(Allas April 2014)

 

 

Carro var bara tretton år då hon första gången kom i kontakt med droger.

I hela sitt liv har hon levt i missbruk och åkt ut och in på olika behandlingshem och institutioner. Men det var före den märkliga händelsen som kom att förändra hela hennes tillvaro.

 

Av Stefan Lundberg

Foto: Christel Lind

 

 

Det är den treårige rottweilern Zappo, Carros ständige följeslagare, som först möter oss vid grinden till det lilla huset i halländska Knäred. Här lever Caroline Palm sitt nya liv som konstnär och träsnidare. Allt tack vare ett omkullblåst körsbärsträd.

Caroline, eller ”Pundar-Carro”, som hon själv lite ironiskt brukar kalla sig för att förekomma bybornas rykten, föddes för 51 år sedan i Göteborg.

Hon växte upp som en lite udda tjej, något av en pojkflicka, som älskade att klättra i träd, hellre sköt mer pilbåge än lekte med dockor och som vägrade bära kjol och ha hästsvans.

– Jag var lite galen och inte särskilt intresserad av att gå i skolan. När kompisarna var i klassrummet satt jag mest i uppehållsrummet och hade inte tålamod att plugga, säger Carro, som också ganska tidigt blev fosterhemsplacerad.

Och kanske var det en känsla av rotlöshet som gjorde att hon blev så imponerad då hon som trettonåring träffade på ett gäng ungdomar som satt och sniffade i trappuppgången till huset där hon bodde.

-  Vilken gemenskap tänkte jag, så ville jag också ha det en dag.

Vad Carro inte visste då var vilka tankar hennes pappa bar på och hur rätt han skulle få.

– Jag har fått höra i efterhand att min pappa, som var sjöman, en dag sa till mamma:

”Du måste ta hand om Carro annars kommer det att gå illa för henne!”

Det dröjde inte heller länge förrän Carro själv tillhörde ett sniffargäng, som det där hon hade sprungit på i sin trappuppgång. Sedan blev drogerna allt tyngre. Och när Carro inte var på behandlingshem hängde hon med missbrukargängen i Östra Nordstan i Göteborg.

– Alla som försökte få mig att lägga av misslyckades och man klistrade på mig alla möjliga diagnoser, från Adhd till borderline, säger Carro, som under hela sin uppväxt bollades mellan olika fosterhem och ungdomshem.

Men en sak är hon noga med att påpeka. Hon drogs aldrig in i den kriminalitet som så ofta följer i drogmissbrukets spår.

– Min livsfilosofi har alltid varit att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad.

Det var också därför Carro till sist bestämde sig för att lämna storstaden och gängen där brottsligheten och oärligheten började ta överhand även bland kamraterna. Hon drog till Knäred där hon tidigare tillbringat somrarna tillsammans med en av sina fostermammor. Av henne fick hon hyra, och senare också överta, det lilla huset i byn.

Vägen ut ur drogmissbruket var dock inte det lättaste och i byn spreds ryktet om ”Pundar-Carro”. Det tisslades och tasslades och ortens ”medborgargarde” slog sina lovar runt huset om nätterna.

Men det skulle ta 40 år av Carolines liv innan hon lyckades få hjälp. Det var först när hon kom i kontakt med beroendemottagningen Humlan i Laholm, som hon kunde börja ta sig ur missbruket.

– Där fick jag äntligen träffa äkta människor som jag litade på. Min kontaktperson där, som hette Berit, kämpade verkligen för mig och gav mig den hjälp som alla andra tidigare hade misslyckats med, säger Carro.

En av de mest omvälvande händelserna i hennes liv inträffade den dag hon kom hem efter sin sista vistelse på ett behandlingshem där hon tvångsvårdats för sitt drogmissbruk.

– Några kompisar hade fått bo i huset under tiden och när jag kom hem berättade de att körsbärsträdet i min trädgård hade blåst ned och att de sågat upp veden i småbitar.

Carro gick ut och tittade på det som var kvar av hennes träd och en spontan tanke for genom hennes huvud.

– Varför inte tälja något av träbitarna, tänkte jag av någon konstig anledning. Jag som inte täljt någonting sedan jag var barn och gjorde pilbågar och sälgpipor. Jag hade ingen aning om att jag ägde den här förmågan. Men jag gick in i köket, hämtade en kniv och satte igång, säger Carro.

Hennes allra första täljarbete blev ett greppvänligt bärhandtag till plastkassar.

Sedan fortsatte det med figurer, yxskaft, käppar och vandringsstavar.

Och när Carro ibland låter kniven vila kan hon istället plocka fram skissblocket och kajalpennan och göra en teckning, skriva en dikt om sitt tidigare liv eller en kritisk text om missbruksvården.

Kreativiteten flödar. Hon snider i olika träslag och pryder sina alster med inlägg av allt från stenar till tenn och mässing. Så gott som varje dag sitter hon nu med sin kniv och arbetar med sina konstverk.

– Om jag inte vet vad jag skall snida så blundar jag bara och täljer och så blir det något. Jag fattar inte själv hur det går till. Det känns som om någon annan använder mina händer.

Hon har funnit en slags tillfredsställelse och ro i sitt konsthantverk.

– Det är en så häftig upplevelse att skapa med sina händer. Jag hamnar i en annan värld, precis som jag tidigare gjorde när jag använde droger. Det är också till stor del tack vara skapandet som jag lyckats ta mig ur missbruket. Skapandet hjälper mig att inte tänka på droger. Det har förändrat hela mitt liv, konstaterar Carro. 

Hon är glad och tacksam för att hon lyckats lämna missbruket bakom sig och numera kan kalla sig konstnär. Och hon är fullt medveten om att verkligheten hade kunnat se annorlunda ut.

– Många av mina kamrater är döda i dag, säger hon.

 En annan märklig händelse, som precis som det nedblåsta körsbärsträdet, fått en avgörande betydelse för Carro, var den gräsbrand som en sommardag utbröt i hennes trädgård. Brandkåren larmades och med på utryckningen var Knäreds brandchef Roland Davidsson, som senare skulle komma att köpa och renoverade en gammal kvarn i byn. Han föll för Carros träsniderier och erbjöd henne att ställa ut i kvarnens före detta svinstall.

– Jag hade aldrig haft en tanke på att visa upp mina grejer, säger Carro, som dock lät sig övertalas.

Och i somras fick knäredsborna chansen att se vem ”Pundar-Carro” egentligen är och vad hon sysslar med. Intresset för utställningen var stort och många av byborna fick säkert anledning att omvärdera sin uppfattning om Carro. Eller som brandchefen och kvarnägaren Roland uttryckte det: ”Det var säkert en och annan som fick sig en liten knäpp på näsan!”

Flera av Carros träskulpturer blev också sålda även om hon ibland tycker att det är lite svårt att göra sig av med det hon skapat.

– När man skapar något lämnar man ifrån sig en bit av sig själv, därför är det inte så lätt att skiljas från det man gjort. Jag har blivit bjuden 5000 kronor för en vandringsstav jag snidat i hickoryträ, och som det tog mig sex år att bli färdig med. Det finns så mycket av min energi i den att den kan jag bara inte sälja.

Utställningen i kvarnen har också på ett annat sätt förändrat tillvaron för Carro.

 – Nu kan folk ibland komma fram och prata med mig på gatan och ge mig beröm för det jag gör.

Och det kan komma fler chanser att få se Carros verk. Hon har redan fått nya utställningserbjudanden.

Själv lever hon dock i nuet och vill inte sia om vad som skall komma.

– Jag vill inte tänka på eller drömma om framtiden för jag vill inte bi besviken.

 

Tillbaka

 

Home