(Allas mars 2008)

 

 

 

 

 

Susanne tröttnade på att alla andra skulle bestämma över hennes liv. Hon föddes med en svår synskada och fick kämpa för att gå sin egen väg. I dag är hon helt blind och har gjort till sin livsuppgift att få andra människor att må bra. Kunderna strömmar till hennes lilla spa i småländska Grimslöv.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Katrin Svensson

 

Efter flera mil på smala krokiga vägar genom det mörkaste av Småland kommer vi fram till familjens Arnessons villa på Fereboavägen i Grimslöv ett par mil söder om Växjö. Där bor Susanne med sin ungdomskärlek Stefan och parets tre döttrar Evelina 22 Emmy 20 och Ellinor 16 år.

Stefans snickarverkstad har fått byta skepnad och blivit ett spa. Det heter Naturliga Rum och hit kommer Susannes kunder resande från stora delar av Småland för att få njuta av hennes omvårdnad med massage, bastu och bubbelbad.

- Eftersom jag inte ser utan alltid måste använda mina händer så har händerna blivit mina ögon- varma och känsliga. Jag tror att folk känner det och blir lugna och avslappnade när dom blir omhändertagna av mig, säger Susanne. Hon tycker att hon själv blir harmonisk och avspänd i sitt spa som är som en oas med porlande vatten, meditativ musik och levande ljus.

Men det har funnits en svårare och tuffare tid för den sprudlande glada småländskan med sitt klingande skratt.

 Susanne Arnesson, 43, föddes med den obotliga ögonsjukdomen Rethinitis Pigmentosa, som orsakar pigmentfläckar på näthinnan och till sist leder till total blindhet. Hon var  bara ett år då det stod klart att hon förr eller senare skulle förlora synen. Men ingen visste när. Därför fick Susanne tidigt börja planera för ett liv i mörker. Hon var en envis flicka som visste vad hon ville och som ville bestämma själv. Hon vägrade att låta andra människor tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.

- Folk omkring mig  tyckte att den bekvämaste lösningen skulle vara att låta mig bli förtidspensionär. Men det var något som jag själv absolut inte ville. Jag ville vara som alla andra och jag fick verkligen kämpa för att hävda mig och bevisa att jag dög, säger Susanne.

Hon hade en jobbig ungdom. Det ständiga kravet på att lyckas pressade henne så hårt att hon drabbades av ätstörningar.

 -  Psykologerna började söka efter orsaker och menade att min sjukdom berodde på relationsproblem i familjen. Men det var bara struntprat. Jag kände mig bara så väldigt ensam och motarbetad och var så trött på att hela tiden behöva vara så himla duktig.

Susannes synskada gjorde sig tidigt påmind. Hon beskriver sin syn i tonårsåldern som att titta genom ett kikarsikte. Hon kunde bara se i ett smalt fält rakt fram och hade inget sidoseende och inget mörkerseende. Ändå lyckades hon slippa undan den beryktade blindskolan i Tomteboda utanför Stockholm där de flesta synskadade barn placerades på den tiden.

Susanne fick gå i vanlig skola hemma i Grimslöv. Och precis som alla andra tonårsflickor hade hon förstås yrkesdrömmar.

-  Jag ville jobba med barn och bli förskollärare eller lärare, säger hon.

Men hennes drömmar passade inte in i mönstret för vad omgivningen tyckte lämpade sig för en ung flicka på väg att bli blind. Reaktionerna var starka. ”Hur skulle det gå?” Och ”vem skulle våga lämna sina barn i händerna på någon som när som helst kunde förlora sin syn?”

- Att jag var duktig på att spela, sjunga och underhålla och var en resurs på det sättet var det ingen som tog hänsyn till.

Susanne var väl förberedd när den elakartade ögonsjukdomen slog till på allvar. Hon var 20 år när den sista lilla skärvan av synen försvann. Men hon lät sig inte stoppas i sina framtidsplaner. Och vid sin sida som ett tryggt stöd hade hon Stefan. Susanne var inte mer än 17 år och Stefan 20 då de båda träffades en pingsthelg i början av 80-talet på danspalatset Strandpärlan i grannbyn Torne. Det sa genast klick.

- Jag minns att Stefan klottrade ned mitt telefonnummer på foliet till en kexchocklad och jag tänkte att han inte skulle kunna läsa det och därför säkert inte höra av sig, berättar Susanne.

Men redan nästa dag kom Stefan och hämtade henne i sin pappas Peugeot med rattväxel. Och bara en kort tid därefter skaffade de båda lägenhet och flyttade ihop.

- Det betydde mycket för mig att Stefan och jag fann varandra. Jag fick mitt självförtroende tillbaka.

Bröllopet stod den 24 september 1988 i Skatelövs kyrka. Och glädjen var dubbel. För samtidigt döpte Susanne och Stefan sin dotter Emmy. Och bröllopsfesten i Grimslöv var inte heller dålig, med Charlott Pirelli som sångerska till dansmusiken.

Vi sitter i Susannes Naturliga Rum och hör henne berätta samtidigt som vi låter oss omslutas av den behagligt lugna atmosfären. Inredningen i björk- och ekpanel och väggarnas varma milda färger. Allt smakfullt utvalt och format av Susanne själv. Och från relaxavdelningen strömmar rogivande flöjtmusik.

- Jag är väldigt fascinerad av färg och form och mycket noga med nyanser. Jag skulle aldrig få för mig att välja färger som inte stämmer ihop, säger hon något förvånande.

Men hur kan någon som inte ser uppfatta färger?

- Jag kan inte förklara hur, men jag känner färgerna. De olika nyanserna påverkar på något sätt harmonin i kroppen, säger hon.

Lärarhögskolan klarade Susanne med bravur och hon fick jobb, först på dagis hemma i Grimslöv och sedan, när synen svek henne, som lärare och musikansvarig på byns skola.

- Det var lättare att som synskadad arbeta med lite äldre barn, säger hon.

Hennes musikaliska begåvning var en tillgång.  Både i arbetet med barnen och på fritiden.  Hon var inte mer än 12 år då hon tillsammans med sin ett år äldre syssling Maria, hennes pappa och god vän till honom startade dansbandet Tipz. Kvartetten kuskade runt i bygden och spelade på fester och danstillställningar.

- Vi hade jättekul och blev väldigt populära. Jag minns när vi åkte till Ellos i Borås och köpte häftiga scenkläder med röda hattar och accessoarer.

Den lilla synskadade flickan blev plötsligt lite häftig bland kompisarna.

Susanne är fortfarande en mångsidig musiker med både sång och flera instrument på  repertoaren. Hon spelar gitarr, synt och elbas.

Och ännu händer det att hon blir anlitad som underhållare och får ställa upp för att sjunga och spela vid festliga tillfällen.

- Men numera är det mest i undantagsfall. Jag tröttnade på att alltid vara den som alltid skulle  underhålla och roa folk, säger hon.

Efter några år som lärare upptäckte Susanne också att hon ville något annan med sitt liv. Hennes intresse för hälsa och en sund livsstil tog överhand. Hon ville ta hand om människor och få dem att må bra. Därför hoppade hon av lärarjobbet och efter en mellanperiod på ett företag som sålde handikapphjälpmedel utbildade hon sig till massageterapeut, beröringspedagog och taktil massör.

- Jag kände att jag kunde hjälpa människor att finna harmoni och lugn i både kropp och själ, säger Susanne.

Nyligen invigde hon sitt minispa där hon kan erbjuda allt från taktil stimulering, en fjäderlätt avslappnande beröringsmassage, hot stone massage med väldoftande aromaoljor och varma lavastenar och lyxig chockladmassage med kakaoolja. Till det kan man få njuta en stund i bastun  och kanske  krypa ned i det 38-gradiga vattnet i det masserande bubbelbadet, omgiven av levande ljus och avslappnande musik. Den som föredrar ett bad utomhus kan välja det bubblande jättebadkaret med plats för åtta personer ute i trädgården. Ett populärt inslag när Susanne arrangerar sina upplevelsekvällar för bröllopsdagar, möhippor och mindre tillställningar.

- Då ordnar jag lite gott att äta, man kan få njuta en stund i bubbelbadet och om man vill kan jag sjunga och spela lite.

Efteråt kan man botanisera bland vackra damunderkläder och smycken i  den lilla butiken i anslutning till spaanläggningen.

I sitt spa behöver Susanne inga hjälpmedel. Trots synskadan rör hon sig smidigt över ekparketten ute i receptionen och över relaxavdelningens brunschatterade klinkersgolv. Den mjukt svängda receptionsdisken är utformad så att hon lätt skall kunna följa den och istället för vanliga dörrar, som står på glänt och blir en fara har Susanne valt att sätta skjutdörrar mellan rummen.

I butiken händer det däremot att hon får ta tekniken till hjälp. Visserligen är Susanne  en hejare på att bestämma storlekar åt sina kunder. Hon måttar snabbt med händerna, och plockar sedan fram en BH i rätt storlek.

Men för att läsa av prislapparna och bestämma plaggens färg och modell använder hon en handscanner och en färgindikator som med syntetröster ger det besked hon behöver. I laptop-datorn som står på disken finns ett talprogram som berättar vad det står på skärmen och läser upp inkommande mail. På samma sätt får hon av sin talande mobiltelefon veta vem som ringt och vilka SMS hon fått.

Ingenting tycks omöjligt för Susanne. Och ingen kan undgå att ryckas med av hennes sprudlande livsglädje.

Någon har beskrivit henne som en blandning av Lill-Babs och Ingvar Kamprad. Positiv, glad och musikalisk som Lill-Babs. Kreativ, målmedveten och smart som Ingvar Kamprad.

 

Tillbaka

 

Home