(Allas april 2008)

 

 

 

Att förlora en nära anhörig är svårt nog. Att förlora en hel familj och dessutom bli oskyldigt anklagad för att ha dödat sin fru är en ofattbar tragedi. Men så obegripligt hårt drabbades Leif från Halmstad.

 

Text och foto: Stefan Lundberg

 

 

 

 

Leifs son, sonhustru och barnbarn omkom i tsunamin och då Leif, tillsammans med sin fru Joy, var på väg till Thailand för att söka efter dem dog hustrun i hans armar. En läkarmiss gjorde att Leif anhölls misstänkt för dödsmisshandel. På en kall brits i en cell fick han bearbeta sin sorg.

 

I dag har Leif börjat ett nytt liv i Thailand. Tillsammans med sin nya hustru, Weena, driver han en svensk restaurang på ön Phuket.

Vi sitter och pratar i lobbyn till Boomerang Inn, ett av många turisthotell i Patong Beach.  En stor fläkt blåster sval luft på oss men skänker inte mycket lindring i den nästan 40 gradiga hettan.  På gatan utanför ropar försäljare och tuk-tukförare ut sina erbjudande till förbipasserande turister. Några kvarter därifrån har Leif sin restaurang. Han har döpt den till Three Hearts efter ölet med samma namn från hans hemstad Halmstad. I dag skall han stå i köket och rulla köttbullar och göra äkta svensk potatismos- en av specialiteterna på Three Hearts.

Leif berättar om hur hans liv förändrades för drygt tre år sedan, julhelgen 2004. Det var då den fruktansvärda flodvågen vräkte sig in över stränderna i Sydostasien och tog närmare 300 000 människors liv. Leifs son och sonhustru, båda 36 år, och 2-åriga Noah hade några dagar tidigare rest till Khao Lak för att få uppleva en annorlunda jul.

Hemma i Halmstad hade Leif Persson, 59, och hans thailändska hustru Joy, 47 firat en traditionell svensk jul.

Precis som så många andra vaknade de upp på annandagens morgon till nyheterna om Tsunami-katastrofen. Oron och ångesten slog till som ett knytnävsslag i magen.

- Klockan var omkring 10 då jag steg upp och slog på TV:n som var inställd på BBC:s nyhetskanal. Där rapporterade man om en stor kartastrof. En tsunami. Jag visste inte vad det var, men min thailändska fru anade genast oråd och ganska snart hade vi klart för oss vad som hänt, berättar Leif, som genast försökte ringa till sin svärdotters mobiltelefon.

 Han visste att hans son brukade stänga av sin telefon för att få vara ifred när han var ledig. När en uppriven dansk mansröst svarade ökade förstås oron. Hade flodvågen tagit hela familjen och någon annan hittat deras mobiltelefon?

- Men in i det längsta hoppades vi att de haft tur och kanske givit sig ut på elefantsafari upp i bergen och klarat sig undan, säger Leif.

Under de närmaste dagarna tog han kontakt med alla tänkbara myndigheter, både i Sverige och i Thailand, utan att få några besked. Och från sonen och hans familj kom inga livstecken.

- Jag var i ett chocktillstånd. Ovissheten var frustrerande, säger Leif.

 Minutiöst följde han all rapportering i radio, TV och tidningar där uppgifterna om antalet döda och saknade steg hela tiden. När sedan bilderna från förödelsen började kablas ut tvingades Leif inse att det inte längre fanns något hopp. Han förstod att något fruktansvärt hänt. Ett mms- meddelande på juldagen var det sista han hörde från familjen. Det var en julhälsning och en bild på lille Noah framför familjens bungalow, vacker belägen på stranden i Khao Lak.

- Den hälsningen har jag sparat på en CD. Jag tar fram det ibland och tittar på min sonson, säger Leif och för första gången kan man höra att hans röst brister en aning. Och man kan skönja sorgen i hans ögon.

I tidningarna publicerades efterlysningar och bilder på saknade svenskar. Leif och hans familj gjorde på samma sätt. Det resulterade i ett falskt tips om att lille Noah varit synlig på ett fältsjukhus i Khao Lak.

Leif tog uppgifterna på allvar.

-Jag mådde jättedåligt och tvingades ta hjälp av den krisjour som upprättats för att ta hand om drabbade anhöriga, säger Leif.

 Men han bestämde sig ändå för att åka ned till Thailand och söka efter sin saknade familj.

- Om de inte längre levde så ville jag i alla fall göra allt för att få hem dem. Och jag skulle söka igenom vartendas sjukhus efter lille Noah.

Vad han inte visste var att han skulle drabbas av ännu ett trauma och att den planerade resan skulle få ett brutalt slut.

En vecka efter Tsunami-katastrofen satte sig Leif och Joy i bilen för att köra till Kastrup och därifrån ta flyget till Thailand. Tankarna snurrade kaotiskt i Leifs huvud. Hopp och förtvivlan om vartannat. Och under resan stod han i telefonkontakt med sin präst, som varit hans stöd i krisen.

Halvvägs till Malmö, strax utanför Landskrona, hände plötsligt något med Joy. Hon sa att hon inte mådde bra och hon kröp över till baksätet för att lägga sig och vila. Leif blev lite orolig, men körde vidare.

- Efter en stund hörde jag hur Joy hostade till. Jag försökte prata med henne, men fick inget svar, säger Leif.

På en parkeringsplats i Malmö stannade han bilen för att titta till sin fru. Då låg hon livlös i baksätet. I ett chocktillstånd lade Leif sin fru i framstupa läge och larmade ambulans. I ilfart fördes Joy till sjukhus.

- Jag förstod inte riktigt att hon nog redan var död då, säger Leif, som på sjukhuset omedelbart togs omhand av en psykolog medan läkarna försökte rädda hans hustru.

Leif befann sig som i en mardröm då polisen en stund senare rusade in på sjukhuset och bryskt talade om för honom att hans fru inte längre var vid liv och att han var gripen misstänkt för att orsakat hennes död.

- En läkare hade gjort felbedömningen att Joy varit död i flera timmar, redan innan vi körde hemifrån. Jag anklagades för att ha misshandlat henne till döds, lagt henne i bilen och kört till Malmö, berättar Leif.

En kvinnlig jouråklagare anhöll Leif som misstänkt för misshandel och vållande till annans död. Hennes teori var att Leif först slagit ihjäl sin hustru och sedan planerat att lämna henne i bilen medan han själv flydde utomlands.

Själv kan Leif fortfarande inte förstå hur någon kan tro att han mitt i all sin stora sorg och oro kallblodigt skulle kunnat planera ett sådant dåd.

Han placerades i en cell på polishuset. På en hård och kall brits fick han börja bearbeta sin sorg. Han hölls isolerad och fick inte ringa sin dotter och inte sin präst. Han var totalt ensam och utlämnad  med sin smärta. I två dygn hölls han inspärrad innan läkarens misstag upptäcktes.

- Under dessa två dygn virvlade tankarna runt i mitt huvud och jag tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv, säger Leif.

Obduktionen av hans hustru visade att hon avlidit av sjukdom. Stora kroppspulsådern hade brustit och hon drabbades av en inre blödning. Polis och åklagare insåg sitt fruktansvärda misstag och senare fick Leif också upprättelse, i form av ekonomisk ersättning.

Efter att ha släpps ur häktet hade Leif  nu två familjer att sörja. Hans hustru skulle begravas och hennes familj i Thailand måste underrättas. Och oron över sonen och hans familjs öde fortsatte. Men resan till Thailand fick skjutas upp.

I slutet av februari hade Leif fortfarande inte hört något om sonens familj. Då bestämde han sig för att resa ensam till Thailand för att på egen hand söka efter de saknade.

- Jag kände att jag bara måste få komma dit. För att få se med egna ögon det som hänt och få ta tag i min sorg, säger Leif.

Bara ett par dagar innan han gav sig iväg kom beskedet att hans sonhustru påträffats och identifierats. Ledtråden blev hennes mycket speciella vigselring.

Med sig på planet ner till Thailand hade Leif stoftet efter sin hustru. Urnan skulle han föra till ett tempel i hennes hemby där en ceremoni skulle hållas.

 Några dagar senare var han på plats i Khao Lak, på stranden där den bungalow en gång stått som sonen och hans familj bott i.

- Förödelsen var ofattbar, säger Leif och visar bilder på de förvridna rester av kraftig armerad betong som familjens bungalow var byggd av.

Den 12 meter höga flodvågen utplånade allt. Dag efter dag gick Leif omkring i spillrorna och sökte efter spår som skulle kunna hjälpa honom att hitta sina kära. Och varje dag tände han ett ljus på stranden för de saknade.

Leif lovordar också allt det stöd och den hjälp  han fick av personalen från Räddningsverket, polisen och Röda korset, som enligt honom fick orättvis kritik i den svenska pressen.

Så en kväll ringde polisen. Nu hade också Leifs son hittats och identifierats.

- Jag kan inte beskriva de känslor som då for igenom mig. Det var en oerhörd lättnad. Äntligen skulle han få komma hem, säger Leif, som i två dagar deltog i ceremonier för sina förlorade anhöriga. Först för sin hustru Joy i hennes hemby. Dagen därpå på flygplatsen i Phuket för sin son.

I hopp om att i alla fall finna sitt barnbarn vid liv fortsatte Leif sökandet. Men lille Noah har ännu inte påträffats. Han är en av tio svenska barn som fortfarande saknas efter tsunamin.

- I början kunde jag inte se en pojke i Noahs ålder innan jag började gråta. I dag är jag starkare. Men fortfarande kommer tårarna ibland när jag ser pojkar så gamla som Noah skulle ha varit i dag, säger Leif.

Det blev många resor till Thailand för Leif efter tsunamin. Till sist blev han kvar. Han blev förälskad i det thailändska folket och deras självuppoffrande hjälpsamhet. Och i Patong träffade han sin nya hustru Weena.

- Weena har varit mitt starka stöd. Man kan säga att hon blev min räddning, säger Leif.

Tillsammans driver de båda nu svensk-restaurangen Three Hearts. Dit kommer inte bara svenskar utan även danskar, norrmän och finnar för att, som omväxling till den heta thai-maten, få äta lite husmanskost hemifrån. Köttbullar, pannbiff, falukorv och potatismos med lingon. Och för att titta på TV. Leif och Weenas restaurang är Phukets enda med svenska TV-sändningar. När Allas kommer på besök lockar man med Vasaloppet.

Drygt tre år har gått sedan tsunamin. Det är två år sedan Leif flyttade till Thailand för gott och han är säker på att han aldrig kommer att återvända till Sverige.

- Jag stannar här. Jag vill ge någonting tillbaka till thailändarna som betytt så mycket för alla oss som drabbades. Och så vill jag vara där Noah är. För någonstans härnere finns han. Det är bara så..

Tillbaka

Home