(Göteborgs-Posten Motor maj 2008)

 

 

Skrot eller kulturarv? Eller kanske både och.

Ett besök på den gamla torvmossen, Kyrkö Mosse, utanför småländska Ryd väcker blandade känslor. Här ligger landets enda museala bilskrot- en bilkyrkogård bevarad som ett kulturminne av rostiga och söndervittrade bilvrak från förra seklets början. Här har de gamla kärrorna från 20-, 30-, och 40-talen fått sin sista viloplats.  

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Björn Olsson

 

 

 

Här kan man se veteranbilsfantaster och amatörfotografer stå hänförda inför åsynen av en Volvo PV från 40-talet, en liten Austin A40 med över 50 år på nacken eller en lika gammal Morris Minor. Bland de flera hundra mossbelupna bilskeletten kan man också möta en och annan naturvän ilsket muttrande om miljöförstöring. Men en sak är säker. Den gamla bilkyrkogården på Kyrkö Mosse lämnar ingen oberörd.

Åke Danielsson hette mannen som redan 1934 slog sig ned på mossen, byggde sig ett enkelt litet hus med bara ett fönster och började bryta torv.  Där bodde han på 15 kvadratmeter med sin vita schäferhund och klarade sig bra utan både el och vatten.  När ryggen inte höll längre för den hårda torvbrytningen gav han sig istället, på 50-talet, in i skrotbranschen. Folk fick ställa ifrån sig sina gamla förbrukade trotjänare i Åkers torvmosse. Själv tog han hand om de användbara delarna och gjorde affärer. Åren gick och Åkes torvmosse översållades av bilar som gått sina sista mil och bara behövde en ”gravplats”.

De gamla bilvraken har sjunkit allt längre ned i mossen. Och allteftersom rosten tuggat sig in i plåten har de skiftat färg. Som kameleonter. Roströda, rostbruna, rostgröna… Vackert tycker många. Fruktansvärt säger andra. Men bilkyrkogården växte och rakt igenom gick väg 119 till Hässleholm. När en ny väg byggdes på 1960-talet för att ge plats åt modernare fartvidunder förvandlades den gamla landsvägen till en simpel skogsväg som gav ännu mer utrymme åt bilskroten.  

”Skrotbilar”, ”Schrottautos”,  ”Junk Heap” står det på en valhänt målad träskylt på grusparkeringen i mosskanten. Det skall inte råda inget tvivel om vad som döljer sig därinne. För efter en lång och segsliten kamp om bilskrotets vara eller inte vara i torvmossen har bilkyrkogården i Kyrkö Mosse blivit ett av Tingsryds kommuns mest besökta turistmål. Hit kommer uppemot 15000 besökare varje år för att titta på den mänskliga teknikens förgänglighet. Det är svenskar, danskar, tyskar, holländare… Ryktet om det märkliga friluftsmuseet har spridit sig långt utanför Smålands och Sveriges gränser.

Vi parkerar bilen och går till fots längs den smala vägen.

I dag är den inte större än en timmerväg och snart har buskar och sly tagit över. Snitslad med gamla bildäck leder vägen in i bilkyrkogården och som ett pärlband står de sammanfallande resterna av gamla farfarsbilar längs vägkanterna. VW-bussar, Amazoner, Fordar, Mercor, Oplar och en och annan till oigenkännlighet nedbruten amerikanare. Här och var växer en grönskande buske upp ur ett bagageutrymme,  nedfallna löv ligger som lapptäcken över trasiga bilsäten och i en gammal Saab kombi blir mossan på ratten till en naturens egen rattmuff.  Mitt på vägen står ett ensamt motorblock, under ett träd bakluckan till en avliden Folkasnurra och mot ett annat träd står en bildörr  parkerad. Det är som en konstinstallation eller ett  skådespel- en happening  i den karga myrskogen.

Det är de lite ”modernare” kärrorna som fått hedersplats ute på vägen. De som kommit dit sist, sedan den gamla väg 119  togs ur bruk. Vill man blicka ännu mer tillbaka i tiden får man kliva längre in i mossen. Där har de verkliga veteranerna fått sin fristad. Runda bulliga åk med ”flygspanarfönster” upp mot taket där bak. Bilar så gamla att knappt någon längre kommer ihåg vilka märken det var. Emblemen som berättade är för länge sedan borta. Stulna som souvenirer av entusiastiska och mindre nogräknade turister.

Den gamla bussen, som en gång trafikerade linje 130 mellan Älmhult och Ryd och som nu fått en lite upphöjd plats utanför Åke Danielssons verkstad är i alla fall en Scania. Och det sägs att busschauffören själv, någon gång på 70-talet, rattade sin kära linjebuss på dess färd till den sista vilan på bilkyrkogården.

 När Åke Danielsson, som numera är avliden, på ålderns höst lämnade sitt livsverk för att flytta till ett servicehem kom debatten igång om de gamla skrotbilarna i torvmossen. Vissa röster höjdes för att befria mossen från sina vrak, andra för att bevara bilkyrkogården åt eftervärlden.

Stämningarna för och emot speglas i den gästbok som lagts fram vid bilskroten.

”För mig är detta en helig plats! Låt bilkyrkogården leva för alltid”, skriver en besökare.

Och några Göteborgare instämmer: ”Vilken charmig plats!”

10-åriga Joakim från Skåne är lite mer avvaktande: ”Lite läskigt men ändå häftigt och coolt”, tycker han.

Men politikerna i Tingsryds kommun var till en början obevekliga. Skrotbilarna skulle bort. Man utdömde ett vite mot Åke om inte mossen sanerades. Man menade att gamla bilvrak inte var natursköna. Bara fula.

Av en annan uppfattning var dock chefen för Smålands Museum, Karl Johan Krantz.

- Gör bilkyrkogården till ett museum och ett monument över människors överlevnadsstrategier. Ett minne över den tid då Sverige teknifierades, uppmanade han.

Miljöpartisten och författaren Marianna Agetorp förde, med mer poetiska argument, en envis kamp för bilkyrkogårdens bevarande. Hon tycker skrot är vackert. Kanske var det också hon som till sist fick politikerna på andra tankar.

I boken ”Skrot” tillägnar hon de gamla bilvraken i Kyrkö Mosse sina dikter:

 

 ” Stumma bilvrak som körts till ro

Många mil som nått hållplats

Matta färger mot trädens stammar

Myrens ånga mot rostens leda.”

 

Glömda resor som hittat hem

mänskligt verk som stannat av

osynlig närvaro som ändå finns kvar

Rotande hjul i mossan

Övergivna platser för nattens väntan”

 

( ur ”Övergiven bilskrot" av Marianna Agetorp)

”Jag rullar inte längre

Ingen samtalar längre

inom mina väggar

En aning upphöjd svävar jag

Och väntar tåligt på min chaufför”

(”Blå buss” av Marianna Agetorp)

 

I ett upprört brev till beslutsfattarna i Tingsryd tog hon till hårdare ord:

”Sagobilarna utanför Ryd har länge stått gömda och glömda men nu vill de få uppmärksamhet. De får under inga omständigheter forslas bort från sin kyrkogård. Det vore skändning!”

Och kommunpolitikerna vände. Bilskroten fick ett formellt bygglov i 49 år och kommer att hållas öppen som ett dokumentärt museum fram till år 2050. Därefter skall ett nytt beslut fattas.

Åke skulle ha gillat läget.

- Hans sista önskan var att bilskroten skulle räddas, säger Åkes nu 90-årige bror Erik, som följer med GP Motor ut till mossen.

Hans ögon tåras och rösten spricker då han full av minnen och känslor betraktar de historiska gamla skrotbilar och sin brors enkla hem på torvmossen.

Marianna Agetorp får då och då ge sig ut på mossen för att guida turister. Bilkyrkogården har blivit en kultplats.

- Det här är kulturhistoria. Vi måste spara lite rester för att kunna minnas hur det var en gång. Det är också viktigt att visa hur lång tid det tar för naturen att bryta ned och ta tillbaka. Bilkyrkogården är ett levande dokument över vårt konsumtionssamhälle, säger hon.

 

Tillbaka

Home