(Allas Maj 2008)

 

Marias dröm blev en mardröm!

Efter 13 år av misshandel och dödshot hände det hon än i dag inte kan förklara. I ett tillstånd av skräck och förvirring dödade hon den man hon älskade.

 

Text och Foto: Stefan Lundberg

 

- Jag visste inte vad jag gjorde! Det var som om en robot tog över min kropp, säger Maria, när jag träffar henne i ett av de små besöksrummen på fängelset i Ystad.

Hon är dömd till tio års fängelse för mord och hennes glittrande varma blick grumlas av sorg och förtvivlan då hon berättar om den där novemberkvällen för snart ett och ett halvt år sedan. Ännu en gång hade hennes man utsatt henne för brutal misshandel och han hade sagt att hon inte skulle överleva natten. Maria var fruktansvärt rädd.

 

Som utslängd på en åker utanför stan ligger den slutna kriminalvårdsanstalten i Ystad. En röd tegelbunker omgärdad av dubbla stålstängsel.  Jag anmäler mig i  en porttelefon och måste passera genom sex låsta grindar och dörrar innan jag kommer in i det rum där Maria väntar. Hon är klädd i ett par blå byxor och en blå  jeansskjorta med kriminalvårdens emblem. Och det första som slår mig är att hon, trots sin situation, utstrålar både lugn och trygghet. Det lilla rummet är spartanskt inrett med en svart soffa, två små randiga fåtöljer och ett litet soffbord. Så mycket mer får inte plats. Vi har fått två timmar och på bordet bubblar och fräser en kaffebryggare vars kaffe vi knappast hinner dricka. Vi går båda helt upp i Marias tragiska berättelse.

 Maria och hennes man lärde känna varandra för över 20 år sedan. Båda var då gifta och familjerna umgicks. När Maria och hennes dåvarande man skiljdes började den andre mannen visa intresse för henne. Till att börja med mest på ett kamratligt plan, men efterhand  alltmer uppvaktande.

- Han var så otroligt charmfull och omtänksam och han kom mer och mer in i mitt liv. Vi kände att vi var varandras tvillingsjälar, säger Maria.

När sedan också det paret skilde sig blev relationen mellan Maria och den nye mannen mer intensiv. Med redan då hade hon också börjat ana hans andra och mer destruktiva sida. Han var väldigt svartsjuk och kunde bli aggressiv och hotfull. Mellan hans mjuka och charmerande perioder tog den mörka sidan allt oftare över. Från att ena stunden ha varit glad och trevlig kunde han i nästa ögonblick plötsligt bli arg och våldsam och alldeles kolsvart i ögonen. Som en ”Dr Jekyll och Mr Hyde”.

- Han började bevaka mig och agera som om han ägde mig. Han kunde vara mycket burdus då han ibland kom och hämtade mig på fester eller när jag var ute med mina vänner, säger Maria.

Hon berättar hur han under en biltur en gång tog fram en elpistol och visade henne. Hur hon plötsligt förlorade medvetandet för att senare vakna upp hysteriskt skrikande. Hon är övertygad om att han då hade ”testat” elpistolen på henne.

 - Den gången flydde jag till en väninna i Göteborg och stannade där i flera dagar livrädd för att återvända hem.

Efter historien med elpistolen  gjorde Maria ett försök att ta sig ur förhållandet. Hon sa att hon ville bli lämnad i fred. Men mannen fortsatte envist att söka upp henne och han började också hota henne till livet om hon försökte överge honom.

Maria får senare också veta att det inte är bara hon som råkat ut för hans våldsamheter. Hans tidigare kvinnor hade också utsatts för misshandel och hot. En av hans tidigare sambos tvingades i över 20 år leva med skyddad indentitet sedan hon blivit misshandlad och flytt från honom. Och efter att han slagit sin förra fru dömdes han till tre månaders fängelse.

Även mot Maria blev våldsutbrott och misshandel allt vanligare. Under de värsta perioderna kunde han ge sig på henne sju av veckans tio dagar. Oftast då han hade druckit.  Hans favoritmetod var att hårt köra in fingrarna mellan hennes revben och han brukade också sparka henne och dunka hennes huvud i väggen.

 - Det kunde räcka med att jag sa eller gjorde något som inte passade honom eller att något hänt på hans jobb.

Han hade också sina favoritknep för att det inte skulle synas att han slagit henne. Han anpassade misshandeln efter väderleken. Var det varmt och Maria hade shorts såg han till att sparkarna träffade längst upp på låren för att dölja blåmärkena. Bar hon något kortärmad var det överarmarna som fick ta emot slagen. Men blåmärken hade hon nästan alltid. Ibland tvingades hon ta på sig scarf över skadorna efter hans styrptag.

Och dödshoten blev vardagsmat. ”Jag dödar Dig om Du försöker lämna mig”, kunde han väsa åt henne.

- Jag var livrädd för hans utbrott, säger Maria, som också tvingats fly med barnen och söka skydd hos Kvinnojouren.

Hon beskriver sitt liv som ett långt utdraget gisslandrama.

Men trots misshandel och hot sa hon ja när hennes man för snart tio år sedan ville att de skulle gifta sig.

-  Jag var ju ändå kär i honom och jag kämpade för att hans goda sidor skulle segra. Och för att hålla ihop familjen. Jag trodde  honom varje gång han, efter att ha misshandlat mig, gråtande gick ned på knä och bad om förlåtelse. ”Du vet ju hur mycket jag älskar Dig” brukade han säga.

Med kärlek i rösten berättar Maria om de fina stunderna då de tyckte om varandra och hade det bra. Hon minns också hans glädje och stolthet över de gemensamma barnen, pojken som i dag är 7 år och flickan som är 9.

Maria har också två barn från sitt tidigare äktenskap. En pojke på 22 år och en flicka på 20. Det är tankarna på barnen och hennes starka längtan efter att en dag få vara hos dem igen som hjälper henne att orka med den situation hon hamnat i. När hon talar om barnen tänds det små ljus i hennes ögon.

Men i nästa stund grumlas blicken igen och hennes röst blir spänd när berättelsen närmar sig den hemska händelsen på kvällen den 27 november 2006. Då kommer skräcken tillbaka.

De sista månaderna före tragedin var Marias man mer aggressiv och våldsam än någonsin. Han hade gått sjukskriven en längre tid och han drack alltmer. I två månader levde Maria i en ständig oro. Han attackerade henne nästan varje kväll.

En natt väckte han henne.

- Han var alldeles likblek och kallsvettig och sa att han just drömt att han slagit ihjäl mig, berättar Maria.

Bredvid honom i sängen hittade hon en hammare.

Det skräckscenariot förföljde henne sedan ända till det som hände en vecka senare.

Klockan är strax före 18 måndagen den 27 november 2006 då Maria är på väg hem. Hon har varit på ett så kallat nätverksmöte med socialmyndigheterna. Från bilen ringer hon hem till sin man. Hon hör genast att han är onykter. Hon blir nervös och befarar bråk. Det första hon gör när hon kommer hem är att ringa till en granne och bjuda in henne på kaffe. På så sätt hoppas hon kunna få sin man att hålla sig lugn. Men den här gången fungerar inte hennes vanliga strategi. Mannen är mycket uppretad och aggressiv över något och kommer rusande med en hammare och säger att han skall slå sönder inredningen i huset istället för att slå ihjäl henne.  När Maria protesterar kastar han hammaren så att den stryker tätt förbi hennes huvud. Hans utbrott förvärras sedan under kvällen då de blivit ensamma. Han jagar henne genom trädgården, slår ner henne, misshandlar henne och spottar henne i ansiktet.

- ”Jag skall döda Dig din djävul” väste han mot mig, berättar Maria, som sedan inte vågade klä av sig för natten utan tog på morgonrocken över kläderna och letade fram bilnycklarna för att vara beredd att fly med barnen.

En stund senare händer det som får Maria att helt förlora all verklighetsförankring.

Hennes man kommer in i sovrummet, sätter sig på sängen, vänder sig emot henne och säger: ” ”Du kommer inte att överleva natten!”

– Då var det något som exploderade i mitt huvud. Jag blev helt skräckslagen och visste inte vad jag gjorde, säger Maria.

Hon hamnade i ett chocktillstånd och minns bara hur hon rusade ut i köket och slet till sig ett par köksknivar. Hon säger att det var som om någon annan tagit över hennes handlande. Något okänt som styrde henne.

– Jag har inget minne av hur jag attackerar honom. Bara att jag plötsligt sitter där i sängen med knivarna i handen och ser hur min man ligger livlös och rosslar i en massa blod. Jag förstod ingenting.

Förtvivlad och rädd ringde Maria själv efter ambulans. Därefter rusar hon över till en granne och ber även henne slå larm. Men hennes man var då redan död efter ett att ha fått ett stort antal knivhugg.

I tingsrätten dömdes Maria till sex års fängelse för dråp eftersom omständigheterna ansågs som mycket förmildrande. Men domen skärptes i hovrätten och hon fick tio år för mord.

– Det är så grymt, säger Maria, som hela tiden hävdat att hon handlade i självförsvar.

Hon säger att hon nog ännu inte riktigt förstått att hennes man är död. Och att hon aldrig ville det.

– Det låter kanske konstigt, men jag älskade min man, säger hon.

Nu hoppas hon på nåd eller att hon skall bli frigiven efter halva tiden. En stor del av tiden i fängelset ägnar Maria åt att studera psykologi. Hon vill försöka förstå vad det var som hände i hennes huvud. Vad det var för okända krafter som gjorde att hon kunde döda sin man.

Inifrån fängelset för Maria också en envis kamp mot de sociala myndigheterna vars beslut gör det nästan omöjligt för henne att behålla kontakten med sina barn. Barnen får bara träffa sin mamma var sjätte vecka och tala med henne i telefonen var fjortonde dag. 

I Marias dagbok från fängelset samlas många frågetecken:

”Blir beklämd när jag tänker på alla varför! Hur tar barnen det? Har de något att prata med? Tror de att mamma bara övergivit dem? Hur känner de sig när de inte har sin mamma hos sig?”

- Det är mina barn som ger mig kraft! Jag längtar efter att få återförenas med dem.

Det är det sista jag hör Maria säga innan jag lämnar henne och lotsas ut genom de låsta dörrarna av en bastant fängelsevakt.

 

 

Tillbaka

 

Home