(Veckorevyn febr.2008)

 

 

Med bruten rygg och svåra inre skador kämpade 17-åriga Andrea för sitt liv. Den kraschade bilen hade fattat eld och hon var fångad i en dödsfälla!

För VR berättar hon själv om räddningen och den svåra vägen tillbaka till livet.

 

Text: Stefan Lundberg

Foto: Niklas Henrikczon

 

 

”Jag minns tydligt den fruktansvärda smällen, hur det började brinna och hur eldslågorna slog upp medan jag förtvivlat försökte ta mig ut. Men bildörrarna gick inte att öppna. Jag var fast i eldhavet. Då förlorade jag medvetandet.

Det var i mitten av juli, några veckor av sommarlovet hade redan gått, och vi var sex kamrater som bestämde oss för att ta vara på det tillfälligt fina vädret och ge oss ut och tälta. Vi åkte till en liten badplats ett par mil hemifrån. Där umgicks vi och hade det mysigt på kvällen och det bestämdes att jag på morgonen skulle få åka med två av killarna hem.  Jag sommarjobbade på ett litet pensionat i byn och skulle börja arbeta klockan 9 nästa morgon.

Strax efter åtta satte vi oss i bilen och körde hemåt. Nu efteråt är jag tacksam för att jag var noga med att ta på säkerhetsbältet. Det gick fort på dom smala slingriga vägarna, men jag var ändå inte speciellt rädd. Jag kände ingen av de båda andra i bilen men killen som körde var 22 år och jag tänkte att han vet väl vad han gör. Det kanske är dumt av mig, men jag har en egenhet att alltid lita på föraren när jag åker bil. Vi var trötta allihop, det var lite svag musik på i bilen och han som åkte i passagerarsätet där fram hade somnat. Och så de där fåniga tankarna att varför skulle något hända just mig.

Jag satt mest och tänkte på att jag några dagar senare skulle resa på badsemester till Kroatien med min familj.

Allt var ganska lugnt tills vi var på väg in i Unnaryd, byn där jag bor, och närmade oss den ökända skarpa kurvan precis vid infarten till samhället. Farten var väldigt hög och när vi körde in i kurvan var det precis som om föraren tog fel på bromsen och gaspedalen och ökade hastigheten istället för att sakta ned. Jag minns att jag tänkte: Det här kommer aldrig att gå! Instinktivt förde jag upp ena armen framför ansiktet för att skydda huvudet. Sekunderna senare for bilen i hög fart in i en trädgård, över gräsmattan och kraschade med våldsam kraft rakt in i  husväggen. Sedan blev allt tyst!

Allting gick så fort och efteråt var jag fortfarande vid medvetande och kände ingenting. Jag hade inte ont och det kom inget blod. Jag trodde jag hade klarat mig helt oskadd och ville bara hem och göra mig i ordning för jobbet. Först långt senare skulle det stå klart för mig hur svårt skadad jag egentligen var. Ryggen var bruten. En kota var krossad och en hade gått av. Och jag hade också svåra inre skador. Dessutom bröt jag armen när jag höll upp den som skydd.

De båda i framsätet satt orörliga och reagerade inte när jag tog på dem. Ingen sa någonting Jag visste inte om de levde.

Samtidigt som jag upptäckte att bilen hade börjat brinna och jag såg lågorna slå upp från motorn fick jag se folk komma springande. Någon hade en brandsläckare i handen. Räddningen var på väg. Då förlorade jag medvetandet.

När jag vaknade upp igen låg jag på gräsmattan utanför den brinnande bilen. Jag hörde röster och det var en massa folk omkring mig som frågade saker. Och så minns jag att jag såg min mamma och min moster stå över mig med förtvivlade blickar.

Nästa minnesbild är när jag ett par dagar senare vaknade upp efter att ha opererats på lasarettet i Lund. Operationen gjordes fredagen den 13:e men trots otursdagen lyckades läkarna reparerade min brutna rygg. Nu har jag åtta titanskruvar och två stålplåtar i kroppen för resten av livet.

 När jag vaknade på sjukhuset efter operationen var mamma hos mig. Jag låg fortfarande i respirator och kunde inte prata, men jag vet att jag var rädd och att jag skrev på en lapp till mamma den första frågan som dök upp i mitt huvud: ”Är jag förlamad nu?” Det var jag inte och när jag fick det beskedet kom tårarna. Då ville jag bara därifrån så fort som möjligt.

Men det skulle ta sex veckor innan jag fick lämna sjukhuset. Det blev en lång rehabilitering. Jag fick lära mig att gå igen. Med gåstol. Och det tog tid. När jag för första gången steg upp ur sängen orkade jag bara ta ett steg innan jag föll ihop.

Efter operationen i Lund kom jag tillbaka till sjukhuset i Halmstad där jag tidigare hade opererats för mina inre skador. Och det var först när läkarna efter några dagar kom och satte på mig en stödkorsett, som jag insåg hela vidden av allt jag gått igenom och hur svårt skadad jag blivit. Jag glömmer aldrig vad min läkare på sjukhuset i Halmstad sa när han såg röntgenbilderna på min brutna rygg:

 ”Andrea, Din rygg har gått av och ändå kan Du gå! Är det inte konstigt?”

Under den långa tiden på sjukhuset gick jag gång på gång i tankarna igenom det som hänt. Jag tänkte på olyckan och undrade hur det hade gått med mina två kamrater. Många av mina skolkompisar kom och hälsade på och jag fick så många små mjukisdjur att de fyller hela mitt rum nu. Men varje gång jag frågade hur det var med killarna som var med i bilen fick jag alltid samma svar:

”Det är bra med dem”.

Men en dag fick jag låna en dator av en sköterska. Jag var överlycklig över att äntligen få sätta mig vid en dator. Jag gick in på MSN för att chatta lite. Då fick jag det hemska beskedet! Många av mina MSN-kompisar  kallade sig ”Rest in peace!” och så namnet på den 21-årige killen som åkt med i bilen. Då förstod jag vad som hänt. Han var död! Det var fruktansvärt och jag blev väldigt ledsen! Senare var jag med på hans begravning. Då träffade jag också 22-åringen som körde bilen. Vi sa inte mycket och har inte setts mer sedan dess. 

När jag äntligen, efter sex veckor på sjukhus, fick komma hem var det helt underbart. Det enda jobbiga var stödkorsetten som jag tvingades bära i fyra månader. När jag helt nyligen blev av med den blev jag överdrivet försiktig och vågade knappt röra mig eller böja på ryggen, men jag upptäckte snart att jag fungerade ganska normalt igen. Jag har börjat gå på fest igen. Och jag dansar! Underbart!

Det jag längtar mest efter nu är att få börja med streetdance igen, som jag gjorde förut. Jag älskar streetdance och jag tror att jag snart kan igen.

Livet har nästan helt återgått till det normala nu. Men ibland kommer tankarna på olyckan. Och speciellt i början var det svårt att se platsen och huset där det hände. Första gången jag åkte förbi där efter olyckan började jag gråta.

I dag har jag fått en annan syn på tillvaron. Jag är väldigt lycklig över att jag lever och jag har lärt mig att njuta av varje sekund av livet och oroar mig inte för småsaker längre……”

 

 

Andrea Pehar-Droka

Ålder: 17 år

Bor: Unnaryd i Halland

Familj: Mamma och pappa och lillasyster

Gör: Går på gymnasiet i Gislaved

 

Tillbaka

 

Home