(Allas april 2008)

 

 

Varför finns det inga svenska deckare som skildrar livet i en domstol? Det frågade sig domaren Tove Klackenberg innan hon bestämde sig för att ta saken i egna händer. På sex år har hon skrivit tre kriminalromaner och för en av dem har hon fått pris av Svenska Deckarakademien.

 

Text och Foto:

Stefan Lundberg

 

 

I dag är Tove Klackenberg rådman vid Värmlands tingsrätt och hennes liv handlar mycket om brott. På dagarna sitter hon i domstolen och dömer folk som begått brott. På fritiden skriver hon om brott. I sin nya skrivarstuga i en liten bergsby på Cypern har hon just påbörjat sin fjärde deckare om den vackra och smarta juristen Svea Lundström Duval. En kvinna med skinn på näsan, som, precis som hon själv, gjort karriär både som åklagare och försvarare.

 Vintern är i antågande och Stora Torget i Karlstad har fått ett skal av frost när jag är på väg upp mot stadens nästan 150 år gamla rådhus. Där, innanför den vackra fasaden och de bastanta ekportarna, arbetar Tove Klackenberg.

Hon möter mig i receptionen på bottenvåningen, fixar två muggar automatkaffe på vägen och lotsar mig in i sitt rådmansrum.

 Det som genast slår mig är att hon knappast motsvarar den gängse bilden av en svensk domare. Snarare är det deckarförfattaren Tove Klackenberg jag ser framför mig. Men så har hennes väg till domarpodiet också varit både krokig och brokig. Ett porträtt på väggen ovanför hennes skrivbord vittnar om att hon är en kvinna som är van att gå sina egna vägar. Det är en svart-vit bild av en fjällko och även om det inte är någon av hennes egna kor så levde hon i sexton år bondeliv på en liten gård i Värmlandsskogarna med kor, grisar, getter och ankor.

Redan i tonåren beslöt sig Tove för att revoltera mot högborgerligheten i det förnäma Saltsjöbaden utanför Stockholm där hon växte upp. Med en pappa som var civilekonom och  statstjänsteman bestämde hon sig  för att flytta till brukssamhället Gustavsberg och bli fabriksarbetare.

- Jag skulle proletarisera mig och det tog lång tid innan jag ens ville prata om att jag bott i Saltsjöbaden, säger Tove.

Det skulle bli nästan tio år på fabriksgolvet, om än de sista åren som tjänsteman. Så småningom tröttnade hon dock på fabrikslivet och vid 30 års ålder återupptog hon de så tidigt avbrutna studierna. Mest av en slump blev det juridik och när universitetsåren var över var det dags för nästa uppbrott. Den här gången tillsammans med sin man Henry, som hon träffat på fabriken.  I byn Stöpafors norr om värmländska Sunne, 40 mil från Stockholm, köpte paret en liten gård vid en av de vackra Fryken-sjöarna.De skulle leva lantliv nära naturen.

   - Vi gjorde allt det där man drömt om och vi provade alla djur man kan tänka sig. Utom åsna för då sa min man stopp, säger Tove. Hon kombinerade livet som bondmora med sina första lärospån på åklagarmyndigheten och tingsrätten i Sunne. Henry fick stå för marktjänsten hemma på gården. För att kunna stanna kvar i bygden startade Tove sedan eget. Det blev Stöpafors juridiska byrå, den första och sannolikt också den enda advokatbyrån någonsin i den lilla glesbygdsbyn.

Det var också under tiden som advokat, när barnen vuxit upp, som Tove fick tid att förverkliga sina länge närda författarambitioner. Under en period pendlade hon mellan sin värmländska gård och Stockholm där hon gick på skrivarkurs.

- Jag har alltid haft lust att skriva och sedan min tidiga ungdom har jag slukat deckare på löpande band.

Men det blev några manus för skrivbordslådan innan något förlag nappade. Hennes böcker har en samhällskskritisk ton och i den första deckaren,”Påtaglig risk att skada”, som kom ut 2002, tar hon upp en del problem inom socialtjänsten. Svea Lundström Duval, som då är åklagare, blir engagerad i ett fall med två små barn som hittas döda i en garderob.  För den boken fick hon Svenska Deckarakademiens debutantpris.

För Tove är det skildringen av själva domstolsprocessen som är det viktigaste. Till skillnad från bland annat USA, där deckarförfattare ofta beskriver just domstolsarbetet, finns det mycket få sådana skildringar i svensk kriminallitteratur.

- Jag har länge irriterat mig på att svenska deckarförfattare alltid så ingående berättar om  polisarbetet men nästan aldrig om det som sker i domstolen. Och när det någon gång händer så blir det mesta fel, säger Tove.

Så det var inte mycket annat att göra än att börjas skriva själv, resonerade hon. Hennes böcker skulle kunna betecknas som en slags svenska rättegångsthrillers.

Kanske är det just hennes yrkesmässiga kontakt med den brutala verkligheten som gör att hon i sina deckare inte heller besparar läsarna några smärtsamma detaljer. I den senaste boken, ”Inlåst” förekommer en nästan outhärdlig misshandelsscen där den höggravida Svea blir nedsparkad och slagen sönder och samman av ett ungdomsgäng. Overkligt och överdrivet, tycker kanske läsaren. Men det tycker inte författaren.

- Det jag skildrar är en rå, men ordinär, misshandel, säger Tove. Och hon vet vad hon talar om. Hon menar att det är hon, som i sin domarroll ser verkligheten som den är medan folk i gemen lever instängda i en bubbla, skyddade från allt elände som sker runt omkring.

- Men kanske är jag lite yrkesskadad, tilllägger hon.

I sitt arbete som domare har hon förstås en aldrig sinande källa att ösa ur för sitt författarskap  men hon betonar att hon inte beskriver autentiska fall från domstolen i sina böcker.

- Däremot skriver jag gärna av mig känslor och intryck som jag får i mitt arbete. Och miljöer och personer i min omgivning händer det förstås också att jag använder, säger hon.

I rummet intill Toves i rådhuset sitter till exempel en rådman som fått låna ut sina egenskaper till en flitigt förekommande domare i hennes deckare.

- När jag skrev min senaste bok fick han läsa manus och godkänna min beskrivning. Och han verkar inte missnöjd, säger Tove.

För tre år sedan kom hennes andra deckare, ”Självtäkt”, som utspelar sig i Härjedalen och tar upp den bittra striden mellan samebyarna och traktens markägare. Åklagaren Svea Lundström Duval får ta sig an en serie dramatiska händelser, sabotage och olycksfall, som drabbar de inblandade. Att hon fick stoff till den boken kan hon tacka sin tid som bonde för. Idén kom till henne då hon reste till Härjedalen för att köpa en fjällko.

I årets bok, ”Inlåst”, skriver hon om ett mystiskt dödsfall på ett behandlingshem för ungdomar. Och plötsligt har Svea Lundström Duval bytt sida och blivit försvarare istället för åklagare. Precis som Tove Klackenberg har varit både åklagare och advokat, sedan åklagare igen och slutligen domare. Men där slutare också likheterna med Svea, som egentligen skapades som en motpol till Tove själv.

- Svea är en extrem person. Fyrkantig och distanserad precis som man förväntar sig att en jurist skall vara Det försöker jag undvika, säger Tove, som istället vill visa att det finns en människa innanför domarkavajen.

För Tove Klackenberg har livet alltid gått i tvära kast. Innan hon hamnade i det pampiga rådhuset vid torget i Karlstad hann hon också med att tjänstgöra både i hovrätten i Göteborg och som rådman i Sunne.

Bondelivet har hon numera lämnat bakom sig för ett mer urbaniserat boende i en takvåning mitt i stan med bara fem minuters promenad till jobbet.

- Vi kände att vi var färdiga med vårt gröna vågen-projekt, säger hon.

Nu är gården såld liksom djuren. Men kobilden på väggen, som hon  fått av några arbetskamrater som tyckte att den passade henne, kan kanske få henne att drömma sig tillbaka ibland.

Efter tre böcker har Tove Klackenberg bestämt sig för att satsa lite mer på sitt författarskap. Domstolsverket har lovat henne en tjänst som innebär att hon kan ta ledigt för att skriva deckare en tredjedel av året.

När vi träffas förbereder hon just en månads författarledigt. Gården i Värmlandsskogarna har bytts ut mot ett gammalt hus i en bergsby på Cypern. Dit skall hon fly ibland för att skriva på sina böcker.  

Den fjärde deckaren är på väg. Och den här gången, avslöjar hon, kommer intrigen att i ännu högre grad utspela sig inom en domstol.

Kommer det kanske att dyka upp ett lik i själva domstolen?

- Vi får se, svarar Tove hemlighetsfullt.

Det ryktas också att Svea skall ”pensioneras” och att någon annan av böckernas personer skall axla hennes mantel. Men svaret lär dröja. Den nya boken kommer inte ut förrän någon gång under 2009.

Innan dess återstår många mödosamma skrivtimmar. Både i huset på Cypern och i takvåningen hemma i Karlstad.

Att sitta vid skrivmaskinen är inget som Tove Klackenberg tycker är särskilt lustfyllt. Hon våndas och sliter med sina texter.

- Nej det roligaste är att tänka ut saker och hitta på intrigerna, säger hon.

Sitta förresten. Den svenska domarkårens egen deckardrottning avslöjar att hon inte sitter och skriver utan ligger i sängen och författar sina kriminalromaner.

 

FAKTA

Tove Klackenberg

Yrke: Författare och rådman

Ålder: 51 år

Bor: I takvåning mitt i Karlstad

Familj: Maken Henry, fyra vuxna barn (tre söner och en dotter) och hunden Isak (en bouvier des Flandes )

Läser just nu: Jenny Diski (främling på tåg)

Citat: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok” (Tage Danielsson)

Produktion: Påtaglig risk att skada (2002)

                    Självtäkt (2004)

                    Inlåst (2007)

 

Tillbaka

 

Home