara allt från att skapa jobb till att hitta lekkamrater åt barnen. Eller kanske helt enkelt bara en trivsam social gemenskap. En utyflykt eller en fisketur, som för Eddie och Mirsad. Allt i syfte att ge de nya svenskarna en bra start i det främmande landet.

Att familjerna De la Cruz och Hajrovic fann varandra var egentligen en ren slump.

För snart tio år sedan förde äventyrslusten Theresa Eriksson från Värnamo till Dominikanska Republiken. Hon ville bort från den svenska vardagen och ut i världen. Pröva något nytt och spännande. Efter några år i resebyrå- och hotellbranschen träffade hon ranchägaren Eddie som sysslade med turridning.

-  Då var jag var inställd på att stanna i Dominikanska republiken resten av mitt liv, säger Theresa.

Men när hon och Eddie väntade barn valde hon att återvändas till tryggheten i Sverige där sonen Eric föddes. Och efter att med svårighet ha lämnat sin ranch kom Eddie strax efter. Han fick dock inte uppehållstillstånd och tvingades resa hem igen innan han till sist kunde återvända för att få stanna.

-  Amore! Kärleken segrade, säger Eddie med ett jätteleende.

Men efter två år i Sverige talar han fortfarande nästan bara spanska.

Det ville Theresa ändra på. När hon fick ögonen på en tidningsannons om det mångkulturella vänprojektet såg hon det som en ypperlig chans för Eddie att lära sig sitt nya språk och samtidigt skaffa sig flera svenska vänner.

- Så var det tänkt, men riktigt så blev det inte. Istället blev Eddie och jag en värdfamilj,  konstaterar Theresa.

Vid sitt första möte med vänprojektet fick man genast kontakt med Mirsad och Ljumija och deras barn. Det sa klick. De båda familjerna, med sina vitt skilda bakgrunder, fann varandra direkt och nu är det Theresa som ensam får representera det svenska.

För Mirsad och Ljumija har vänskapen betytt en ny trygghet efter en lång och plågsam kamp för att få stanna i Sverige.

Ljumija var svårt sjuk då hon ensam tillsammans med sina barn flydde från kriget i det forna Jugoslavien och kom till Sverige 1998. 

- Vi hade inget liv därnere och jag fick ingen vård. Men framförallt flydde vi för barnens skull, säger Ljumija, som hade drabbats av tumörer i magen. ¨

På grund av sin sjukdom fick hon uppehållstillstånd med en månad i taget. I Sverige fick hon också vård och opererades flera gånger.

Men flykten kostade mycket pengar och Mirsad hade inte råd att följa med. Först sedan han arbetat ihop mer pengar kunde han ett år senare återförenas med sin familj. Men det skulle komma många år av fruktan och oro innan familjen kunde känna sig säker. Man nekades asyl och i över åtta år tvingades Mirsad och Ljumija flytta runt för att undgå utvisning. För att slippa återvända hem till kriget och otryggheten flydde man även från Sverige. Som jagade villebråd. Först till Norge och sedan till  Finland. Men även dessa länder ville utvisa och till sist var familjen tillbaka i Sverige igen. 

Ljumija berättar om alla år av ovisshet och oro.

- Det gick inte en minut av vår vakna tid utan att vi oroade oss och grubblade över hur det skulle bli. I Jugoslavien var vi inte heller välkomna. Där ville man inte ta emot medborgare som en gång flytt ur landet. Ingenstans hörde vi hemma, säger hon.

Hon beskriver hur man under åren på flykt mådde mycket dåligt. När det var som värst varken åt eller sov man.

Tio gånger fick familjen besked om att de måste lämna landet. Men till sist vände oturen.

- När vi kom tillbaka till Sverige efter flykten till Finland fick vi ännu ett utvisningsbesked men i samma veva kom också en amnesti som gjorde att vi fick stanna.

Äntligen kunde familjen andas ut och börja planera för en framtid i Sverige.  I två år har man nu bott i sin moderna trerumslägenheten i bostadsområdet Rörestorp i Värnamo. Det är där vi träffas. För första gången känner sig familjen Hajrovic accepterad i det svenska samhället. Och man känner att man hör hemma någonstans.

Medan Ljumija berättar familjens gripande historia busar lille Eric högljutt i den pösiga skinnsoffan med sin drygt tio år äldre kompis Kadir. 22-åriga Elnes sitter vid sin dator men skall snart iväg för att träffa kompisar.

- I dag mår vi bra, säger Ljumija, som tillsammans med Mirsad inte var sen att ansluta sig till det internationella vänprojektet.

Vänskapen mellan familjerna De la Cruz-Eriksson och Hajrovic har vuxit sig allt starkare. Man träffas regelbundet för att fika eller äta tillsammans. Ibland blir det någon läckerhet från Serbien eller Montenegro. En annan gång står det något gott från Dominikanska republiken på bordet. Och familjerna gör också gemensamma utflykter. Att även vi svenskarna en gång , i massor, flydde vårt land för en annan del av världen fick man bland annat se se vid ett besök i Invandrarnas hus i Växjö. Då och då ordnar man grillkvällar och det senaste projektet är att Ljumija skall försöka skaffa sig ett svenskt körkort. Theresa har lovat att bli hennes privata körlärare.

För männen är det andra och mer lekfulla sysslor som lockar. Mirsad som fått jobb som hantverkare hade en stor passion hemma i Serbien. Brevduvor. Men när han försökte ta upp sin hobby igen och härbärgera fåglarna på sin svenska balkong protesterade hyresvärden. Så Mirsad fick skaffa sig ett annat fritidsintresse. Nu är det sportfiske som gäller. När vädret tillåter ger han sig ut på fiskarfänge i Lagan eller tar en tur till Helsingborg, där familjen tidigare bott, för lite havsfiske.

- Jag får allt från lax och torsk i havet till gädda, abborre och brax i Lagan, säger han stolt.

Och just den dag som Allas är på besök tänker Mirsad och Eddie göras verklighet av något man talat länge om. En gemensam fisketur.

Medan kvinnorna packar kaffekorgen plockar Mirsad fram fiskeutrustningen ur garderoben. En halvtimme senare glider den lilla plastekan med Eddie, Mirsad och Kadir ut i Lagan från sin båtplats vid Osudden utanför Värnamo där gammelgäddan förhoppningsvis väntar.

Eddie bär en keps med sitt hemlands färger. Blått, rött och vitt.

- Jag tror han saknar Dominikanska republiken, säger Theresa som, i spänd förväntan, står kvar på bryggan tillsammans med Ljumija, Mirsada och Eric.

När vi lämnar de båda familjerna har resultatet av fiskarfänget ännu inte visat sig. Men vår intervju bidrog ändå till att ge den internationella vänskapen en ny dimension.

- Tidigare har vi inte pratat alls om våra bakgrunder och vad vi upplevt i det förflutna. Nu vet vi lite mer om varandra, säger Theresea medan hon serverar kaffe och vetebröd på kajkanten.

Tillbaka

Home