(Allas juli 2008)

 

 

 

Elden slog upp ur motorn och spred sig blixtsnabbt.

Alla lyckades rädda sig ur den brinnande bilen. Alla utom femåriga Therese. Hon var kvar i lågorna, panikslagen och paralyserad.

Då ingrep12-åriga Sara.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Aftonbladet och Privat

 

För Lola Karlsson, 53, hennes sambo Peder Gunnarsson, 44 och alla deras barn började onsdagen den 28 maj i år som en helt vanlig dag. Lola packade in alla barnen i bilen för att köra dem till skola och dagis. Allt gick rutinmässigt. I 20 år har Lola tagit emot barn i sitt familjehem i Borås. Under årens lopp har hon skött och fostrat fler än 30 barn i olika åldrar.  Skjutsat och hämtat varenda dag. Allt har gått bra. Ända tills den här dagen.

 

Klockan är strax före åtta på morgonen då Lola sätter sig i sin stora familjebuss för att köra barnen. Det var Emelie, 14, Sara, 12 och Tony, 12 som skulle till skolan. Och så småttingarna Jesper,4 år och Therese, 5 som går på dagis.

-  I  vanliga fall brukar jag köra två vändor. Först med de större barnen till skolan och sedan en tur till dagis med de små. Men just den här dagen var även de minsta barnen vakna och klara och alla ville åka med samtidigt, berättar Lola. Hennes sambo Peder låg och sov. Dagen innan hade han haft hand om alla barnen och bland annat varit och fiskat med dem. Ingen har hjärta att väcka honom.

När alla barnen kommit på plats i bilen och fått på sig säkerhetsbältena hoppar Lola själv in bakom ratten för att backa ut från garageuppfarten till villan på Vattenverksvägen i Borås. Ännu en gång skall hon köra den milslånga vägen till skolan i Sjöbo och dagiset i Brämhult.  Bredvid henne i framsätet sitter Emelie. Lilla Therese sitter i det mittersta av bilens tre säten.

Lola startar bilen och börjar backa ut på gatan. Då händer det!

- Jag känner hur det börjar lukta bränt och när jag vänder på huvudet ser jag eldslågorna som slår upp under motorhuven. Jag trodde inte det var sant, säger Lola, som känt sig så trygg med sin familjebuss, en Volkswagen Caravelle. Den hade gått som en klocka och nu var den dessutom alldeles nybesiktad.

I samma ögonblick skriker Emelie: ”Det brinner!”

”Ja det gör det”, svarar Lola och ropar åt barnen att genast hoppa ur bilen. Därefter sätter hon sig själv i säkerhet samtidigt som hon ropar åt alla att springa in i trädgården. Den brinnande bilen står nu ute på gata och kan när som helst explodera. Eldslågorna växer sig allt större och sprider sig snabbt bakåt i bilen. Då hör hon Therese skrika. Femåringen har lyckats ta sig ur sitt bälte men är kvar inne i  bilen där lågorna närmar sig henne. Hon står helt paralyserad och skräckslagen och vågar inte ta sig ut. Det är långt ned till marken för en liten femåring, som annars brukar bli buren av någon större.

- ”Men herregud , springer Ni förbi Therese?”, skriker jag och ser i nästa sekund hur 12-åriga Sara kommer rusande tillbaka mot bilen, säger Lola.

Utan att tänka på faran springer Sara mot den brinnande bilen. Hon har hört Therese skrika och ser att hon är kvar därinne. Sara förstår att det handlar om sekunder. Tolvåringen tvekar inte. Hon vänder tillbaka mot elden, får fatt i den dödsförskräckta femåringen, lyfter ut henne och bär henne bort från bilen. Bara någon minut senare är familjens minibuss helt övertänd. Med en öronbedövande smäll exploderar vindrutan och glassplitter flyger i luften just som Sara lyckats sätta femåriga Therese och sig själv i säkerhet.

- Jag hann aldrig bli rädd, säger Sara till Allas. Men tillägger sedan: ”Bara lite!”

Sedan Sara räddat sin lilla ”låtsas-syster” Therese är hon också den första som kastar sig på telefonen och ringer brandkåren.

14-åriga Emelie rusar istället in i huset för att väcka Peder.

- Jag trodde bara det var ett dåligt skämt. Tonåringar brukare ju vara bra på sånt, säger Peder, som vände sig i sängen för att somna om.

Men när han sekunden senare hörde Lola skrika att någon måste hämta vatten förstod han att det var allvar.

- Jag fick blixtsnabbt på mig kläderna och rusade ut efter trädgårdsslangen, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Och när grannen kom rusande med en liten brandsläckare ropade alla till honom att hålla sig undan. Man var övertygad om att bilen skulle flyga i luften när som helst.

 Det kändes som en evighet innan räddningstjänsten kom till platsen. När den anlände efter åtta minuter var familjens bil redan helt utbränd och förvandlad till ett förvridet stålskelett.

Men det blev aldrig någon explosion. Troligen tack vare att det bara fanns fem liter bensin kvar i bilens tank.

- Jag hade bett Lola tanka bilen, men hon hade inte gjort det. Som tur var! Annars hade det garanterat smällt, säger Peder .

Några timmar senare var det bara en svart fläck på gatans asfalt och några svedda buskar i grannens trädgård som påminde om vad som hänt. Men för barnen i familjen Karlsson-Gunnarsson var dagens stora händelse inte det otäcka branddramat utan den spännande åkturen med bärgningsbilen som forslade bort deras utbrända bilvrak. Alla fick åka med. Och så stoltheten över bilderna från dramat. Barnen dokumenterade hela händelseförloppet med sina mobilkameror och en bild som 14-åriga Emelie tog hamnade dagen därpå till och med i en kvällstidning.

För Lola är minnesbilderna mer traumatiska. Tankarna på vad som kunde hänt lilla Therese, alla de andra barnen och henne själv om brandet utbrutit lite senare. När de kommit ut på motorvägen och haft högre fart. Eller om hon haft mindre barn med sig i bilen. Småttingar som suttit i barnstolar och måste spännas loss innan de kom ur bilen. Hur hade det gått då?

- Jag har tävlingskört en gång i tiden och vet hur otroligt fort det kan gå när en bil börjar brinna, säger Lola.

Och hon vet att livet ibland kan gå ganska skoningslöst fram. Själv har hon drabbats orättvist hårt.

- Mitt föräldrahem brann ned till grunden när jag var bara 20 år, jag hade en syster som drunknade när hon var tre år gammal och jag har haft andra syskon som har gått bort i unga år och lämnat små barn föräldralösa.

För Lola har frågan inte varit OM utan NÄR något mer skulle hända.

Branddramat slutade dock lyckligt. Alla undkom oskadda, tolvåriga Sara blev hjältinna och sällan har väl lilla Therese blivit så omkramad som den här dagen.

Lola och Peder är tacksamma över sina rådiga barn.

- Alla drog sitt strå till stacken och gjorde en fantastisk insats. Trots allt bråk och kiv som det kan vara ibland känns det skönt att veta att när det verkligen gäller då håller alla ihop. 

Och på kvällen när allt var över var det inte, som brukligt, Peder som läste godnattsagor för de små barnen.

- Jag bad istället var och en av dem berätta sin egen nattsaga om det som hänt. Jag sa att de fick dramatisera och fantisera så mycket de hade lust.  Och jag kan lova att det blev både fantasifulla och spännande historier, säger Peder.

17-årige sonen Emils reflektion vid frukostbordet dagen efter är också tänkvärd. I tidningen läste han om en ung pojke som blivit innebränd vid en villabrand.

”Vi borde nog prata mer om vad som kan hända och lära också de små barnen hur man skall rädda sig när sådana här saker inträffar”, var 17-åringens kommentar.

Fyraårige Jesper sammanfattar hela branddramat på sitt eget sätt:

- Hjärtat stannade men jag dog inte, säger han.

 

Tillbaka

 

Home