(Allas juni 2008)

 

 

 

Rullstolsburen och sjukpensionär vid 21 års ålder. Sara tyckte att livet var slut. Då grep hon det sista halmstrå som skulle bli hennes räddning. I dag har hon kastat rullstolen. Hon går på disko och tränar på gym.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

 

Sara Norlander hann aldrig riktigt fatta vad det var som hände. Bara en smäll och en våldsam stöt bakifrån. Det var på eftermiddagen torsdagen den 6 augusti 1998. Hon var 19 år och  hade sommarjobb som personlig assistent. Tillsammans med några kolleger och ett gäng funktionshindrade ungdomar hade man gjort en utflykt till en gocart-bana. Sara hade precis satt sig i sin gocart för att köra då en av ungdomarna på väg in i depån glömde bort att bromsa. I hög fart rände gocarten in i Saras stillastående bil.

- Jag kände bara en fruktansvärt smärta i nacken och huvudet. Men jag blev så chockad att jag ändå gav mig ut på banan och körde ett varv innan jag stannade, säger Sara.

Hon hade fått en whiplashskada som på kort tid skulle komma att förvandla henne till ett hjälplöst vårdpaket.

När Sara klev ur sin gocart kom hennes kolleger rusande. De förstod att något allvarligt hänt och ville köra henne till akuten.

Efter en stund gav Sara också med sig och lät en kollega följa henne till sjukhuset. Hon hade då plötsligt också drabbats av yrsel. Vad hon inte anade var att krocken på gocartbanan skulle bli början på ett tio års långt lidande.

Sara bjuder på kaffe och mackor i sin handikappanpassade trea på Bergaområdet i Kalmar. På väggen bakom mig i det stora vardagsrummet hänger en liten akvarellmålning. Den föreställer en övergiven rullstol i ett sommarlandskap. Precis som om någon plötsligt rest sig upp och sprungit därifrån. Sara har själv målat den.

- Det var innan ens jag behövde rullstol. Men det var så jag kände då. Att jag var en fånge i min egen kropp, precis som någon som sitter i rullstol.  Jag ville bara bli fri, säger Sara.

Att hon bara en kort tid därefter inte skulle kunna gå längre utan verkligen hamna i en rullstol visste hon inte då. Men hennes tillstånd försämrades snabbt.

När Sara kom in till sjukhuset efter olyckan var det ingen som insåg hur allvarligt hon drabbats. Man hittade inget fel.

- Jag fick ligga för observation över natten och sedan blev jag utskriven med recept på smärtstillande tabletter. Allt skulle bli bra, sa läkaren och det litade jag på så, trots smärtan, åkte jag direkt från sjukhuset till jobbet, säger Sara.

Sedan följde en tid då hon åkte ut och in på sjukhusen utan att få någon hjälp. Hon blev bara sämre och sämre. Smärtan i huvud, nacke och rygg blev allt värre. Hon fick domningar i armar och ben och svårigheter att gå.

- Efter en tid hade jag så svårt att hålla balansen att jag fick stötta mig mot väggarna när jag skulle förflytta mig. Benen gick inte att styra, säger Sara.

Hon kunde inte längre sköta sina vanliga hushållssysslor och det blev svårt att klara jobbet.

- Jag som hade varit så aktiv. Tränat på gym flera gånger i veckan, målat och sjungit i kör. Plötsligt kunde jag inte göra någonting.

Sara beskriver hur symtomen kom smygande. Domningarna, obalansen, värken. Hon som tyckte att livet just hade börjat efter att hon i flera år också varit sjuk i anorexia.

Nu pendlade Sara mellan jobbet och de allt tätare sjukskrivningsperioderna. Vid jultid, fyra månader efter den ödesdigra händelsen på gocart-banan, tvingades hon sluta jobba helt. Pillerburkarna i badrumsskåpet blev fler och fler och en distriktsläkare ville skicka Sara till Varbergs anorexicenter eftersom hennes teori var att Sara fortfarande led av anorexia och att det var därför hon inte kunde gå.

- Den läkaren anmälde jag sedan för att hon behandlat mig så illa, säger Sara.

Så småningom fick hon dock komma till ett rehabiliteringshem i Hälsingland. När hon några veckor senare kom därifrån var hon helt beroende av rullstolen.

- Det som hände var att vi satt och tittade på film en kväll. Det blev några timmars stillasittande och då jag skulle resa mig upp ur stolen vek sig benen. Jag kunde inte gå längre, berättar Sara.

När hon sedan, vid 21 års ålder, blev förtidspensionerad tappade hon livslusten. Ändå ville läkarna inte riktigt tro på henne.

- De påstod att mina problem satt i hjärnan och ville skicka mig till psyket. Ett par gånger fick jag till och med höra att jag satt i rullstol bara för att folk skulle tycka synd om mig.

Men Saras lidande fortsatte. På hösten 2005 höll det på att gå riktigt illa. Sara var med på en rekreationsresa till Mallorca med en grupp andra rullstolsburna. När flygplanen började närma sig semesterorten blev hon plötsligt akut sjuk. Hon fick hög feber med svåra kramper och hamnade i koma. På flygplatsen på Mallorca väntade ambulans och läkare. Sara fördes i ilfart till sjukhus där hon sövdes ned och lades i respirator. Tillståndet var så alarmerande att Saras föräldrar blev anmodade att genast flyga till Spanien för att kunna vaka vid sin dotters sida. Läkarna trodde inte hon skulle överleva.

I två veckor blev Sara kvar på sjukhuset, varav åtta dagar på intensiven. Men hon klarade sig och kunde återvända hem. Den trivsamma solresan tillsammans med kamraterna fick hon dock aldrig uppleva.

- De spanska läkarna stod först helt frågande till vad det var för fel på mig, men insåg till sist att jag helt enkelt var medicinförgiftad. Läkarna i Sverige hade bara proppat i mig en massa mediciner istället för att se till att jag fick vård och rehabilitering.

Som mest åt hon sju olika mediciner, 20 tabletter, om dagen. Många av dem både starka och beroendeframkallande.

Innan Sara fick lämna sjukhuset plockades flera av preparaten bort, men hon hann knappt hem innan medicinkarusellen var igång igen.

- Det blev nya krampanfall och nya sjukhusbesök. Nu blev jag verkligen ett vårdkolli, säger Sara.

När hon mådde som sämst kunde hon inte gå på toaletten, inte äta själv och inte ens vända sig i sängen. Och hon berättar hur hon fick tjata och be innan hon fick de handikapphjälpmedel hon behövde.

- Det tog till exempel fyra år att få fram en gåstol, säger Sara.

Det är inte svårt att förstå hur hon haft det när hon visar oss runt i sin handikappanpassade trerumslägenhet. I köket är bänkar och skåp höj och sänkbara, Dörrarna är breda och tröskellösa för att kunna släppa igenom en rullstol och i sovrummet står en reglerbar sjukhusssäng. I ett hörn i rummet intill trängs gåstolen med en permobil och en rullator. Och i samma rum har också Saras personliga assistenter bott. När hon var som mest illa däran hade hon sex assistenter som gick på ett dygnet runt-schema. Hon behövde passning dag som natt och en assistent måste alltid sova över hos henne.

Så inträffade plötsligt det ”mirakel” som gjorde att Sara kunde slänga både rullstolen och sina andra handikapphjälpmedel. Och hon kunde säga adjö till sina nattgäster assistenterna.

I dag skuttar hon glatt omkring i sin lägenhet med katten Sesam i famnen. Och hon passerar förbi hissen och väljer trapporna istället då vi lämnar hennes lägenhet på tredje våningen för att gå ut och ta lite bilder.

- Jag kände till sist att jag var tvungen att gå mina egna vägar om jag skulle ha en chans att bli frisk, säger Sara.

Hennes räddning blev en tidningsannons om en privat rehabiliterings- och smärtklinik i Göteborg. Det var ortopedterapeuten Roland Bernardsson och anestesiläkaren Matts Sandström som specialiserat sig på att hjälp människor med bland annan wiplashskador.

- Jag ringde dit och för första gången var det någon som lyssnade på mig. Jag trodde knappast det var sant när Roland , efter att vi pratat en timme, plötsligt sa: ”Jag tror jag vet vad det är för fel på Dig. Du behöver inte sitta i rullstol om Du får rätt behandling!”

Sara tyckte att det var ett kaxigt besked hon fick och hon trodde inte riktigt på det. I så fall borde hon ju fått hjälp tidigare, tyckte hon. Men vad hade hon att förlora. Det blev många dyra resor och hotellvistelser i Göteborg. Hon belånade sin insatslägenhet och satsade själv närmare hundra tusen kronor för att kunna få sin behandling. Men det var det värt. De regelbundna besöken på kliniken gav snabbt resultat. Behandlingen bestod bland annat av elterapi, laserbehandling, ultraljud och rörelseträning. Efter bara  några månader kunde Sara resa sig ur rullstolen.

- Det kändes helt fantastiskt. Som att ha fått livet tillbaka, säger hon och det riktigt lyser om henne.

Drygt ett år efter den första kontakten med smärtspecialisterna i Göteborg tycker Sara att hon börjar närma sig ett normalt liv. Rullstolen, permobilen och rullatorn hade hon redan ställt ned i källaren men tog fram dem igen för att Allas fotograf skulle få sina bilder. Av de tidigare sex personliga assistenterna har hon bara tre kvar. Nu finns de bara till hands för att hjälpa till med tunga lyft och vissa moment som fortfarande kan vara lite jobbiga.

Men Sara kämpar energiskt för att snart kunna vara helt återställd. Och hon tar oss med till sitt gym, Nordic Club, inne i Kalmar där hon nu går tre-fyra gånger i veckan. Hon styrketränar och jobbar med sina pilates-bollar för balansens skull.

- Man måste jobba hårt och ta egna initiativ om man skall lyckas. Mina gym-pass är en mycket viktig del av rehabiliteringen, säger Sara, som till och med börjat gå på disko, något som tidigare var helt otänkbart.

Tio år av Saras liv bara försvann. Helt i onödan. Men nu kan hon äntligen se framåt igen.

- Snart hoppas jag kunna börja arbeta och få tillbaka mitt sociala liv. Så småningom vill jag också bilda familj och skaffa barn. Barn som jag själv kan ta hand om, säger Sara.

Vi går ut i solen för att ge oss iväg till gymmet. Det blommar vackert i de kommunala blomsterrabatterna och Sara strålar av glädje över sitt nya liv.

 

Tillbaka

 

Home